Ny seriestart i kväll

Utredningsporren dras till sin spets i TV3:s Mordet – men offerperspektivet är fejk

Tv-gestaltningen av kriminalutredningar har genomgått en lika brokig som successivt estetiserad utveckling. Från grådaskig diskbänksrealism via den glamorösa teknikaliseringen till hudnära verklighet.

Det började någonstans i Hill Street Blues. Trötta snutar som gjorde jobbet som var tvunget att göras. Bitar samlades ihop efter att människor misshandlats eller mördats, lades i små påsar. Vittnen förhördes, anhöriga intervjuades, rapporter hamrades ut på skrivmaskiner och ibland jagades någon genom en gränd. Allt syftade mot ett försök återskapa en bild av vad som hade hänt.

Sambon utmålas som misstänkt för att bygga ett laddat narrativ, men det liknar mest en blandning mellan Bullens pajiga brevfilmer och halvdant producerade talking heads och lämnar en fadd eftersmak.

Sedan följde 00-talets exotisering. Med CSI och deras gelikar reducerades det polisiära arbetet till teknisk bearbetning. DNA-spår letades fram på några sekunder, fingeravtryck matchades från fragment av mordvapen och foton med grynig upplösning förvandlade genom kommandot »enhance« magiskt kladdiga pixlar till avslöjande motiv inför tv-publikens trollbundna ögon. CSI:s framställning av tekniskt utredningsarbete letade sig så långt in i tv-tittarnas fantasi att mediaforskare snart såg spår av den så kallade »CSI-effekten". Ett fenomen där jurymedlemmar i det amerikanska rättsväsendet efter timmar av CSI-tittande snart började ställa orimliga krav på riktiga rättegångars tekniska bevisunderlag.

Kanske är det i grunden det vi vill: känna att vi vet och förstår hur proceduren fungerar. Kanske knarkar vi kriminaldrama efter kriminaldrama för att själva lägga några extra imaginära högskolepoäng till fantasikursen i kriminologi varje nytt kapitel i Beck-sagan innebär. Allt för att på bussen viskande kunna titulera oss själva »professorn« med näsan nedkörd i det senaste hastverket av Camilla Läckberg. För inget verkar framkalla samma uppblåsta och konstruerade känsla av inkludering som ett standardiserat morddrama. Inget väcker besserwissern som en kriminalhistoria som går att lösa redan i kapitel fyra.

När true crime-genren nu börjar resa sig som ett än mer attraktivt alternativ till »deckarundret« är det därmed många som står att tälja guld. Radioprogrammet P3 Dokumentär har de senaste tio åren tillhört de i särklass mest nedladdade från Sveriges Radio. Under etiketten »dokumentär« har olika radioproducenter där kunnat veckla ut svensk kriminalhistoria med en i svenska radiosammanhang sällan skådat underhållande dramaturgisk förmåga. Alltid med en ny vändning i slutet av varje akt, alltid en spänningsfylld berättarröst. I fjol tog två av P3 Dokumentärs skapare, Kristofer Hansson och Fredrik Johnsson, samma förmåga till tv-mediet och TV3 med tv-serien Brottskod. En succé som nu följs upp med nya TV3-serien Mordet.

Det dramatiserade jag-perspektivet är en skenmanöver. Storyn utgår i praktiken från brottsutredningen snarare än offrets erfarenheter.

Samtidigt är Mordet något annat. Serien utger sig för att berätta en offrets historia. I varje avsnitt tar en berättelse form i dramatiserade rekonstruktioner av olika mord, allesammans hämtade ur verkligheten. Ur ett underligt förstapersonsperspektiv berättar den mördade om sitt liv, sina erfarenheter och mordet som begåtts. I första avsnittet avhandlas fallet med Anna Norell, en kvinna som mördades framför sin sambo 2005. Olika anhöriga passerar genom programmet och berättar om sina minnen av Anna och sina egna tankar runt vad som skedde. Det är ett slags trovärdighetsskyddsdräkt för ett program vars dödsannonsliknande reklamkampanj redan på förhand kritiserats för att exploatera mordoffers öden i syfte att locka tittare.

Snabbt står det även tydligt hur det dramatiserade jag-perspektivet framför allt är en skenmanöver. Hur den iscensatta berättelsen i praktiken utgår från brottsutredningen snarare än offrets erfarenheter. Olika medarbetare hos polisen tar tittaren genom fallet, sambon Tommie utmålas som misstänkt allt för att bygga ett laddat narrativ med dramatiska avslöjanden och vändningar. Det liknar mest en blandning mellan det gamla ungdomsprogrammet Bullens legendariskt pajiga brevfilmer och halvdant producerade talking heads för att fånga in verkligheten. Det lämnar i slutändan en rätt fadd eftersmak.

När den amerikanska podcasten Serial hade premiär i höstas växte en på bara några veckor till att bli den största någonsin. I den första säsongens tolv avsnitt berättades historien om ett mordfall i Baltimore 1999 och framförallt om den då unge mannen som dömdes för dådet – och hans eventuella oskuld. Genom att bygga in oskuldsmisstanken i seriens premiss lyckades programledaren Sarah Koenig även skapa en oerhört dramatisk laddning. Nyckeln till Serials framgång låg sedan bara i att bjuda in lyssnaren att höra på när researcharbetet för att undersöka hur saker »egentligen« låg till lades ut en bit i taget.

Inget verkar framkalla samma uppblåsta och konstruerade känsla av inkludering som ett standardiserat morddrama. Inget väcker besserwissern som en kriminalhistoria som går att lösa redan i kapitel fyra.

Greppet fungerade oerhört väl. För varje nytt spår med tider som inte stämde och telefonkiosker som inte fanns där de skulle kastades lyssnaren mellan olika misstankar. True crime-greppet hade kastats in i kriminaldramats eggande dramaturgi. Det är i den här världen, världen efter Serial, som Mordet tar form. Verklighetens utredningsprocedurer och kriminaltekniska upptäckter förvandlas till underhållande sprängstoff. Tittaren bjuds på en resa genom en representation av verkligheten som har mallats in att passa en klassisk dramaturgisk kurva.

Kanske finns det något cyniskt i det. Kanske är det en produkt av vi förvandlat oss själva till fantasidetektiver som törstar efter att leva ut våra fasor i en allt mer autentisk inramning. I samband med Serial uppstod en mängd olika privatutredningar av seriens fall på internet. Det var som om det faktum att undersökningen helt plötsligt var pågående möjliggjorde för publiken att hitta en lösning för något som existerade på ett högre plan än en kapitelindelning. I Mordet saknas den dimensionen av aktualitet. Tittaren serveras avslutningsvis istället en sanning, en lösning.

När kriminaldramat inte längre släcker den töresten finns alltid verkligheten. Alltid mer kittlande, alltid mer inkluderande för oss som ser på. Där blir utredningspornografin mer än estetiserad, där blir den rationell och känslokall verklighet.

Mordet har premiär på TV3 i kväll kl 21.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Jägarna vs Exit – svensk triumf, norskt fiasko

21 mars, 2021
Hyllning

I morgon är en annan dag – tack för allt Christer!

14 mars, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Var »4 Blocks« den bästa gängkrimserien som gjorts?

14 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel