Premiärecension

Uppdrag: Stoppa Kennedymordet! JJ Abrams & Stephen Kings tisdresedrama »22/11 1963« underhåller

Åh, USA på 1950-talet. Finns det något mer nostalgiskt årtionde att grotta ner sig i för den som är fascinerad av det amerikanska samhället? Decenniet efter andra världskrigets mardröm, åren innan allt gick åt helvete med Kennedymord gånger två, Kubakris, Vietnamkrig och mordet på Martin Luther King? Parentesen då allt var gulligt och möjligt.

Men tänk om inte 1960-talets mörker behövt inträffa? Om det pastellfärgade 1950-talet då bilar hade måsvingar och äppelpaj fortfarande smakade äppelpaj kunde ha fortsatt? Skulle inte det ha varit toppen?

Det tycker i alla fall Al Templeton, ägare till en ovanlig diner i en sömnig småstad i Maine. Går man tillräckligt långt in en garderob i köket trillar man nämligen ut på samma plats i oktober 1960. Väl i dåtiden kan man stanna hur länge man vill, och ändå har bara två minuter förflutit i vår tid när man genom att gå samma väg tillbaka återvänder. Går man därefter in i det förflutna på nytt har de förändringar man eventuellt gjorde sist nollställts.

Här används Icona Pops I love it och en iPhone på samma sätt som Marty McFly använde Van Halen och en Walkman i Tillbaka till framtiden.

Al är less på nutidens meningslöshet och världsliga misär, och han är säker på när det började gå åt skogen – mordet på John F Kennedy i november 1963. Kan bara det stoppas, kommer inga av de tragiska händelser som därefter drabbat världen äga rum – dör inte Kennedy så förblir han president och Lyndon B Johnson kan inte eskalera USA:s inblandning i Vietnamkonflikten, brodern Robert Kennedy ställer inte upp som presidentkandidat och behöver heller inte han mördas och så vidare och så vidare.

Men då han själv drabbats av obotlig, aggressiv cancer kan han inte personligen ro projektet i land. In på scenen träder Jake Epping, nyligen separerad engelskalärare på stadens high school och stammis på Als diner. Efter att inledningsvis ha tvekat åtar han sig uppdraget.

Jake, Al och modellen över Dealey Plaza den 22 november 1963.
Jake, Al och modellen över Dealey Plaza den 22 november 1963.

What if-scenarier är alltid lockande, så även tidsresor. Vi (eller i alla fall jag) slutar aldrig fascineras över nutidsmänniskans möte med en tid som på pappret inte känns särskilt avlägsen, men i realiteten i mångt och mycket var diametralt annorlunda och därför bjuder på obligatoriska kulturkrockar.

I den JJ Abrams-producerade 22/11 1963 stressas dessa bitar dock förbi rätt snabbt, vilket jag kan tycka är trist. Jake förundras över hur bra (och mycket!) maten smakar och hur billigt allting är, han tvingas köpa ny och mer elegant utstyrsel och besöker barberaren, men sedan är han i princip klar att dra igång, tycker han själv i alla fall. Han skulle dock ha mått bra av att lyssna lite mer på Als förmaningar om vikten av att hålla låg profil och inte interagera med 1950-talsvärlden för mycket, hans initiala nonchalans får snabbt tragiska följder.

Förlåt, jag envisas med att skriva 1950-talet trots att garderoben leder Jake ut till oktober 1960. Men det är så uppenbart att det är det föregående decenniet som präglar världen han befinner sig i, kombinerat med faktumet att det i Stephen Kings roman som tv-serien bygger på är 1950-talet, där kommer Jake ut redan i september 1958, och måste vänta i över fem år i stället för tre på att JFK ska hamna i Lee Harvey Oswalds skottsikte på Dealey Plaza i Dallas. Att historien har tajtats till betyder också att en del trådar i romanen fått stryka på foten, något som inte nödvändigtvis är negativt, King har aldrig varit särskilt bra på att hålla sig kort, om en så säger.

Kanske inte den optimala "smälta in"-klädseln.
Kanske inte den optimala »smälta in«-klädseln.

Men åter till interaktionen med omvärlden. Als viktigaste information till Jake var att det förflutna inte vill bli ändrat, så fucka inte för mycket med tiden, för då fuckar tiden med dig – Den trycker tillbaka, som Al uttrycker det. Det kan yttra sig så harmlöst som att när Jake år 1960 testar att ringa mannen som senare ska bli hans pappa så uppstår kraftiga störningar på linjen, men det kan också slå till skoningslöst hårt. När Jake förföljer en man som Al misstänkt har betydelse i hur Lee Harvey Oswald senare ska rekryteras som skytt mot JFK, försöker tiden handgripligen stoppa Jake – en restaurangkypare råkar nästan ge honom en allvarlig brännskada, och en fallande ljuskrona krossar honom närapå. Väl på väg hem efter avslutat uppdrag finner Jake pensionatet han hyrt rum i stå i lågor, med Als noggrant nedplitade anteckningar och instruktioner förlorade i elden.

Stephen King är som bäst när han skildrar Småstadsamerika och mörkret som lurar i vardagslivets dagsljus, något jag tycker att det 80 minuter långa inledningsavsnittet fångar bra. James Franco är välvald i rollen som high school-läraren med författarambitioner, han har den där reko amerikanska, stiliga utstrålningen, samtidigt som det finns något avmätt hos Franco som väl speglar rollfiguren. Jake accepterar uppdraget just därför att han aldrig tidigare riktigt avslutat något, han är en person med stora ambitioner som inte vågat sprången som krävs för att komma någonstans och i stället blivit likgiltig inför livet. Även Chris Cooper fungerar ypperligt som den av sjukdom svårt märkte dinerägaren Al Templeton. Övriga huvudroller syns inte så mycket i inledningsavsnittet, Jakes blivande kärleksintresse Sadie Dunhill får bara en scen och Lee Harvey Oswald och hans hustru Marina skymtar mest förbi.

1960-talets samhälleliga oro innebar också starten för medborgarrättsrörelsen och början till slutet för den öppna segregationen i USA. Vilka effekter kan Jakes strävan att ändra det förflutna få i det avseendet?

En spricka i pastellen kring 1960 års oskuldsfulla Amerika syns när Jake sent i avsnittet ska besöka en toalett, och av misstag är på väg in i det sjabbiga båset ämnat för svarta i stället för den skinande rena White only-toaletten, en påminnelse om att tiden som förflutit även inneburit stora förändringar i positiv riktning. 1960-talets samhälleliga oro och civila omvälvningar innebar starten för medborgarrättsrörelsen och början till slutet för den öppna segregationen i det amerikanska samhället. Vilka effekter kan Jakes strävan att ändra det förflutna få i det avseendet?

Att 22/11 1963 är välgjort, underhållande och spännande står klart redan efter första avsnittet, och som såväl JJ Abrams- som Stephen King-fan är det en självklarhet att jag fortsätter titta. Om det har potential att bli angelägen underhållning låter jag däremot än så länge vara osagt, det finns utrymme för ämnet att bränna till betydligt mer än det gör här.

Avslutningsvis är det roligt att som svensk notera att de använt Icona Pops I love it och en iPhone på samma sätt som Van Halen och en Walkman användes av Marty McFly i Tillbaka till framtiden, när han utklädd till rymdvarelse år 1955 ska övertyga sin blivande pappa George McFly att våga närma sig tjejen han är förälskad i. I 22/11 1963 är inte syftet fullt så ädelt, Jake använder ett videoklipp av en Icona Pop-dansande papegoja som distraktion för att kunna övermanna en skurk, men det är likafullt en skojig scen.

22/11 1963 streamas på amerikanska Hulu, nytt avsnitt varje måndag. I Sverige börjar Fox visa den åtta avsnitt långa serien den 11 april.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sharon Horgan-aktiga Ida Elise Broch i Home for Christmas

8 december, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Mycket mellanmjölk men ändå mysig Så mycket bättre-final

7 december, 2019
Säsongspremiär

Benlöse Ivar på äventyr i Ryssland när Vikings ska få ett avslut

5 december, 2019
TVdags blickar tillbaka på 2010-talet

2010-talet gav oss några alldeles utsökta äktenskapsdraman

3 december, 2019
Kommentar

The Irishman föryngrar ansikten digitalt, men glömmer bort allt det andra

2 december, 2019
Kommentar

Ken Burns Countrymusikens historia på SVT Play – men se den inte!

1 december, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Ray Donovans eviga dödsdans

1 december, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Är Magnus 1 eller 5? TVdags splittrat efter Så mycket bättre

30 november, 2019
Recension

Julen i fara i årets julkalender Panik i tomteverkstan

30 november, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: The Irishman-aktuella dekoratören Regina Graves

28 november, 2019
Gruppdiskussion

Gaslighting & spagettivästern: The Walking Dead-cirkelns säsongsreflektioner efter vinterfinalen

28 november, 2019
Kommentar

Melodifestivalen 2020: Dags för en kvinna att vinna!

26 november, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel