Tablåtips

Vilken underbar mardröm! Channel Zero-maraton i natt

Jag befann mig i Paris med några kompisar jag inte kände så bra. Delvis jobbrelaterat. Först när vi var ute på stan första dagen, och jag vid ett tillfälle kom ifrån sällskapet utanför ett lunchställe, slog det mig att jag inte mindes vad vårt hotell hette, eller hade någon känsla för adressen eller ens stadsdelen.

Nå, jag fick korn på dem igen, om än knappt – skymtade dem efter ett par minuters stress långt fram på gatan efter nästa gata efter nästa gata, på väg in i en konsthall.

När jag nådde fram och passerade skjutdörrarna såg jag hur mitt sällskap rörde sig nerför en trappa, ivrigt och snabbt. Jag blev hejdad när jag skulle följa efter, ombads att ta av mig skorna, det var tydligen en hel labyrint av trappor som utgjorde själva konst-eventet, och trapporna var filtklädda.

På väg ner valde jag fel väg. Folk runtomkring mig rusade ner, rusiga, men jag kom inte kontakt i konstupplevelsen i det hela, var bara oroad. Mitt sällskap var borta, jag visste inte var jag var, och allra längst därnere, på ett inomhustorg som märkligt nog var helt tomt, insåg jag att jag hade glömt jackan med telefonen i på lunchstället. Jag segade mig upp igen och nu var även skorna borta. Frågade personalen, som inte heller hittade dem, men de skulle i alla fall hjälpa mig tillbaka till hotellet. De hade ett »Find Your Way«-kit, sa de. Och satte ett inplastat blad i mina händer, med tydliga illustrationer. Varje bild innehöll dock en smartphone, som jag ju inte hade.

Skorna var borta, telefonen, minnet av hotellet, nu också vägen tillbaka till lunchstället. Hade det ens varit ett lunchställe, det var mer någon sorts lobby där man kunde få enkla sallader …

När jag sedan stod i bara strumpor ute på gatan började jag undra om det verkligen var Paris vi hade rest till. Och vem hade jag rest med? Dessa halvkompisar var plötsligt skrämmande okända för mig, hade jag i själva verket flytt från dem?
Jag vände mig och tittade tillbaka in i konsthallen. Där bakom disken stod personalen och stirrade på mig. Det var dem jag hade rest med.

Ni som orkat läsa så här långt fattar ju att jag drömde, och det saggigaste som finns är att behöva utstå andras drömberättelser, så jag ber om ursäkt.

Men detta var vad jag drömde natten till den svenska premiären av Channel Zero: No End House i vintras, under en sådan där helgtimme då man egentligen redan varit på väg upp, utvilad och pigg, men ändå somnat om för en sista onödig mardröm så att man i stället sedan vaknat mosig och skräckslagen. Jag skrev ner mardrömmen eftersom känslan i den låg så nära Syfy-skräckserien Channel Zeros andra säsong, som sänds som ett maraton på Cmore i natt och som alla säsonger är en fristående, avslutad berättelse.

Den ultimata mardrömmen för en tv-nörd: att först tro att man tittar på ett Black Mirror-avsnitt men sedan inse att det inte ligger något satirisk tema i botten.

Min dröm hade inget reellt skräckmoment i sig – det var den verkliga känslan som fyllde upp det overkliga runt omkring mig som skrämde slag på mig. Och Channel Zero: No-End House känns exakt så. Fast ett steg längre: inledningsvis tron att det som händer inte kan hända, sedan sammanbrottet där man inser att mardrömmen tagit över verkligheten.

Sedan bara växer intrigen, teoretiskt, relationsdramatiskt och i metafysisk spänning, med ett tema kring vad som händer när sorgerna och saknaden i familjerelationer aldrig tillåts läkas, när de blir ett omättligt behov som oavbrutet måste tillfredsställas.

Skräckmässigt känns Channel Zero: No-End House som en mardrömsversion av en Black Mirror-story. Vilket kanske ändå är den ultimata skräckutmaningen för en tv-nörd: att först tro att man tittar på ett Black Mirror-avsnitt men sedan inse att det inte ligger något satirisk tema i botten utan att det bara är något övernaturligt psykopatiskt som tänker sätta ett spett i ens huvud.

Channel Zero: No-End House maratonsänds, alla 6 episoder i rad, på C More Series i kväll med start kl 22:25.

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel