TVdags recappar True Detective

Veckans True Detective: Klumpigt & osammanhängande när Pizzolatto trampar vatten

Det är svårt att berätta om allvar. Inget är lika smärtsamt tydligt efter första halvan av True Detectives andra säsong. Det är nästan som om berättelsen i dyningarna av förra säsongens framgångar helt utan eftertanke vandrat vilset in i det becksvarta mörkret. Som att vi som tittar först nu, efter fyra timmar, på allvar börjar inse att känslan för vad som är framåt, bakåt, höger eller vänster, håller på att suddas ut.

Det är samma känsla som drabbar Taylor Kitsch motorcykelpolis, Paul Woodrugh, i inledningen av veckans avsnitt när han berövad på gårdagkvällens minnen vaknar upp hos en okänd älskare. Och även om det slutligen var en definitiv bekräftelse på Woodrughs homosexualitet (den kanske minst subtila hemligheten hos en rollfigur sedan det avslöjades att Losts Benjamin Linus egentligen hette något annat än Henry Gale) var det samtidigt en del i ledet av säsongens något tröttsamma sexualspår. För där Woodrughs homosexualitet fungerat som ett lika uttjatat som ogenomtänkt sätt att underbygga depression och psykisk ohälsa har Rachel McAdams Ani Bezzerides på samma vis givits ett mörker med hjälp av antydningar om sexuella vanor som stöter sig med männen i hennes liv. Att dessutom Colin Farrells Ray Velcoro på liknande vis framställs som psykosomatiskt impotent efter att hans exfru våldtagits betonar bara hur huvudpersonernas sexuella bakgrunder framställs med samma naiva och klumpiga orsak-och-verkan-psykologiserande som stundtals plågade första säsongen. 

Pizzolattos karaktärsbyggen är inte den andra säsongens enda problem. Även Justin Lins intåg som regissör har fört med sig ett antal trista konsekvenser.

»Jag vet inte hur jag ska vara ute i världen…«, säger Woodrugh till Velcoro efter avsnittets inledning och ringar på samma gång in huvudpersonernas vilsenhet och seriens nuvarande ödesmättade osäkerhet. Där har även ett mörker fått sätta tonen för säsongens berättelse i så stor utsträckning att mörkret nu blivit kompakt, ogenomtränligt. Serien tyngs ned av ett sådant allvar att den emellanåt närmar sig ett slags pastisch. 

För allvaret är som svårast att berätta om när det är ogenomträngligt, utan gråskala eller strimmor av ljus. Där blir mörkret i stället effektlöst, bara svart. Där, någonstans i svärtan, har inledningen av årets True Detective även antagit formen av ett »mörker för mörkrets skull«. Manusförfattaren Nic Pizzolattos missar aldrig en möjlighet att påminna oss om hur dåligt våra hjältar egentligen mår och staplar i stället plattityder om världens ruttenhet – det kanske klumpigaste exemplet hittills syntes dock förra veckan i en scen där Velcoros läkare frågar om han egentligen är intresserad av att fortsätta leva, givetvis utan att få något svar.

Men Pizzolattos karaktärsbyggen är inte den andra säsongens enda problem. Även Justin Lins intåg som regissör har fört med sig ett antal trista konsekvenser. För där den första serien präglades av ett regiarbete som lyckades ge True Detective en särpräglad estetik de flesta andra tv-serier aldrig når, har den första i stället tunnats ut av ett standardiserat tv-bildspråk och framförallt en brist på just egen estetik. För när manuset erbjuder en rad intressanta motiv är det ofta obegripligt hur Lin väljer att förlägga scener till bilköer eller klumpigt klippa upp händelsekedjor så att karaktärer förflyttar sig helt utan förklaring. Där Cary Fukunaga fyllde första säsongen av hypnotiska flygbilder över värmeböljan som vibrerade ovan Louisianas fält togs vi in i en känsla av ett svettigt vansinne. När vi ser liknande bilder i säsong två över Kaliforniens torra landskap finns ingen liknande berättande funktion. I händerna på regissören Justin Lin (och hans medregissörer) understryks bara Nic Pizzolattos ömsom effektiva, ömsom klumpiga övertydlighet.

Vad som blivit den andra säsongens styrka är i stället det fantasigäckande mysteriet. Hur den underliggande intrigen med en korrumperad borgmästare och en desperat maffiaboss hör ihop med genomarbetade tortyrmord och maskbeprydda figurer. Där finns en underton av precis det vi förälskade oss i med den första säsongen, ett symbolladdat berättande i gränslinjen mellan mordgåta och mysticism.

Det är samtidigt en linje i historien som allt som oftast får stå åt sidan för den alltjämt enfärgade karaktärsfördjupningen. I stället bärs den stundom enbart på maffiabossen Frank Seymons axlar och försök att reda ut vad som håller på att hända runt om honom. Allt annat av värde för händelseutvecklingen tar form med hjälp av utfläkt exposition. Som veckans plötsliga genombrott med två misstänkta i Velcoro, Woodrugh och Bezzerides utredning, presenterat i ett tystlåtet konferensrum och sedan tydliggjort och förklarat i ett möte mellan Velcoro och Maffiafrank.

Vad som blivit den andra säsongens styrka är det fantasigäckande mysteriet. Hur den underliggande intrigen med en korrumperad borgmästare och en desperat maffiaboss hör ihop med genomarbetade tortyrmord och maskbeprydda figurer.

När alltsammans slutligen landade i en kaotisk skottstrid på Vincis gator kändes det därmed nästan opåkallat. Som om händelseutvecklingen ägde rum för att serien behövde ny energi snarare än att historien var på väg ditåt. Resultatet blev en upplösning som mest var en svag skugga av fjolårets fjärde avsnitt, som tryfferades med den lika minnesvärda som fantastiskt regisserade knarkräden i en trailerpark.

Fyra avsnitt in i den första säsongen av True Detective fanns där en tydlig riktning, en överblickbar uppställning av berättelsens spelpjäser och framförallt en vibrerande upptrappning i och med fjärde avsnittets final. En serie ritualmord tog oss successivt i en febrig mardröm av southern gothic. Någon sådan dramaturgisk trygghet går sällan att skönja i årets säsong. I stället tvingas vi famla in i mörkret med tre nyanslösa figurer som våra enda ledsagare. Där finns sällan särskilt mycket allvar att finna.

True Detective finns att se på HBO Nordic och C More.

Just nu på TVdags

Recension

På Netflix: Charlie Kaufmans absurda drama I’m Thinking of Ending Things

23 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: »Älska mig« – formperfektion i kuliss

20 september, 2020
Premiär

C More-premiär för Maskeradligan – lite som en radiodoku … men på tv

15 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: P-Valley är ett arbetsplatsdrama som kan lyfta till skyarna

13 september, 2020
Säsongspremiär

Yellowstone säsong 3 bjuder minsann på mjukisar, mys & melodrama

12 september, 2020
Nyhet

Slutet närmar sig för The Walking Dead – fast ändå inte

9 september, 2020
Kommentar

Yellowstone säsong 2: Familjedramat fördjupas & ranchkriget blir råare

8 september, 2020
Tips

En titt på svensk rollspelshistoria i Mot andra världar

6 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen: The Boys är tillbaka i stan – med psykopat-Homelander i täten

6 september, 2020
Recension

Nej, vilken rymdkrasch… Netflix Away kan du hålla dig borta ifrån

4 september, 2020
Recension

The New Mutants-premiär – i sina bästa stunder en Breakfast Club för 2020-talet

3 september, 2020
Recension

Karate Kid-uppföljaren Cobra Kai nu på Netflix!

1 september, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel