The X Factor UK är äntligen tillbaka!

Veckans bästa talangtävlingsklipp: Marilyn-wannabe, ung soul & en skör ex-militär

Den här veckan hade världens bästa talangtävling, The X Factor UK, premiär för sin elfte säsong. Den är bäst då den har en fantastiskt förmåga att både vara skamlöst underhållande, over the top och snyfthistoria deluxe, men ändå ha en trovärdighet kring att vaska fram stora talanger som faktiskt förvaltas väl. Ingen annan talangtävling ger deltagarna större chanser att visa både sin musikaliska och personliga resa som The X Factor UK. Vi som tittare får alla möjligheter att verkligen lära känna deltagarna och därmed även heja på dem. Detta utan att tappa underhållningsvärdet då musiknumren är påkostade och dramatiska och tjabblandet mellan domarna kan bli riktigt hätskt.

Ingen annan talangtävling lägger ner så mycket möda på att faktiskt presentera de viktigaste och bästa deltagarna så att en får en känsla för dem redan från början.

I år får jurypanelen en energiinjektion när de gamla populära domarna Cheryl Fernandez-Versini och Simon Cowell återvänder och får sällskap av lysande tillskottet Mel B. Tillsammans med veteranen Louis Walsh tror jag att det kommer att bli en väldigt underhållande och bråkig panel. Av döma av första avsnittet så är det bra kemi dem emellan. Jag må sakna galna och roliga Nicole Scherzinger som domare, men jämfört med de senaste åren med träige Gary Barlow i juryn så vevar Simon Cowell upp tempot.

Det första avsnittet av säsongen var temporikt som vanligt och bjöd både på hemska akter och vissa riktigt bra. Det är balansen mellan de två som showen ständigt försöker hitta. Kjell Häglund skrev tidigare i dag träffsäkert om några av de sämre akterna. Han har dock också rätt i att det känns som att de ar skruvat upp kvaliteten i och med Simon Cowells återkomst och att det finns en rasande tajthet i hela produktionen. Inte en enda tråkig stund i premiären. Det blir också tydligt hur mycket tid deltagarna faktiskt får för att presentera sig själva och sin musik. Ingen annan talangtävling lägger ner så mycket möda på att faktiskt presentera de viktigaste och bästa deltagarna så att en får en känsla för de redan från början. Det är därför showen blir så beroendeframkallande.

I övrigt denna vecka fortsatte The X Factor Australia med sina liveshower, America's Got Talent fortsatte med sina semifinaler och Rising Star hade äntligen sin final.

Rising Star

1:a: Jesse Kinch: Fortunate Son

Ja, vad var det jag sa redan från start? Jo, att Jesse skulle vinna. Han har en fantastisk röst, även om han inte har lärt sig att använda den på ett mer dynamiskt sätt. Han hade tjänat på att vara med i vilken annan musiktävling som helst.

2:a: Austin French: In Love with a Girl
3:a: Audrey Kate Geiger: Love Me Like a Man
4:a: Dana Williams: At Last

Och vinnarögonblicket:

The X Factor Australia

Brothers3: Happy Birthday Helen

Det jag tyckte om med denna brödratrio i början var deras old school Simon & Garfunkel-stämmor. Och de är snygga även här. Men fy fan vad de är överkäcka. Jag vill bara ruska om dem och be dem att sluta flina dumt.

Rochelle Pitt: Nothing's Real but Love

Rochelle gör The X Factor UK-tvåan Rebecca Fergusons (för övrigt en av de bästa som kommit ur en talangshow ever) första singel. Återigen ett lysande val, retro men modernt.

Dean Ray: Reckless

Deans bästa framträdande då hans syns mer när han inte tvingas rockposera. Här finns något riktigt, äntligen.

Marlisa Punzalan: Hopelessly Devoted to You

Hon har en fantastisk röst, men varför karvas inte hennes musikaliska identitet fram? Nu är det ju bara bra karaoke av kända karaokelåtar. Snyggt sjunget, men noll personlighet.

De var i botten:

Sydnee Carter: Video Killed the Radio Star (Har älskat Sydnee från början, men får konsekvent låtar som inte passar henne)
Adrien Nookadu: I Just Can't Stop Loving You (Åkte ut. Han var en favorit i början, men försöket att göra honom till Timberlake var totalt misslyckat. Han förlorade all originalitet)

America's Got Talent

Emily West

Fy fan vad hon är bra. Så mycket känsla, stryka och bräcklighet i en och samma röst. Jag hoppas innerligt att hon vinner allt.

Sons of Serendip

De gör så kloka låtval när de gör om välkända men inte söndersjungna låtar. Det här var en alldeles utmärkt cover på Swedish House Mafia-hiten. Älskar det!

De gick också vidare:

David & Leeman
Miguel Dakota
Mike Super
Mara Justine

The X Factor UK

Reece Bibby: Latch

Ja, det finns något här. Något oslipat och potentiellt riktigt bra. En riktig soulröst som vill fram, men som helt ärligt behöver några år på nacken för att verkligen blomma ut. Sådant är svårt att lära sig på bootcamp…

Jay James: Say Something

Sen här audition har allt: en lite äldre familjeman med söt unge, ex-militär med skör framtoning. Det enda som saknas är en darrande underläpp och cancer. Men det är något med hur Jay sjunger, så fruktansvärt skört, som går rakt in. Jag vet inte om han håller i det långa loppet, men jag tycker om honom.

Lauren Platt: I Know Where I Have Been

Att någon så ung gör en Queen Latifah-låt visar på viss klass. Vilken klar och självklar röst. Så självsäkert. Älskar henne.

Chloe Jasmine: Black Coffee

Hon var knäpp och härlig i Naomi Campbells modelltävling The Face och nu visar det sig att posha Chloe Jasmine faktiskt kan sjunga, ja i alla fall gör hon sin bästa Marilyn Monroe. Tror hon kommer skapa stor underhållning på sin väg fram i tävlingen.

Blonde Electric: Do it like a Dude

Shit vad dessa systrar är enerverande. De är som Piff och Puff på knark. Och låter lite så också. Ändå vill jag se spektaklet igen…

Chloe O'Gorman: Right To Be Wrong

Chloe har både rösten och Cara Delevingne-ögonbrynen för att gå långt. Hon ser ut och låter som en redo popstar som bara behöver karva ut vad som gör henne unik.

Amy Connolly: With You

Hon var med redan 2008, men åkte ut, och återvänder nu bara för att Cheryl är tillbaka som domare. Det är rörande och fint, men framför allt en alldeles utmärkt audition.

Just nu på TVdags

Recension

HBO Nordic-premiär för Fredrik Backmans hockeydrama Björnstad

18 oktober, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Søren Mallings avskärmade känslor i Utredningen

18 oktober, 2020
Recension

Nu på Disney+: Filmen Clouds om Zach Sobiechs sista tid

17 oktober, 2020
Söndagskrönikan med veckolisor

Bäst i tv-världen just nu: Nutleys & Bergströms bejakande detaljer

11 oktober, 2020
Recension

Livet ger Liam Neeson citroner i dumma mys-actionrullen Honest Thief

9 oktober, 2020
Recension

Doku-start på TV4 i kväll: Sevärt om den beryktade »Södermannen«

6 oktober, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Fargo ännu längre ut på scenkanten

4 oktober, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Motsatsen till genanshumor – hjärtliga Ted Lasso

27 september, 2020
Recension

På Netflix: Charlie Kaufmans absurda drama I’m Thinking of Ending Things

23 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: »Älska mig« – formperfektion i kuliss

20 september, 2020
Premiär

C More-premiär för Maskeradligan – lite som en radiodoku … men på tv

15 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: P-Valley är ett arbetsplatsdrama som kan lyfta till skyarna

13 september, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel