Nypremiär från NonStop Timeless

Vilken julklapp för filmnördar – Chaplins Guldfeber nyrestaurerad, på stor duk!

Betyg 5 av 5

The Lone Prospector (Charlie Chaplin) är en av hundratusentals lycksökare som drömmer om guld och rikedom i de snötäckta bergen i Alaska. Genom lika delar flax och otur möter han tre färgstarka figurer: Big Jim McKay (Mack Swain), en råbarkad bjässe till karl som hittar en stor guldåder på sin landplätt; Black Larsen (Tom Murray), en efterlyst brottsling som är beredd att mörda för att komma åt guldet; och den vackra Georgia (Georgia Hale) som luffaren blir handlöst förälskad i, sällskapsdam på den lokala krogen. Förenade i drömmen om ett bättre liv korsas deras vägar, och resultatet är – rent guld.

Chaplin fick idén till Guldfeber när han bläddrade bland bilder från guldruschen i Klondike på 1890-talet. En perfekt miljö att placera Luffaren i, där den mikroskopiska chansen att bli rik och lycklig ställdes mot enorma faror i form av fattigdom och svält, hungriga grizzlybjörnar och livsfarliga laviner. En ensam guldgrävare, malplacerad i sin luffarstass, mot till synes oövervinnerliga odds men med det ständigt goda humöret på sin sida.

I samma veva ramlade Chaplin på en story om ett gäng immigranter som hamnat i en svår snöstorm i Sierra Nevada och tvingades äta upp sina egna stövlar – och värre, sina vänners döda kroppar – för att överleva. Ur detta morbida koncept föddes idén till den nu ikoniska scenen där luffaren i brist på mat kalasar på sin egen sko, en bistert roligt scen och ett gyllene exempel på Chaplins osvikliga förmåga att vränga skratt ur desperata omständigheter. Det är en typisk bild av luffaren: trots att han befinner sig på botten håller han ändå på värdigheten när han omsorgsfullt tillreder dojan (i verkligheten gjord av lakrits), dukar fint med bestick, saltar och pepprar, och sen kämpar tappert med att få i sig den obarmhärtigt sega kängan.

Ur detta morbida koncept föddes idén till den nu ikoniska scenen där luffaren i brist på mat kalasar på sina egna skor, en bistert roligt scen och ett gyllene exempel på Chaplins osvikliga förmåga att vränga skratt ur desperata omständigheter.

Guldfeber är full av såna minnesvärda scener. Timmerstugan som blåser i väg i stormen och balanserar över ett bråddjup. Luffaren som i en drömsekvens gör ett dansnummer i miniatyr, med ett par brödbitar. Och förstås scenen där Big Jim, vimmelkantig av hunger, drabbas av svåra hallisar och tror att Chaplin är en stor fet nygrillad kyckling som måste jagas och ätas. En underbart surrealistisk sekvens i en film med för sin tid imponerande specialeffekter, där skådespelare skickligt dubbelexponeras över laviner i miniatyr. Det är också en av Chaplins bäst fotade filmer, av hans mångårige medarbetare Roland Tothero. Jag är väldigt svag för effektiva bilder som denna, där luffaren på avstånd längtansfullt betraktar Georgia Hale och en gemenskap han aldrig blir del av:

chaplin1Guldfeber hade premiär sommaren 1925 och blev en dundersuccé hos både publik och kritiker. 1942 släpptes filmen igen, i en ny version där Chaplin trimmat över tio minuter, lagt till nyskriven musik av Max Terr (som blev Oscarnominerad), och ersatt textskyltarna med sin egen berättarröst. Det är denna version som nu går upp på bio i nyrestaurerad version. Chaplin verserade stämma blir en fin ciceron, som gör filmen ännu mer personlig. Guldfeber är den film Chaplin själv ville bli ihågkommen för, och det är inte konstigt – det är en av hans allra bästa och mest koncentrerade berättelser, en ömsint pärla som håller alltjämt.

Guldfeber har nypremiär på bio i dag – följ länken för biografer och tider.

Just nu på TVdags

Streamingtips

The Cry på C More – isande drama om föräldraskapets värsta prövningar

21 oktober, 2018
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Den självklara oberäkneligheten i One Dollar

21 oktober, 2018
TVdags betygsätter tolkningarna

Bäst i kvällens Så mycket bättre: Albin Lee Meldaus inlevelse & quirky charm

20 oktober, 2018
Pop Culture Confidential

I veckans podd: svenske succé-filmfotografen Linus Sandgren

20 oktober, 2018
Recension

Daredevils nya skurk gör tredje säsongen fantastisk trots en långsam start

19 oktober, 2018
Kommentar

I Bonde söker fru: bonniga bönder, en lookalike & kärlekssnyftande Lindorff

17 oktober, 2018
Streamingtips

Muppdiggare, kolla in Christine McConnells skräckdelikatesser

17 oktober, 2018
Premiärrecension

Filmisk kvalitet men ytligt tempo i nya Kristina Ohlsson-noir-deckaren Sthlm Rekviem

17 oktober, 2018
Gruppdiskussion

The Walking Dead-cirkeln om Bernard Butler, Mother Goose & prällesex

16 oktober, 2018
Kommentar

Nu på HBO Nordic – estetiskt & aptitligt fluff i A Discovery of Witches

16 oktober, 2018
Nyhet

Dracula ska bli Netflix-serie i händerna på Sherlock-skaparna

15 oktober, 2018
Recension

Lena Dunhams-serien Camping är inte helt oäven – både parodisk & småskruvad

15 oktober, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel