Kommentar

Våldtäktshämnden är för svartvit – låt oss tala om upprättelse

Till och med The Guardian använder ordet »hämndfilm« när de beskriver Three Billboards Outside Ebbing, Missouri. De poängterar visserligen att det är en »annorlunda hämndfilm« men nämner i samma mening också den klassiska komponenten som alltid behövs för att en kvinna ska söka våldsam hämnd på sin (manliga) våldsverkare: våldtäkt.

Det är inget fel på recensionen i övrigt, de poängterar att filmens huvudfigur söker rättvisa och protesterar å det grövsta mot det »misogyna utnyttjandet av männens makt«. Men ändå: ordet hämnd är med fast det inte borde vara det. Eftersom det reducerar den verkliga känslan som är upprättelse. Och att prata om hämnd leder också tankarna till den klassiska hämndfilmen, där den absurda genren »rape and revenge« också ingår. Det vore helt enkelt bättre för alla om vi pratade om upprättelse i de här fallen istället, även om det känns ovant.

Ordet hämnd är med fast det inte borde vara det. Eftersom det reducerar den verkliga känslan – upprättelse.

tonyaFör jag tycker mig se en liten våg av filmer som handlar om just detta. I I, Tonya berättas det med högburet huvud om en av USA:s största idrottsskandaler som totalt överskuggade de prestationer skridskogeniet Tonya Harding också åstadkom. Det är en berättelse om klass, framför allt, och om representation. Om hur det är lätt att utmåla, döma och fördöma. Filmen ger inget entydigt svar på Hardings inblandning i skandalen i OS 1994 i Lillehammer, kanske visste hon precis vad kumpanerna planerade att göra med motståndaren Kerrigans knäskålar. Eller så visste hon det inte. Hon framställs knappast som moraliskt oklanderlig eller ens härlig. Men i varje filmruta ligger förödmjukelsen och pyr, den som kommer av att ha blivit tystad och utdömd. Som sagt, det handlar inte om hämnd eller att rentvå utan om att inte ses som ensidig. En upprättelse för vad man åstadkommit, upprättelse för de sakerna man ville säga men inte fick eller tilläts. Nej, Harding verkar knappast vara den mest sympatiska eller klarsynta personen någonsin. Men det betyder heller inte att hon samtidigt därför måste vara skyldig till brott och straffas genom att aldrig mer få utöva det enda hon varit bra på i sitt liv: konståkning.

Man kan hävda, vilket jag gör, att också kommande filmen om Maria Magdalena  är en film om upprättelse. Den handlar en kvinna som felbedömts utifrån rådande normer och – faktiskt – felaktiga grunder. Vi (i västvärldens protestantiska tradition) känner henne som skökan, som den smutsiga kvinna som Jesus visade nåd och kärlek inför där andra bara såg den förtappade. I filmversionen är hon en stark, feministisk frihetshjältinna istället, som feltolkats. (Värt att nämna är kanske att inom katolicismen har hon alltid haft en särställning och betraktas som helgon). Ingenstans i Bibeln, hävdar man, står det uttryckligen att hon är sköka. Jag vet inte varför just denna detalj är så viktig egentligen. Kan man inte vara stark person eller feminist och tvingas sälja sin kropp? Det är ju just det, att vara konståkerska och arbetarklass. Eller konståkerska och involverad i ett misshandelsbrott. Det handlar om vad vi dömer, på vilka grunder och varför.

Det svider till när ordet hämnd dyker upp. Det är för enkelt, för aggressivt. Det här handlar om så mycket mer än så.

battle of the sexesBattle of the Sexes är en film på samma upprättelse-tema, om tennisproffset Billie Jean King som var en av damtennisens allra största men som i egenskap av just »dam« fick en bråkdel av prispengarna i jämförelse med herrarna. Som inte ens fick bilda professionellt tennisförbund och aldrig lyfts till samma höjder som sina manliga gelikar. Nej, jag är förstås inte någon expert på tennis. Eller på Billie Jean King heller för den delen. Men i dokumentären med samma namn framgår det, precis som i spelfilmen, att upprättelse är på sin plats. Det vill säga, det man kan kräva när man blivit  missbedömd och nedvärderad när det är uppenbart att man förtjänat bättre.

Därför svider det till när ordet hämnd dyker upp. Det är för enkelt, för aggressivt. Det här handlar om så mycket mer än så. Det handlar nämligen inte om det svartvita utan om allt det där knepiga i mitten av spektrumet.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sharon Horgan-aktiga Ida Elise Broch i Home for Christmas

8 december, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Mycket mellanmjölk men ändå mysig Så mycket bättre-final

7 december, 2019
Säsongspremiär

Benlöse Ivar på äventyr i Ryssland när Vikings ska få ett avslut

5 december, 2019
TVdags blickar tillbaka på 2010-talet

2010-talet gav oss några alldeles utsökta äktenskapsdraman

3 december, 2019
Kommentar

The Irishman föryngrar ansikten digitalt, men glömmer bort allt det andra

2 december, 2019
Kommentar

Ken Burns Countrymusikens historia på SVT Play – men se den inte!

1 december, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Ray Donovans eviga dödsdans

1 december, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Är Magnus 1 eller 5? TVdags splittrat efter Så mycket bättre

30 november, 2019
Recension

Julen i fara i årets julkalender Panik i tomteverkstan

30 november, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: The Irishman-aktuella dekoratören Regina Graves

28 november, 2019
Gruppdiskussion

Gaslighting & spagettivästern: The Walking Dead-cirkelns säsongsreflektioner efter vinterfinalen

28 november, 2019
Kommentar

Melodifestivalen 2020: Dags för en kvinna att vinna!

26 november, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel