Krönika

Vuxet, intensivt, oroväckande – nya Netflix-animen Ajin: Demi-Human imponerar

Rabarbern lyste med sin frånvaro i kvarteren där jag drog omkring på en BMX i början av 1990-talet. Det hade med kärnkraftsolyckan i Tjernobyl att göra. Riktlinjerna gjorde gällande att rabarber var särskilt mottagliga för den strålning som färdats genom atmosfären ovan Östersjön och fallit ner över oss som ljummet regn det där ödesmättade året 1986.

Alltså var det många som enligt rekommendation avlägsnade sina rabarber från grönytor i centralorten. Gamla plantor slets upp med rötterna och liksom resten av statsapparaten Sverige var de små trädgårdarna mellan radhuslängor och hyreshus satta i förändring. Kanske hade strålningskänsligheten med rabarberblastens utformning att göra. Jag föreställde mig att bladen fungerade på samma sätt som en av mina största fascinationer på den tiden: tv-parabolerna. Dessa sköldliknande riktmärken som signalerade att i detta hus eller innanför denna balkong – kan människor se tecknat våld och japanska robotvisioner, dygnet runt. En parabol var för mitt barnasinne en hypnotisk syn. En uppenbar länk till den stora världen. Och eftersom vi aldrig hade någon så förvandlades dess fysiska form i min fantasi till något begärligt: parabolens grå tefat symboliserade färgsprakande televisoner och fick tätorten att påminna så mycket mer om månbaser än den där ordinära antennen på radhustaken som folk faktiskt var uppe och riktade om i snöstorm och andra oväder för att gång efter annan skrika den irriterade frågan ner mot ett öppet fönster: Ser ni nu?!

Via bandade VHS-upptagningar från satellitsändningar av anime kom jag att förstå mer än många vuxna om allvaret i kärnkraftsolyckan i Tjernobyl.

Paraboler hade liksom inget med det jordnära att göra. I stället för tjeckisk dockfilm infann sig helt nya dockpersonligheter på den plats där en parabol monterats upp likt en magisk spegel. En av dem som trädde fram genom portalen var den coola katten i DJ Kat Show som från en hipp studio i London bland annat sände våldsbejakande tecknad film om motordrivna ninjor i tv-serien M.A.S.K. via satellitkanalen Sky One. (I svensk översättning inkluderade M.A.S.K. självklart skådespelaren och programledaren Peter Harryssons röst). Eskapism, nya varelser och främmande världar genom sändningar från rymden alltså. Mest efterlängtad var en viss typ av animering som kom via satelliter hela vägen från Japan. Rörlig manga, anime.

Det var genom bandade VHS-upptagningar från satellitsändningar av anime som jag skulle komma att förstå mer än många vuxna om allvaret i kärnkraftsolyckan i Tjernobyl och avsaknaden av rabarber i kommunen – och det långt innan någon lärare ens nämnt ordet atombomb. För samtidigt som Västmanlands alla silotorn stod och blinkade med sina ensligt röda lampor över dödsgrå åkrar i eftermiddagsmörker fanns en framtid som aldrig sov i megastaden Tokyo på andra sidan jorden. Det är möjligt att en vuxen ledsagare hade varit lämplig när detta animerade Neo Tokyo (1987) utraderades i ett vitt atomsken framför mina unga ögon inuti mästerverket Akira (1988) men det var få vuxna i bruksorten som var intresserade av, eller ens kunde uttala orden anime och manga på den tiden. Vi avregleringens barn ute i satellitstatens provinser var rätt ensamma om att dyrka denna konstart.

Ofta skedde det i hemlighet, för även om det såg tecknat ut så insåg vi snart att de flesta av berättelserna och bilderna från de japanska tecknarna innehöll sådant som enbart var till för vuxna. Det blev komplicerat. Tecknat var i vår del av världen skapat för barn men det vi nu såg gjorde oss äldre. Det var omöjligt att inte titta. Vi satt som förstenade på Mälarens botten medan mangan simmade fram till oss som en djuphavsfisk med tv-apparaten dinglande från pannloben likt en ljuslykta som både skymde och lät oss skymta vuxenvärldens monstruösa gap: blod, krig, sex, människor sammanväxta med maskiner, människor förvridna av mutationer, psykiska manifestationer i tid och rum, mörka entiteter, hjärnskrynklande filosofiska resonemang och uråldriga spöken inuti datorprogram. Det var farligt, vackert, spännande, obehagligt och alldeles, alldeles underbart att se.

Nu finns hela världens mörker och ljus direkt på Youtube och i sociala medier bara ett klick bort från var unges hand. Att drabbas av vuxenvärlden genom tecknade filmer är antagligen för stundande generationer som att försöka lära sig av livet genom tjeckisk dockfilm. Men för oss vuxna är Ajin: Demi-Human en både nostalgisk och visionär berättelse värd att ta del av. Det är en nyproduktion från Netflix baserad på serier skrivna och illustrerade av konstnären Gamon Sakurai och kretsar kring ungdomen Kei Nagai, en skör student som en dag blir överskörd av en fraktbil och inser att han är en odödlig varelse, en Ajin, ett mytomspunnet väsen som skrämmer allmänheten och intresserar myndigheter och krigsindustrin.

Startsträckan är extremt kort. Berättelsen leder oss genast in i en hemsk drabbning där barnsoldater strider i ruinerna efter en storstad som ligger otäckt nära samtida bilder från Aleppo. Därefter några glimtar ur den Japanska medelklassens skolsystem som utbildar oss i ämnet Ajin och sedan bränner vi iväg ut i ockulta vildmarker på en motorcykel så snabb att baklyktornas glöd blir hängande kvar i luften som en osalig ande. Det är bara att försöka hålla i sig och hänga fast i en på samma gång lågmäld, närmast poetisk struktur som pendlar över i modern gotisk slasherskräck och skoningslös automatelds-rykande action. För denna vibrerande berättelsebåge gör Ajin: Demi-Human till en rejäl näve godis för oss som vuxit upp på på den sortens smällkarameller. Särskilt som den stilistiska skärpan, trots de obligatoriskt knäppa frisyrerna och det alltid lika outhärdliga rockruff-introt (som hör till genren men som egentligen bara Daft Punk kommer undan med på ett förtjänstfullt sätt) får Ajin: Demi-Human att likna en moderniserad version av såväl Frankenstein som Dr Jekyll och Mr Hyde.

En saga om liv, död och dubbelnatur med inslag från Alien-universats företagskultur, The Rings paranormala terror, Constantines demoner och äventyrliga ungdomsböcker om upptäckten av magi. Det är en märklig animerad best vi har framför oss; intensiv, vuxen, barnslig och oroväckande. Dess glödande ögon gör det tydligt för oss som stirrar in i dem att det krävs något omänskligt för att få syn på vår sköra mänsklighet i denna uråldriga och ultramoderna värld. Atombomber, mänskliga monster och kärnkraftsolyckor gör i sin tur att det krävs något barnsligt för att göra vuxenvärlden uthärdlig – och vice versa.

Ajin finns på Netflix med både japanskt och engelskt ljud.

Just nu på TVdags

Nyhet

Disney+ öppnar för förbeställning

13 augusti, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Les demoiselles de Rochefort (1967)

11 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: bristande kommunikation & nakna normperfekta kroppar i Normala människor

9 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Blodet droppar i synd & skam-tyngda Miraklet

2 augusti, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: The Swimmer (1968)

28 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Grow tar dansk crime-tv tillbaka till täten

26 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Michaela Coels mästerverk I May Destroy You

19 juli, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Little Fugitive (1953)

14 juli, 2020
Tips

Underbart dålig stämning när Ziwe gisslar kollegor om rasism

13 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sandis skojdissningar av Gyles Brandreth i QI

12 juli, 2020
Tips

Damer i burar! Amy Sedaris i otippad hyllning av obskyr 60-talsrulle

7 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Perry Mason-skådisguldet – Lithgow, Rhys & Maslany

5 juli, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel