TVdags recappar True Detective

Veckans True Detective: »Elvis«, tandläkarskräck & mer Lynch än Lynch

Öppningen är redan en klassiker i modern tid. Det måste den vara. den visuella upplevelsen av en ryckig, mimare i Elvis-peruk som framför The Rose på vad som måste vara den mest spöklika baren på den här sidan av Twin Peaks är något som följer med en bra stund efter att avsnittet slutat och eftertexterna börjat rulla. Mer Lynch än Lynch själv och en tydlig kommentar till att denna säsong av True Detective är och förblir någonting annat än ettan. Sluta med den romantiska minnesbilden av Cohle nu och gå vidare. Det här är något annat.

Woodrugh har ju påtagliga problem och kanske till och med en dödslängtan. Han åker ju motorcykel supersnabbt och verkar inte bry sig om vad det skulle kunna leda till om allt gick snett.

Velcoro lämnades skjuten på golvet i lägenheten som Frank tror Caspere använde till sexuella möten med underåriga prostituerade. En fantastiskt märklig lägenhet för övrigt, med djurhuvuden på väggen, en surrande videokamera och allmänt dålig stämning. Han överlever skottet tack vare gummikulor i vapnet men Bezzerides är inte glad över att Velcoro gått på egna små uppdrag, följt egna små spår utan att dela med sig. Förbannad närapå. Och Velcoro är inte särskilt glad över att Frank ledde honom dit. Gjorde han det med flit eftersom Velcoro är tveksam till att samarbeta med honom?

Samtidigt pressas Velcoro av sina överordnade och borgmästaren att leverera och Bezzerides likaså. Känslan är givetvis att det finns olika (större, halvt dolda) intressen i omlopp här och poliserna är mer eller mindre spårhundar, ingenting mer. Jag är inte helt klar över maktordningen här och exakt vilka intressen som försvårar utredningen från polisväsendets håll. Antingen är jag hjärnslö eller så är det aningen luddigt men jag är faktiskt inte helt på det klara med den saken.

Woodrugh och Bezzerides hälsar på hemma hos borgmästaren som av allt att döma har för mycket pengar och för dåligt omdöme (för att inte tala om smak – inredningen i hans Bel Air-slott är ett fantastiskt monument över nyrik/korrumperad inredningsstil) . Hans postorderfru är påtänd och hans son halvnaken och – visar det sig – en lättköpt partyfixare med försmak för sociolekter och lättklädda damer. Kanske var det han som ordnade festerna för filmteamet som Caspere närvarade vid?

Känner du doften av testo? Gött!
»Känner du doften av testo? Gött!«

Woodrugh hänger med en gammal armépolare på en speedwaytävling. Testosteronet osar. Polaren antyder att Woodrugh haft problem, kanske alkoholism, kanske någonting annat och Woodrugh säger att han slutade »gå på mötena efter första året«. När polaren pratar om den gamla goda tiden när de båda låg i armén står det klar att de haft en sexuell relation vilket gör Woodrugh påtagligt störd. Även om polaren därmed intygar att det verkar tveksamt att Woodrugh är skyldig till tabloidanklagelserna om en avsugning i utbyte för en tillbakadragen böter. Detta är intressant, Woodrugh ville ju inte ha sex med sin tidigare relation heller och hon drog. På grund av hans homosexuella preferenser? Och vad hände där i armén? Under tiden ute i strid? Något hemskt, uppenbarligen. Woodrugh har ju påtagliga psykiska och sociala problem och kanske till och med en dödslängtan. Han åker ju motorcykel supersnabbt och verkar inte bry sig om vad det skulle kunna leda till om allt gick snett. Det finns en klart svart ådra hos Woodrugh, man undrar hur det egentligen står till.

Woodrugh frågar senare runt på gatan bland prostituerade om de sett till Caspere och får napp hos en manlig prostituerad som tar med honom till en nattklubb av det dubiösare slaget där man tydligen erbjuder lite allt möjligt till sina kunder. Unga tjejer, »europeiskor« och perversioner enligt önskemål.

Några scener som visar att Velcoro är en trött och sliten själ dyker också upp. Ett besök hos doktorn som frågar om han verkligen vill leva eller om  hans osunda leverne egentligen är ett enda utdraget självmordsförsök. Ett besök hos pappan som intygar att man lever, sliter och sen dör man. Och ingen tackar en för det. Ungefär. Och sedan kan jag inte låta bli att påverkas av Velcoros sorgligt fula plagg och i synnerhet hans cowboyslipsar. Det är naturligtvis inte en slump att någon kostymör valt att sätta på honom en sådan. Antingen en cowboyslips eller en präktig amulett av något slag. Man kan tänka sig att det har sentimentalt värde för Velcoro, eller så är det så att han faktiskt tycker det är snyggt vilket också är underbart i så fall, det skulle ju innebära att hans renodlade slaskstil är helt och hållet genuin, att han försökt, på det sätt han kan, att snygga till sig lite. Ett smycke. Något som lyfter den fula, randiga skjortan lite. Visar att han ändå har lite mer att erbjuda. Ungefär som när folk tar på sig väst. Man vill signalera uppklädd men inte finklädd. Någonting mer än bara en skjorta eller en t-shirt, för det klarar alla av att bära. Men en väst, eller en amulett, det kräver lite extra vilja. Jag rörs nästan till tårar av män med väst och amulett. Det visar att de ansträngt sig, det betyder något för dem. Det är viktigt. De har en stolthet, trots allt. Alla annan sjavighet till trots.

Jag har oerhört svårt att köpa Vince Vaughn som hårt kriminell. Det går bara inte. Han är inte särskilt respektingivande (trots att han är två meter lång), han pratar som en pajas och levererar styltiga repliker.

"Vi ska leka tandläkare, du och jag."
»Vi ska leka tandläkare, du och jag.«

Det här är för övrigt också avsnittet då Frank ska etableras som riktig gangster. Jag har ju oerhört svårt att köpa Vince Vaughn som hårt kriminell. Det går bara inte. Han är inte särskilt respektingivande (trots att han är två meter lång), han pratar som en pajas och levererar styltiga repliker. Här kastar man då in en jobbig scen där Frank ska konfrontera lite andra gangsters, i synnerhet en som har kopplingar till nattklubben Woodrugh besöker, vilket slutar med att Vince brutalt och demonstrativt (och till synes med lätthet) halvt slår ihjäl nattklubbsgangstern. Frank får knappt en skråma. Senare hemma hos frun är han lite trött och utmattad över dagens ansträngningar men inte påtagligt störd. Han är ju gangster, sånt här får man ju tyvärr räkna med. Ungefär. Jag vet inte, jag tycker fortfarande att Vince Vaughn är den svaga länken. Han lyfter lite och misshandelsscenen betonar givetvis hans position men jag vet inte jag. Jag håller inte andan, om jag säger så.

True Detective finns på HBO Nordic och C More.

Just nu på TVdags

Recension

Premiär för HBO Nordics klart hyggliga originalserie Beforeigners

21 augusti, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Vilhelm Blomgren från »Midsommar« & »Gösta«

20 augusti, 2019
Nyhet

Ny trailer för Apples prestigeserie – och rykten om högt pris

20 augusti, 2019
Recension

C More-premiär för habila Fartblinda – spännande miljö men för övertydligt

19 augusti, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Netflix-dokun om The Family – kopplingar till KD i Sverige!

18 augusti, 2019
Recension

Once Upon a Time in Hollywood-premiär! Men vad vill du berätta, Tarantino?

16 augusti, 2019
Nyhet

Fantasynytt! En drös skådespelare klara för Wheel of Time

15 augusti, 2019
Recension

Snygga skådisar – men inget känns unikt i nya C More-serien Grand Hotel

13 augusti, 2019
Apples kommande prestigedrama

Första trailern till Anistons & Witherspoons The Morning Show

12 augusti, 2019
Podcast

I veckans Pop Culture Confidential: produktionsdesignern Barbara Ling

12 augusti, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Äntligen berör The Handmaid's Tale igen

11 augusti, 2019
Recension

1980-talsmysiga Scary Stories to Tell in the Dark: »En skräck-inkörsport!«

9 augusti, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel