Streamingtips

Varför neka till att Återträffen är en hämndfilm?

När en film hyllas av alla finns det alltid någon, eller några, som senare vill lösgöra sig från detta »alla« och i stället såga, eller i alla fall gravt ifrågasätta. Om kritiken är legitim beror på hur den framförs (det är rätt lätt att se igenom ett blint, yrvaket, verbalt uppror) och vem som framför den.

Anna Odells Återträffen blev i stort sett inte kritiserad alls. Den hyllades unisont (med viss reservation) och älskades av majoriteten. Barn, medelålders, pensionärer och hundar. Märkligt eller? Jag menar, vad tyckte alla mobbare om filmen? Tack och lov så drabbades Återträffen slutligen av en sund kritiker-backlash. Filmens »ohöljda revanschbegär« diskuterades. Samt, var det inte lite för mycket självhjälpsdravel över det hela? Snick-snack. Hämndtematiken var ju det bästa med Återträffen!

Återträffen är en »rape & revenge«-film i förklädnad. Odell hämnas ett flertal övergrepp. Men det klassiska motivet är känsligt. När Odell konfronteras med hämndmotivet nekar hon.

Jag såg den själv under min föräldraledighet, på världens bästa uppfinning: barnvagnsbion. Med smoothie över hela mig, bebisen på någon annans unge och en kaffe (ljummen så klart) i en av mina upptagna händer pressade jag min simultankapacitet så långt det bara gick. Men det var det värt, Återträffen är unik på många sätt. En »rape & revenge«-film i förklädnad. Inte för att Odell hämnas en regelrätt våldtäkt, men väl ett flertal övergrepp. Och sicken hämnd hon får! För det är väl ändå uppenbart? Inte att det är en hämndfilm, men att det delvis handlar om det.

Men det här klassiska motivet är känsligt. Varför? Varför är det fel att vilja ge igen en extrem orätt? När Odell konfronteras med påståenden, frågor, gällande Återträffens så kallade hämndmotiv så nekar hon. I ett flertal intervjuer säger hon: »Om publiken tror att det är vad filmen går ut på så har jag misslyckats.« Okej, men inte enligt mig. Visst är det en komplex fråga. Å ena sidan kan hämnden ses som en sund utlösning, å andra sidan kan den även drabba dem bortom de avsedda, familjemedlemmar till exempel. Men vända andra kinden till?

Återträffen är ju, som säkert alla redan vet, uppdelad i två delar. En spelfilmsdel och en meta-dramadokumentärsdel. I den första iscensätter Odell den klassåterträff hon aldrig blev bjuden till. I den andra rekonstruerar hon möten med sina gamla klasskompisar, där hon låter dem se den färdigställda, överlägsna första delen. Den andra delen är svagare. Problemet är att den lägger allt för stort fokus på perifera detaljer som »varför hon inte blev bjuden på klassåterträffen«. Det ältas, minst sagt. Ett annat problem är det snåriga, charmlösa greppet. Skådespelare spelar Odells klasskamrater som vore det på riktigt. Det är låtsas-dokumentärt. Ett grepp jag har otroligt svårt för, illusionen går inte hem hos mig. Men hade kanske gjort det om rape & revenge-känslan åtminstone adresserats? Nu känns del 2 som något av en cover-up…

Men överlag är Återträffen en film som, trots den gamla klyschan, alla borde se. Den kommer inte med några lösningar på problemet »mobbning«, men den lyfter fram det fula förtrycket och kanske, men bara kanske, får oss att tänka efter, före.

Texten har publicerats tidigare på TVdags. Återträffen finns på SVT Play till och med 28 maj.

Just nu på TVdags

Recension

HBO Nordic-premiär för Fredrik Backmans hockeydrama Björnstad

18 oktober, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Søren Mallings avskärmade känslor i Utredningen

18 oktober, 2020
Recension

Nu på Disney+: Filmen Clouds om Zach Sobiechs sista tid

17 oktober, 2020
Söndagskrönikan med veckolisor

Bäst i tv-världen just nu: Nutleys & Bergströms bejakande detaljer

11 oktober, 2020
Recension

Livet ger Liam Neeson citroner i dumma mys-actionrullen Honest Thief

9 oktober, 2020
Recension

Doku-start på TV4 i kväll: Sevärt om den beryktade »Södermannen«

6 oktober, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Fargo ännu längre ut på scenkanten

4 oktober, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Motsatsen till genanshumor – hjärtliga Ted Lasso

27 september, 2020
Recension

På Netflix: Charlie Kaufmans absurda drama I’m Thinking of Ending Things

23 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: »Älska mig« – formperfektion i kuliss

20 september, 2020
Premiär

C More-premiär för Maskeradligan – lite som en radiodoku … men på tv

15 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: P-Valley är ett arbetsplatsdrama som kan lyfta till skyarna

13 september, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel