Recension

Varmt och träffsäkert – Bonusfamiljen är nästa svenska tv-succé

Betyg 4 av 5

»Släpp av mig här!« skriker tioåriga Eddie. »Släpp av mig!« vrålar han från bilens baksäte trots att de inte är framme ännu. Han fortsätter till dess att han blir utsläppt och när han går längs vägkanten sträcker han långfingret mot bilen som nu långsamt rullar vid hans sida. »Älskar dig också« säger bonuspappa Patrik med illa återhållen sarkasm genom den öppna bilrutan.

När det kommer till persongalleriet har Bonusfamiljen kanske det mest lyckade karaktärstecknandet jag sett i svensk tv.

Det är en av många scener i SVT-satsningen Bonusfamiljen som har premiär i kväll och som kommer att skicka svallvågor av igenkänning ut i tv-sofforna. Bakom serien står svägerskorna Moa och Clara Herngren, tillsammans med brodern och maken Felix Herngren som också regisserat. Historien följer Patrik (Erik Johansson) och Lisa (Vera Vitali) som försöker få vardagen att funka med varannan-vecka-liv med barn från tidigare förhållanden och trassliga relationer till exen Martin (Fredrik Hallgren) och Katja (Petra Mede). Apropå brutal igenkänning tog det anmärkningsvärt lång tid, flera avsnitt av konstanta precis så där är det-ilningar innan det besynnerliga i det slog mig: jag lever ju inte i en bonusfamilj? Jag har inte ens barn? Men jag har varit barn, och jag har varit nykär, och jag har blivit sårad och jag har sårat, och tassat på tå och tvingats konfrontera, och sagt ifrån och gett efter och varit småsint och storsint och så skickligt är manuset skrivet och framfört att scenerna skapar dovklingande ekon även hos den med helt andra yttre omständigheter.

Jag imponeras av den samtidigt anspråkslösa som storvulna ansatsen: det handlar om vardag och logistik men också om livets stora frågor. Hur egoistisk är det tillåtet att vara när man vill följa sitt hjärta? Är det ansvarsfulla i en relation att ge villkorslöst stöd eller är det att sätta gränser? Och det ständigt överhängande temat: kompromissen. Denna underskattade, hånade, ibland nedsättande stämplad som »typiskt svenska« företeelse. Felmärkt som undflyende eller svag har kompromissen fått klä skott för det dubbelsidiga nederlaget, när det också kan handla om att kliva utanför sig själv för en stund och inse att andra också har behov. När det kommer till persongalleriet har Bonusfamiljen kanske det mest lyckade karaktärstecknandet jag sett i svensk tv. Alla huvudfigurer har nyanser. Alla känns som välutvecklade, riktiga människor med brister och fördelar, vilket är häpnadsväckande att klara av över tio avsnitt hyfsat lättsamt familjedrama. Jag ömmar för varenda en, även när de beter sig självupptaget, lomhört, korkat och bittert.

Jämförelsen med Solsidan ligger naturligtvis nära till hands, men tonträffen är helt annorlunda. Där det i Solsidan finns en sval distans finns här en oresonlig närhet. Själv associerar jag hellre till brittiskt gammalt mysdrama som Kalla fötter eller varför inte, förlåt för populär nutida referens, Skam? Visst finns det paralleller att dra mellan den norska supersuccén och detta nytillskott. Manus är skrivet utifrån egna erfarenheter parat med externa samtal, i fallet med Bonusfamiljen från Clara Herngrens arbete under utbildning till samtalsterapeut med inriktning mot just nya familjekonstellationer. Regin har en fjäderlätt fingertoppskänsla och tillåter en smula prata-i-mun och utrymme för improvisation i scenslut där det passar. Allt skapar en autenticitet som man inte är bortskämd med i svenskt drama.

Skådespelarna är oklanderliga överlag, inte minst barnen. Frank Dorsin är självlysande som den i ena sekunden vansinnigt enerverande skitungen Eddie, som man i andra sekunden överfylld av ömhet vill krama sönder. Jacob Lundqvist som den lillgamla William har ett av de mest stillsamt uttrycksfulla ansikten jag sett på en skådespelare och Amanda Lindh gör mycket av ganska lite som den tonåriga Bianca. Svårt också att undvika att nämna Marianne Mörck och Barbro »Lill-Babs« Svensson i lika komiska som hjärtevärmande biroller.

SVT-BONUSFAMILJEN-2017-E00-babf
Farmor Birgitta med sin kära Gugge. Foto: Ulrika Malm/SVT

Till och med seriens minst intressanta del – parterapeuterna gestaltade av Johan Ulveson och Ann Petrén – växer så småningom till att få en kommenterande funktion av värde.

Invändningarna då? Det måste finnas några? Tja, visst är det ännu ett vitt medelklassperspektiv. Här finns biroller som vidgar ramarna lite men de är få och för handlingen lättviktiga. När det gäller vilka som får göra bred underhållning i svensk tv saknas det fortfarande många röster, men det är ett strukturellt problem som det vore okonstruktivt att helt lägga över axlarna på Herngrens. Om man tar det för vad det är och det perspektiv det har så är övriga invändningar få. Begåvat balanserande mellan rörande och roligt förtjänar detta att få folkligt genomslag på gammaldags vis i nivå med Varuhuset eller Rederiet.

Bonusfamiljen är en samproduktion mellan SVT och FLX och den första säsongen har tio delar. Förutom trion Herngren har också Calle Marthin varit medskapare, och Emma Bucht och Martin Persson har regisserat. Även Jesper Harrie, Hans Ingemarsson och Mikael Syrén är med som manusförfattare. Det är redan klart för en andra säsong, vilket var helt nödvändigt för min sinnesro då jag har blivit orimligt investerad i Katjas (Petra Medes) kärleksliv. Ge mig en fortsättning mycket snart, tack.

Bonusfamiljen sänds i SVT 1 måndagar kl 21. 

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kate Mara som sexförbrytare i »A Teacher«

22 november, 2020
Recension

Saint Maud borde helgonförklaras – eller åtminstone kultförklaras

20 november, 2020
Säsongspremiär

Dags för 1980-talet när The Crown är tillbaka på Netflix

15 november, 2020
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Kjellman & Brynolfsson i »Kärlek & anarki«

15 november, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: hockey-hatkärleken i »Björnstad«

8 november, 2020
Recension

Beck – undercover: en medioker krimstory men med nya pusselbitar i Beck-universumet

6 november, 2020
Streamingtips

Äntligen! Nu finns Cityakuten på C More

2 november, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: »Ministern« på SVT är ett unikum

1 november, 2020
Recension

Nu på Viaplay! Josephine Bornebusch jobbiga & välspelade social distansering-drama Orca

30 oktober, 2020
Intresseklubben Antecknar #75

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Lifeforce

29 oktober, 2020
Recension

HBO Nordic-premiär för The Undoing – Kidman & Grant i välgjord men grund whodunnit

26 oktober, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Genial svensk tv-humor i »Premiärdatum oklart«

25 oktober, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel