Gruppdiskussion

Vad tyckte ni? TVdags spoilersnackar om säsong 2 av Succession

Daniel: Okej, jag rullar igång snacket, och det är väl lika bra att vi börjar bakifrån. Jag får erkänna att jag inte riktigt hängt med i vad som skrivits i de sociala flödena gällande säsongsavslutningen, mer än att jag sett det glunkas om att många tappat hakan. Men bortsett från att det överlag var en oerhört tät och ångestframkallande sista timme, så var väl själva twisten i slutsekunderna ändå rätt förutsägbar? Redan vid det gudsförgätna italienska motorvägsfiket i inledningen planterades det ju tydligt att pappa Logan skulle behöva offra sig själv för att hålla företaget inom familjen. Och vilket bättre sätt fanns att tvinga Kendall ut ur sitt säsongslånga zombietillstånd på, än att medvetet driva honom till att slutligen bli den skoningslösa, bildliga fadersmördare han i förra säsongsavslutningen vek ner sig från att bli? »Du är ingen dräpare«, eller vad Logan nu exakt sa, och den övertydliga vägen mot slakten som syskonen bara lät ske, en sådan provokation kunde väl knappast sluta på fler sätt än ett? Men med det sagt – jösses vad fint spelat hela vägen av Jeremy Strong i rollen som Kendall. Den ständiga smärtan i den där veka, undflyende blicken, den gjorde ont i varje scen.

Magnus: I backspegeln kan man  ju tycka att twisten var rätt uppenbar, även om jag inte tror att Kendall bestämde sig förrän Logans sista förolämpning, men för mig kom den ändå som en positiv chock. Jag tyckte det var ett exemplariskt avslut på en habil säsong, vars största problem har varit för många växlar på samma gång. Säsong ett var lågmäld, iskall och fin. Säsong två mer hysterisk. Bortsett då från Kendall. Som nog framstår som min favorit. Visst har det varierat under säsongens gång, men i slutänden tog Kendall hem potten. Mycket fint spel, ett intressant porträtt av förtryck och skam. Men inte enbart, utan även fokus. För det har ju funnits något bakom Kendalls zombieögon. Ett driv, ett kall, en hängivenhet. Kanske till och med lojalitet. Visst på gränsen till parodiskt ibland, men ändå inte riktigt.

Björn: Det finns nog några som tror att Kendall inte gjorde det med pappa Logans vetskap, att Logans Mona Lisa-leende bara var ett uttryck av stolthet. Men tänker ni att pappan är med på det?

Magnus: Jag är helt inne på att Logans leende var ett uttryck av stolthet. Han återfann sin respekt för sonen. Eller rättare sagt, fick respekt för sonen. Jag tror inte hans provokation var medveten (det är ju inte precis första gången han slänger ur sig liknande saker), eller jag hoppas inte det i alla fall, det hade krånglat till serien mer än nödvändigt. Därmed inte sagt att Logan inte själv omkonstruerar provokationens syfte i sitt eget huvud, och i efterhand gör den till planerad.

Daniel: Svårt att säga om Logan gjorde det medvetet eller inte, där finns ju en ambivalens som serieskaparna kan överlåta till sådana som oss att diskutera oss blåa över, antar jag. Men jag är helt med Magnus gällande att det var ett stolt leende, hans brutne son visade äntligen att han hade vad som krävdes – för vad kan vara mer Logan Roy-aktivt än att slänga Logan Roy till vargarna? Men hör ni, om vi lämnar slutet, vad tyckte ni om resten? Även om jag på det stora hela var väldigt nöjd med säsongen, tyckte jag det fanns trådar som liksom bara gick upp i rök, ett par bokstavligen till och med. Romans rymduppskjutningskatstrof – vart tog den vägen? Och borde det inte ha blivit något mer av det där sista bevispapperet som Greg räddade från grillen på balkongen, eller var det bara en sorts comic relief? (Eller kan det på något sätt kanske rädda Logan i säsong tre?) [Red anm: Papperet kom faktiskt till bruk i finalscenen, se kommentarsfältet.] Och just ja, något jag verkligen gillade var Toms uppvaknande/uppgörelse med Shiv i slutet. Det smärtade till i hjärtat att inse att han led så, vilket inte blir mindre illa pinkat eftersom jag annars haft extremt svårt för hans rollfigur.

Magnus: Jag tror väldigt mycket på säsong tre, och säsong två kommer i så fall bli lite av en mellansäsong. Otroligt njutbar visserligen, men stundtals farligt nära det parodiska. Och precis som Daniel tycker jag att många trådar kändes oavslutade. Men inte bara trådar utan ibland infann sig även ett antiklimax i vissa dialogscener. Scener som byggdes upp, men aldrig egentligen avslutades, och slutligen räddades av den där sköna musikslingan. Bäst den här säsongen tyckte jag var gestaltandet av Kendalls demoner, samt Tom och Shivs relation. Den är ju så sorglig och fin på samma gång. Uppfriskande med ett så annorlunda maktspel också.

Björn: Helt klart sparar de Gregs papper till säsong tre. Manusförfattarna är ju mästare på att plocka upp trådar (även om jag inte har ett enda exempel att dra fram ur hatten). Jag älskar att det finns trådar som aldrig avslutas, precis som i verkligheten.

Magnus: Maktspelet inom familjen är kanske det bästa med Succession förresten. Hur slagen cirkulerar, att den som blir slagen alltid fortsätter att slå, neråt. Oftast på Greg, som jag hoppas får mer utrymme i säsong tre. Kanske tar han till och med över efter Logan?

Daniel: Det hade ju varit något, om serien skulle visa sig utvecklas till en historia om Gregs väg till makten. Hittills har han ju bara varit lägst i näringskedjan, men det har funnits en del tendenser att Tom känner sig hotad av honom, och inte enbart på grund av det där med dokumenten, tycker jag. Greg är trots allt blodsbunden till familjen, och det är inte Tom, särskilt inte om han menar allvar med att försöka bryta sig fri från Shiv och hennes redan vingliga lojalitet till honom börjar svaja ytterligare. De har ju heller inga barn som skulle kunna hålla honom knuten till den inre kretsen även om han bröt med henne. Fasiken, nu ser jag plötsligt fram emot vad Tom kan tänkas hitta på nästa år, jag ser framför mig hur han slåss för makt och position med liv och lust. Peppen ökar!

Både säsong 1 och 2 av Succession finns på HBO Nordic.

Just nu på TVdags

Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Les demoiselles de Rochefort (1967)

11 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: bristande kommunikation & nakna normperfekta kroppar i Normala människor

9 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Blodet droppar i synd & skam-tyngda Miraklet

2 augusti, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: The Swimmer (1968)

28 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Grow tar dansk crime-tv tillbaka till täten

26 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Michaela Coels mästerverk I May Destroy You

19 juli, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Little Fugitive (1953)

14 juli, 2020
Tips

Underbart dålig stämning när Ziwe gisslar kollegor om rasism

13 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sandis skojdissningar av Gyles Brandreth i QI

12 juli, 2020
Tips

Damer i burar! Amy Sedaris i otippad hyllning av obskyr 60-talsrulle

7 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Perry Mason-skådisguldet – Lithgow, Rhys & Maslany

5 juli, 2020
Streamingtips

Missa inte febriga »I May Destroy You« på HBO Nordic

2 juli, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel