Kommentar

Vita folk, gröna mil & censurerade balettaffischer – när den svenska hudfärgsdebatten får bestämma

I dagens DN förklarar filmkonsulenten Baker Karim att frågan om SFI:s identitetspolitiska verktyg är felkonstruerad. Det handlar, säger Karim, om att vi har ett skrå av filmmakare som inte förstår att bilder har en historisk kontext. Som inte förstår ideologiska underströmmar och hur dessa påverkar bildskapandet.

Jag läste över morgonkaffet och kunde bara instämma – i det andra ledet av Karims påstående. För hur frågan är felkonstruerad vet jag inte. Det nylanserade projektet Fusion kanske syftar till något annat. Men hittills har Svenska filminstitutet inte direkt sett ut att utbilda i filmkontext utan snarare ägnat sig åt kroppsräkning.

Borde inte den identitetspolitiska falangen gå lika mycket bananer över Lisa Aschans film som över den famösa balettaffischen?

Filmkonsulentens ord är annars en rimlig utgångspunkt för den identitetspolitiska falangen att gå bananer över Lisa Aschans färska film Det vita folket som jag ger en rätt ljum recension i dag. Kanske på samma sätt som över… säg en balettaffisch. För Det vita folket skulle göra sig bra som verktyg i den utbildning kring hudfärg, stereotyper och kontext som saknas i svensk filmliv, och som inte har med trubbig kroppsräkning att göra.

Räknar man de närvarande »kropparna« i Det vita folket tycks ju allt okej. Ser man i stället till vad de gör, vilken funktion de har i filmen, blir det knivigare. Aschan har själv sagt att hon satt en vit kvinna i huvudrollen för att hon ville skapa en större identifikation, eftersom folk generellt gillar blonda människor bättre.

Okej… Alltså, jag har suttit igenom tusentals filmer, och har kommit fram till att jag gillar människor bäst om de fungerar med kontexten. Gör de inte det, då faller filmen och min »identifikation«. Jag har helt enkelt identifierat mig med allt och alla på film. Det är, hör och häpna, en orsak till att jag älskar film så mycket: konstens förmågan att föra mig in i perspektiv och världar som inte är »mina« är ovärderlig. Jag behöver inte se en vit snubbe med brunt hår och snopp för den saken. Eller en blond tjej.

Till och med hobbits skulle teoretiskt sett kunna fungera – om Tolkienfilmerna var bra.

Nästa lektion. Här är det som borde få plakatviftarna riktigt sura. Josef, en av vårdarna/ väktarna på förvaret, är filmens ende svarte man och en helt underutvecklad roll. Fast riktigt underutvecklad är han förstås inte: Josef behöver inte utvecklas mer för att han platsar så perfekt i en uråldrig filmstereotyp.

Har du sett en handfull Hollywoodfilmer vet du vad jag menar och har inga problem att »läsa« Josefs funktion via ålder, kön och hudfärg. Rollen kallas för »the magic negro« och du har sett den i Tom Hanks-rullen Den gröna milen – som Spike Lee kallar för en »super-duper magic negro«-roll – och på hela Morgan Freemans CV. Det innebär att den svarte mannens självuppoffrande är till för att hjälpa den vita huvudpersonen. Han får gärna var lite mystisk (vilket är toppen eftersom manusförfattaren precis som Aschan gjort här inte behöver utveckla honom eller slösa så mycket dialog). James Baldwin skriver mycket bra om detta i filmessän The Devil Finds Work.

Kommer de som surade om Play – en film som är betydligt mer komplex i sitt uttalade försök att skildra maktspel – att ta upp problemen med Det vita folket?

Baldwin visar hur oförståelig motivationen kan te sig om man bryter ner den – hans exempel är Sidney Poitier i The Defiant Ones (Kedjan på svenska) – men att publiken sväljer det eftersom personen är svart (+ gammal + man = vis).

Kommer vi med Lisa Aschan som regissör och en film inspirerad av en pjäs på Johannes Anyuru och Aleksander Motturi få en diskussion om detta? Eller kommer vi återigen få se att det är viktigare vem som är upphovsperson och antalet »kroppar« i verket, än vad funktion och berättande är och gör, och hur det ser ut? Kommer de som surade om Play – en film som är betydligt mer komplex i sitt uttalade försök att skildra maktspel – att ta upp problemen med Det vita folket? Eller är det som vanligt lättare att prata om symboler, kisa och misstolka affischer på långt håll?

Om vi hade en riktig filmdebatt i Sverige, och om SFI inte ägnade sig åt precis det som de anklagas för av branschen i dagens DN, då hade vi haft vuxna samtal om detta för länge sedan: hur man utvecklar filmerna och deras berättelser bort från slikt på ett kvalitativ och trovärdigt vis. I stället för att med dålig insikt i en konstforms historiska kontext och ideologiska underströmningar skrika oss hesa om upphovshens och antalet kroppar som uppfyller föreställd kravmärkning.

Det vita folket har svensk biopremiär i dag.

Just nu på TVdags

Recension

På Netflix: Charlie Kaufmans absurda drama I’m Thinking of Ending Things

23 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: »Älska mig« – formperfektion i kuliss

20 september, 2020
Premiär

C More-premiär för Maskeradligan – lite som en radiodoku … men på tv

15 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: P-Valley är ett arbetsplatsdrama som kan lyfta till skyarna

13 september, 2020
Säsongspremiär

Yellowstone säsong 3 bjuder minsann på mjukisar, mys & melodrama

12 september, 2020
Nyhet

Slutet närmar sig för The Walking Dead – fast ändå inte

9 september, 2020
Kommentar

Yellowstone säsong 2: Familjedramat fördjupas & ranchkriget blir råare

8 september, 2020
Tips

En titt på svensk rollspelshistoria i Mot andra världar

6 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen: The Boys är tillbaka i stan – med psykopat-Homelander i täten

6 september, 2020
Recension

Nej, vilken rymdkrasch… Netflix Away kan du hålla dig borta ifrån

4 september, 2020
Recension

The New Mutants-premiär – i sina bästa stunder en Breakfast Club för 2020-talet

3 september, 2020
Recension

Karate Kid-uppföljaren Cobra Kai nu på Netflix!

1 september, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel