Husvagnsserien går på tomgång

Vad har hänt med Trailer Park Boys? Det brukade ju vara roligt!

Det här är humor.

När John Paul Trembley och Robb Wells – två kanadensiska pizzeriaägare – strax innan millennieskiftet spelade in en svartvit kortfilm om ett gäng småkriminella trailerpark-bor från Nova Scotia var det få som anade vad som komma skulle. Ackompanjerade av ex-rockern Mike Smith och ständige regissören/manusförfattaren Mike Clattenburg gick de vidare och utvecklade konceptet till en tv-serie som skulle få ett enormt kultfölje världen över.

Det är vackert att se hur produktionen under de första säsongerna mejslar fram Rickys stendumme karaktär genom att konstatera att han »inte klarade av att gå ut högstadiet« och sedan låter honom missförstå nästan hela det engelska språket.

Trailer Park Boys, som den kallas, har ända sedan de första stapplande stegen togs för över 15 år sedan karakteriserats av sitt stora hjärta och sina många intelligenta dumheter. Även om man i dag måste stå ut med gryniga showcase-episoder filmade med lågbudgetutrustning för att ta sig igenom de första säsongerna räcker det med att bänka sig några timmar framför tv:n för att bli kär i seriens ambitiösa inledning på nytt.

I Sunnyvale Trailer Park lär vi känna Ricky (Wells) som bor i sin fallfärdiga bil, odlar marijuana och slevar i sig frukostflingorna med avbruten hockeyklubba. Vi möter Julian (Trembley) som kläcker den ena »smarta« get rich or die tryin’-planen efter den andra, ständigt med en nyblandad rom och cola i handen – som inte spills ut ens när han voltar med sin bil. Här bor även Bubbles – den älskvärda och extremt glasögonprydde idioten som gör allt för sina »kitties«, samt lever i ett förråd. Filmad som en mockumentary zoomar serien in på trions samvaro i husvagnsområdet, med milt sagt alternativa vardagsbestyr och den ständiga kampen mot Sunnyvales »park supervisor« Jim Lahey samt dennes »assistant park supervisor« Randy i fokus.

Den stora charmen med Trailer Park Boys är hur den alltid har lyckats vara både enormt korkad och förvånansvärt smart. Det är vackert att se hur produktionen under de första säsongerna mejslar fram Rickys stendumme karaktär genom att konstatera att han »inte klarade av att gå ut högstadiet« och sedan låter honom missförstå nästan hela det engelska språket. Greppet i fråga blev genom åren så populärt bland seriens fans att det fick ett eget namn – »Rickyisms« – och det är enkelt att föreställa sig hur Wells måste ha behövt hålla sig för skratt när han i förbifarten sket ur sig repliker som »a link is only as long as your longest strong chain« och »beauty is in the eye when you hold her«.

Precis som alla andra underbara detaljer i seriens universum levererades de med en känsla för det subtila som gjorde att man sjönk in i den här sjuka världen, lika oundvikligt som en tegelsten i en sjö. Under en handfull säsonger serverades vi mängder av fantastiska påhitt. Som när den väldigt vite rapparen J-Roc låtsas hamna i fängelse och bor under en trailer – i en hel säsong – för att hajpa sitt kommande album. Eller som när Rickys pappa Ray, en pensionerad långtradarchaffis, visar sig ha blivit så arbetsskadad att han numera bara kan kissa i gamla juicedunkar (vilket han brukade göra för att slippa stanna på vägen när han fortfarande jobbade). Eller som när hela trailerparken måste hjälpas åt för att lokalisera Rickys dotters borttappade skolprojekt – kycklingen Oscar Goldman.

Trailer Park Boys var under några gyllene år briljant underhållning. Sedan hände någonting.

Under den sjunde säsongen – den sista innan Showtime nyktert nog bestämde sig för att avliva serien – blev det uppenbart att manusförfattarna började få slut på idéer. De krystade kändisinhoppen och plågsamt långsökta plotutvecklingarna avlöste varandra. När »The Boys« slutligen blev tvungna att tacka för sig var det med en tår i ögat och en lättnadens suck som många tog farväl. Trailer Park Boys hade lagts ner medan flaggan fortfarande var i topp. Skaparen Mike Clattenburg hade kort dessförinnan hamnat i en till synes ganska infekterad intern stridighet med trion som spelade huvudkaraktärerna, och skulle aldrig mer göra ett avsnitt. Allt verkade som upplagt för ett värdigt avsked.

För några ögonblick under säsong 8 var Trailer Park Boys sig självt igen, lika underbart skruvad och – på något märkligt vis – välspelad som under fornstora dagar.

Tyvärr hindrade det inte seriens ansikten utåt från att ånga vidare på egen hand. Den åttonde säsongen, som likt den nionde producerades av »The Boys« själva i samarbete med Netflix, var först och främst en smärtsam påminnelse om att allting har ett bäst före-datum. Efter närmare sju års frånvaro från tv-rutan kunde ensemblen – som i stort varit densamma sedan starten – inte uppbringa mycket mer än pliktskyldiga kloner av gamla skämt och ett »rätt« spretigt narrativ. Det var uppenbart att någonting viktigt hade gått förlorat under åren som arbetet med serien legat i träda: det fanns inte längre någon samlad vision, inga kreativa ambitioner. För den som följt serien var det uppriktigt jobbigt att se hur man körde på ändå.

Trailer Park Boys
Trailer Park Boys smurfar smurf.

Undantagen var i och för sig stöpta i rent guld – som när Ricky fick en guldfisk som ny bäste vän. Orangie, som han genast döpte den till, visade sig dock inte ha riktigt samma höga tolerans för helglånga marijuana-och-grogg-benders som Ricky själv – så merparten av säsongen gick åt till att följa hur Bubbles och Julian fick ta till allt mer drastiska åtgärder för att upprätthålla skenet av att Orangie fortfarande var vid liv. (Det hela slutade med att de köpte på sig ett helt akvarium fullt av guldfiskar och helt enkelt såg till att byta ut en död Orangie mot en levande fisk varje gång Ricky festat för hårt med den.) Och för några ögonblick var Trailer Park Boys sig självt igen, lika underbart skruvad och – på något märkligt vis – välspelad som under fornstora dagar.

En trend som dessvärre inte håller i sig.

Den nionde säsongen börjar som de senaste två: oinspirerat. Om dunderfiaskot The Drunk and On Drugs Happy Funtime Hour inte klargjorde det så är det åtminstone uppenbart här att Jonathan Torrens (som spelar rapparen J-Roc), John Paul Trembley, Robb Wells och Mike Smith inte är lika bra författare, som de är superspecialiserade karaktärsskådespelare. Formatet som följt tv-serien sedan den andra säsongen, samt ett par av de fullängdsfilmer som getts ut över åren, är dock intakt: allting börjar med att pojkarna släpps ut ur fängelse efter att deras senaste försök att bli rika gått åt helvete.

Sedan händer inte mycket… Sunnyvale har tagits över av Jim och Barbara Lahey som, efter att ha lurat till sig äganderätten till densamma i slutet av förra säsongen, omvandlat parken till ett slags resort för äldre, där strikt alkoholförbud råder. Genom att ha anställt den desillusionerade före detta militären Dancer som säkerhetsvakt upprätthålls ordningen ovanligt bra och Ricky blir portförbjuden. Påeldad av detta, samt det faktum att hans dotter Trinity snart ska föda, ger han sig ut i världen för att hitta ett nytt hem åt sin familj. Vilket han också hittar – i en omedveten djuruppfödares lada.

Finalen är omilt sentimental och i de flesta avseenden rätt intetsägande. Kvardröjande är samma känsla som efter förra säsongen: att det är nog nu, att det får räcka någon gång.

Den kvalitetsmässiga topografin går över berg och genom dalar. Lika kul som jag har över det faktum att Lahey – när spritdjävulen väl bitit sig fast i honom igen – bjuder på några oförglömliga fyllerants, lika långtråkigt har jag när manusförfattarna kämpar för att dölja det faktum att första halvan av säsongen är en enda lång transportsträcka. Finalen är omilt sentimental och i de flesta avseenden rätt intetsägande. Kvardröjande är samma känsla som efter förra säsongen: att det är nog nu, att det får räcka någon gång. Av allt att döma är seriens producenter dock inte särskilt intresserade av att behålla den lilla kreativa värdighet de har kvar.

»The Boys« kommer, tillsammans med några andra av de mer populära Trailer Park Boys-skådisarna, till Södra Teatern i höst för att spela en scenshow. Det är på sätt och vis symptomatiskt för den kreativa stiltje som rått för de inblandade sedan den sjunde säsongens slut. Skådespelarna som gjorde sig ett namn med tv-serien livnär sig idag på att åka världen runt och turnera utklädda till sina karaktärer. De drar sina gamla skämt, klappar fansen medhårs och den nostalgiska publiken applåderar. Ungefär lika spännande känns det att ta del av den nionde säsongen – den andra sedan serien återupplivades. Trailer Park Boys har blivit det där åldrade rockbandet som vägrar kliva av scenen trots att de numera låter som skräp den mesta av tiden. De river av sina gamla hits och cashar in, medan jag känner för att checka ut.

Just nu önskar jag allra mest att jag slipper få skriva allt bittrare recensioner av de annalkande säsong 10 respektive 11, som mot alla odds fått grönt ljus. Att något händer som gör att samtliga inblandande kommer på bättre tankar och ställer in inspelningarna. För om »The Boys« och Netflix får göra två säsonger till kommer det oundvikligen bli svårt att behålla det kära minnet av Trailer Park Boys som en av 2000-talets mest briljanta komediserier – snarare än som ett hyfsat enkelt sätt för några kanadensiska åldermän att tjäna sitt levebröd. Och det är den här insikten som till slut tvingar mig att rätta mig själv: det här är inte humor.

Det här brukade vara humor.

Alla säsonger av Trailer Park Boys finns på Netflix.

Just nu på TVdags

Nyhet

Disney+ öppnar för förbeställning

13 augusti, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Les demoiselles de Rochefort (1967)

11 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: bristande kommunikation & nakna normperfekta kroppar i Normala människor

9 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Blodet droppar i synd & skam-tyngda Miraklet

2 augusti, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: The Swimmer (1968)

28 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Grow tar dansk crime-tv tillbaka till täten

26 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Michaela Coels mästerverk I May Destroy You

19 juli, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Little Fugitive (1953)

14 juli, 2020
Tips

Underbart dålig stämning när Ziwe gisslar kollegor om rasism

13 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sandis skojdissningar av Gyles Brandreth i QI

12 juli, 2020
Tips

Damer i burar! Amy Sedaris i otippad hyllning av obskyr 60-talsrulle

7 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Perry Mason-skådisguldet – Lithgow, Rhys & Maslany

5 juli, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel