Derbyn i London & Madrid, nya mot gamla stormakter i Frankrike

Veckans tv-fotboll: Det klassiska slaget om norra London

Premier League: Tottenham–Arsenal (Viasat Fotboll lördag kl 13:45)

Förra veckan skrev jag om att mötet Chelsea–Manchester City skulle kunna avgöra den här Premier League-säsongen. Nu slutade den matchen oavgjort – matcher av det där slaget har ju en tendens att göra det – och plötsligt ser titelracet lite mer öppet ut. Inte minst för Arsenal, som vi inte ska räkna bort riktigt än. Särskilt inte när den period som nu väntar ofta är den då fotbollsromantikern Wengers sköra lagbygge ofta brukar ha sina starkaste perioder under säsongerna.

Räkna inte bort Arsenal från titelracet. Dden period som nu väntar är ofta den då fotbollsromantikern Wengers sköra lagbygge brukar ha sina starkaste perioder under säsongerna.

Det börjar helt enkelt se väldigt bra ut. Skadade spelare har börjat komma tillbaka och ger ett redan starkt mittfält en enorm bredd, Wenger har värvat smart för att ge alternativ till den under hösten tidvis rätt svajiga backlinjen och – för vilken gång i ordningen? – vågat ge ungtuppar ur de egna leden chansen. Som Bellerin och den tålmodigt väntande Coquelin.

2–0-segern mot just City häromveckan var dessutom psykologiskt viktig för ett lag som på senare år förvånansvärt lätt vikt ned sig mot övriga topplag. Mycket som talar för Arsenal, alltså, och då har jag inte ens nämnt det snabba, distinkta, rörliga offensiva mittfältsspelet där Santi Cazorla klivit fram när andra har saknats och återigen blivit så där omistlig som han var för att par år sedan.

Tottenham fortsätter att vara ett märkligt ojämnt lag, som kan slå Chelsea ena veckan och se ut som ett gråtrist mittenlag nästa. Spurs är med i kampen om Champions League utan att man riktigt förstår hur det gått till.

Och ändå: inget av det där betyder något på lördag. Eftersom det allra mest klassiska av Londonderbyn inte följer någon logik. Alls. De är separata, unika och isolerade händelser som inte har något med verklighet, dagsform eller säsongen i övrigt att göra.

Afrikanska mästerskapen, semifinal: Ghana–Ekvatorialguinea (Eurosport torsdag kl 20)

Varje mästerskap ska ha sin underdog. Laget som ingen tror på, men som strävsamt tar sig fram i turneringen med, väldigt ofta åtminstone, disciplinerat lagspel och kollektivt arbete.

Underdogen är dock väldigt sällan hemmanationen. Obesegrade och fixstjärnelösa fotbollslilliputten Ekvatorialguinea tog, väldigt sent, över mästerskapet från Marocko och har målsnålt och försvarsinriktat kryssat sig fram till den här semifinalen (två kryss i gruppspelet och kvartsfinalen gick till förlängning).

Här borde det ta stopp ändå. Tunga Ghana ska med sin offensiva snabbhet kunna hota till och med det försvarsstarka Ekvatorialguinea – och öppna för en logisk final mot Elfenbenskusten till helgen.

La Liga: Atlético Madrid–Real Madrid (C More Sport lördag kl 16)

Det är svårt att få en eld att brinna med oförminskad styrka för evigt. Förr eller senare mattas kraften. Särskilt när man inte har obegränsat med bränsle och ved. Diego Simeone hade en inre låga som ett helt valborgsfirande och satte den till det papper på vilket det stod att hans Atlético Madrid inte borde kunna utmana giganterna. Sen eldade han igång ett älskvärt, hoppfullt, oerhört vackert Atlético som brann hela vägen till en ligatitel, hela vägen till en Champions League-finals sista skälvande minuter.

Och när Simeones torraste ved köptes upp gick han ut och hittade ny och billigare och fick fjutt på den med. Det har räckt förvånansvärt långt också den här säsongen. Även om lågan mattats något har Atlético fortfarande häng på storebror Real inför ett Madridderby som kommer spraka.

Premier League: Aston Villa–Chelsea (Viasat Fotboll lördag kl 16)

En av fotbollens klyschor/sanningar är att man ska bygga lag bakifrån. Genom att sätta defensiven först, spela samman en backlinje och hitta en målvakt som kan styra och ställa ska man sedan kunna släppa loss de offensiva krafterna, som liksom är naturliga och inte behöver slipas på lika mycket. Sägs det.

Men vad händer om man aldrig kommer vidare från det där idoga försvarsmurandet? Om de offensiva krafterna aldrig släpps loss? Eller aldrig ens köps in eller utvecklas fram?

I fallet med Paul Lambert och hans nästan imponerande offensivt impotenta Aston Villa är det som att man glömde att fortsätta bygga när defensiven var klar. Villa släpper vanligtvis inte särskilt många mål, men det spelar ingen roll så länge de inte gör ett enda framåt. Förra veckans ovanligt slappa och förnedrande 0–5 mot Arsenal var sjätte raka matchen utan mål framåt. Risken är rätt överhängande att matchen mot Chelsea blir den sjunde.

 Serie A. Juventus–Milan (TV4 Sport lördag kl 20:45)

Jag stänger sällan av fotbollsmatcher jag börjat titta på, jag har den självplågande sidan i mig, men jag pallade faktiskt inte att se klart Milan mot Parma i helgen. Nedmonteringen av det stolta, stora Milan gjorde för ont att se. Laget var för håglöst, för tandlöst, för tanklöst. Från bänken skickades en sorglig Essien in, innan skadorna en av de mest kraftfulla spelare jag har sett. På planen var det oceaner mellan de lugnt lallande lagdelarna. Förhoppningsvis blir tändningen en annan när Juve kommer på besök och Milan vill visa att de fortfarande är en klubb som hör hemma i Serie A-toppen. I alla fall i en enstaka match.

Ligue 1: Lyon–Paris Saint Germain (C More Sports söndag kl 21)

Frankrikes förra storlag mot det nya, men vilka ligger egentligen bäst till i planeringen? Lyon har tagit sig igenom ett ekonomiskt stålbad, bygger ungt, talangfullt och nytt igen och har byggt ett LAG som tagit sig hela vägen fram till serieledning.

PSG köper svindyrt och har fått en samling egocentriker som bara funkar ihop glimtvis. Ett trögt, ilsket och trubbigt gäng som kostar extremt mycket mer än det smakar för tillfället.

Sen ska det ju sägas att de där glimtarna är rätt så sagolika emellanåt. Det osannolikt vackra klapp-klapp-spelet fram till Lavezzis 1–0-mål mot Rennes senast visar vilken utomjordisk nivå PSG kan vara på. När spelarna lägger all prestige åt sidan och riktar energin mot att besegra motståndarna i stället för varandra.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Vardagen med Tunna blå linjen

28 februari, 2021
Linus Fremin tippar & betygsätter

Melodifestivalen 2021: Eric Saade gör en perfekt comeback

27 februari, 2021
Dokumentär

Så många magiska melodislingor i Bee Gees-dokun How Can You Mend a Broken Heart

27 februari, 2021
Kommentar

Relationsdramat Malcolm & Marie på Netflix – Rörande, enerverande & relevant

25 februari, 2021
Essä

Här är Ria Wägner – den första stora svenska tv-kändisen

23 februari, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Alba August & Reco utklassar resten i Alla utom vi

21 februari, 2021
Linus Fremin tippar & betygsätter

Melodifestivalen 2021: Är det årets vinnare vi har här? JA!

20 februari, 2021
Premiär

Eldfesten! Ny poddserie med Tordyveln flyger i skymningen-känsla

19 februari, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Bright Eyes-duons The Stand-musik

14 februari, 2021
Linus Fremin tippar & betygsätter

Melodifestivalen 2021: Dotter är oslagbar – eller?

13 februari, 2021
Recension

Psycho Goreman är en »splattrig« 1980-talshyllning för hela familjen!

10 februari, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: WandaVision förnyar sitcomen

7 februari, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel