Filmfredag på TVdags

På bio: Välkommen till Kevin Smiths mardröm… du kommer aldrig att glömma Tusk

Alla som hyser ett närmare intresse för film eller tv är säkert bekanta med termen »point of no return«. Den dramaturgiska punkt – någonstans i mitten av akt två – där vår huvudperson får sin väg utstakad och måste fullfölja sitt uppdrag, eller vad det nu kan vara. Ingen återvändo. Jo, man kan sucka för mindre, men jag gillar ändå termen och den ödesmättade tyngd som gör den intessant att fundera över.

Måste den vara så definitiv? Okej, om man ska doktorera i filmvetenskap kanske, men annars?

Mot slutet är den helt fruktansvärd. Det du har sett i Tusk går inte att radera. Bilder som tatueras in på din näthinna och kommer att förfölja dig för evigt.

Anledningen till att jag tar upp detta nu är Kevin Smiths nya »skräckkomedi« Tusk – hans bidrag till den smått obskyra »body horror«-genren. Här får jag nämligen känslan av att »point of no return« hamnar bra mycket senare, eller vid ett flertal tillfällen. Vi har en punkt för regissören, en för publiken och en för huvudkaraktären. Det är snårigt, men jag tror fanimej att punkten lever!

Bakgrunden till Tusk har säkert alla redan hört, men vi drar den ändå. Under avsnitt 259 av den egna podcasten SModcast ägnar Kevin Smith och hans producent Scott Mosier en timme åt att diskutera en text från Gumtree.com, där annonsören söker inneboende som kan tänka sig bära valrossdräkt mot gratis hyra:

Annonsen visar sig vara ett skämt, men både diskussionen och dess resultat växer till något betydligt mer seriöst. Efter podcasten kunde nämligen Smiths twitterföljare rösta #WalrusYes eller #WalrusNo beroende på om de ville se en film baserad på annonsen eller inte. Självklart vann #WalrusYes och Tusk blev en realitet.

I Tusk beger sig den arrogante podcastaren Kevin Smi… jag menar Wallace Bryton till Kanada och den lilla staden Manitoba för att söka upp Internetfenomenet The Kill Bill Kid för en intervju. Oturligt nog hinner Bill ta livet av sig, med sitt samurajsvärd, och Wallace är fast i ingenstans med ett uppdrag att slutföra. När han begrundar sin situation – alltså dricker kanadensisk lager – på den lokala puben får han syn på en lapp skriven av äventyraren Howard Howe. Han erbjuder mat och husrum… och här tar annonsen vid.

Detta får vi inte läsa, utan höra. I en alldeles underbar voiceover uttrycker den diaboliske sagoberättaren tillika skådespelaren Michael Parks – sektledaren i Kevin Smiths Red State – de inledande raderna och sagan kan börja.

En pervers vuxensaga där inga regler egentligen gäller. För det här är verkligen en film inringad av citationstecken. Den cyniske Wallace, som har ett öga för att exploatera freaks, och som är i stort behov av en intervju, nappar direkt på Howard Howes inbjudan och beger sig ut till hans hus mitt i natten för ett samtal om Ernest Hemingway, det vilda havet och valrossar.

Och vilka historier han får! Första halvan av Tusk drivs av historier och anekdoter. Från det inledande podcastasmtalet mellan Wally och hans kollega Teddy (Haley Joel Osment), till de skrönor som Howard Howe berättar för en Wallace som tuggar i sig allt med vidöppna ögon. Och man förstår honom, Michael Parks närmar sig Howard Howe perfekt. Han är hypnotisk, som gjord för att citera The Rime of the Ancient Mariner. Eller han inte bara citerar, han låter orden rulla runt långt inne i gommen, för att slutligen passera läpparna som kryptiska meddelanden. En helt suverän skådespelare.

För min del hade filmen kunnat fortsätta så här, det är en njutning för både öron och ögon. Men eftersom Tusk är en skräckfilm och man inte kunnat undgå att hänga med i diskussionerna om denna nya Human Centipede, så vet man ju att det inte bara är frågan om trevliga samtal, utan även skräck. Den värsta skräcken av alla. Den som inte riktigt går att identifiera som skräck, för man vet inte om det är meningen att man ska bli rädd. Samma sak gäller dess komiska ådra. Jag skrattar en hel del, tills att man inte skrattar mer, och sen blir det roligt igen, eller? Som tittare går man vilse i genrebegreppen och känner sig helt desorienterad, vilket gör Tusk till en mardrömsaktig upplevelse. Mot slutet är den helt fruktansvärd. Där kan vi snacka »Point of no return.« För alla, inklusive tittaren. Det du har sett i Tusk går inte att radera. Bilder som tatueras in på din näthinna och kommer att förfölja dig för evigt.

Inte för att jag önskar den ogjord, absolut inte, Tusk är en av Kevin Smiths bästa filmer, och som första del i en trilogi kan det ju knappast börja bättre. Jag älskar den helomvändning Smith gjort och det ska bli superintressant att se hur långt han kan gå i fortsättningen. Detsamma gäller Johnny Depp i rollen som detektiven Guy Lapointe. Han är så bra som kufig snut i jakten på seriemördaren »The First Wife« (Howard Howe), så bra att man är beredd att förlåta honom för minst tre stycken piratfilmer och ett par Burton-floppar.

Så se Tusk men gå inte på snacket om att det är en tokrolig lattjofilm. Det är det inte. Ej heller är det en vanlig skräckfilm att mysa till med kompisarna. Tusk ser du ensam. Du skrattar, skäms och ryser. Du försöker föreställa dig ett liv som valross, i fångenskap hos en galning som samlar fossila valrosspenisar, reciterar poesi och mördar människor. #WalrusYes. Folk visste helt enkelt inte bättre.

Tusk har svensk biopremiär i dag.

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel