Kommentar

Uppdrag Granskning gav mer stöd åt Wallin än åt Virtanen

Jag hade tänkt skriva om det senaste, så omdebatterade Uppdrag granskning i två delar – först diplomatiskt, för att få med så många som möjligt på mitt resonemang, sedan dystopiskt, för att varna för riskerna med det onåbara drevfolket, som närmast förutbestämt tvärnobbar alla inviter att se perspektiv utanför mobben.

Båda fokuserande på pressetiken, givetvis, vilket SVT-programmet handlade om.

Men medan jag har samlat material till del 2 och även sett om Uppdrag granskning-avsnittet har jag också upptäckt, närmast som en bieffekt, att jag fått en klarare bild av den där händelsen mellan Cissi Wallin och Fredrik Virtanen, den som hon anmält som våldtäkt och han beskriver som något slags fumlande dåligt ofullbordat sexförsök.

Uppdrag granskning-reportaget ger en trovärdig bild av ett förmodat övergrepp. Även de delar som kritikerna invänt emot stärker i själva verket Wallins version – och Virtanens version motsäger den inte.

Så det får bli en artikelserie i tre delar, det här. Innan jag övergår till »dystopin« med drevmekanismerna vill jag peta in denna brasklapp om att jag tycker att Uppdrag granskning i stort går avsevärt mer på Wallins linje än på Virtanens. Eller, snarare, den gör ett starkt och korrekt case om hur Virtanen blivit offer för ett abnormt och skrämmande medieövergrepp och journalisthaveri – men samtidigt gör den Wallins trovärdighet en tjänst.

Många har nog inte tagit in vad programmet som helhet säger. Kanske för att man varit för upptagna med att i veckor i förväg bygga upp antipatier mot Lina Makboul, vilket landat i en allmän kritikerkonsensus om att programmet inte handlat tillräckligt om pressetiken utan i stället pressat och skuldbelagt Cissi Wallin. Oftast dock uttryckt i avsevärt hårdare ord.

En drevformulering som fastnade i mig, från en kommentar på Facebook, menade att Uppdrag granskning-redaktionen »helt besinningslöst blandade äpplen och päron«.

Det må bli löjligt när jag skriver ut detta, men bilden jag får i huvudet är någon som ska bjuda en annan på en fruktsmoothie. I med äpplen, i med päron. Den andra personen får den färdiga drycken, gör en grimas redan innan glaset nått munnen, och säger: »Men du har ju bara blandat äpplen och päron helt besinningslöst!«

Tyvärr blev diskussionen om familjefrågan aldrig publicistisk utan i stället grogrunden för ett drev mot Makboul. Men jag har vänt i sakfrågan – det var inte fel att ställa den, dock onödigt att inkludera den.

Som jag skrev i den förra artikeln: detaljgranskningen var absolut nödvändig för att kunna visa exakt vilka övergrepp och tjänstefel Expressen och Svenska Dagbladet begått. Att försöka beskriva medieövergreppet utan att gå igenom bakgrunden i detalj hade inte klargjort det verkligt besinningslösa – hur några av Sveriges mest välrenommerade redaktörer och reportrar lyckats publicera några av de största etiska regelbrotten i svensk presshistoria (ja, där håller jag med Åsa Linderborg).

Och vad denna detaljgenomgång i Uppdrag granskning också gör är som sagt att ställa sig på Cissi Wallins sida. Alltså – fakta gör detta. Programmet förhåller sig opartiskt. Men om man redan innan man sett programmet gått i gång på Cissi Wallins förhandsspridning av den oredigerade intervjun och blivit helt vansinnig på Lina Makboul för att hon varit »okänslig« mot Wallin – ja, då blir man under programmets gång lika vansinnig på att Fredrik Virtanen »tillåts« sitta och ge sin »snyftversion«. Och om vi ser detta Uppdrag granskning som ett hundrabitarspussel – då har just dessa tittare bara fått plats med tio, tjugo bitar i sin pusselbild eftersom de redan fått åttio, nittio alternativa bitar på förhand från Facebook.

Låt mig nu bara återge den som Uppdrag granskning-reportaget byggt upp för mig. Nämligen ett helt, trovärdigt förlopp, en bild av ett förmodat övergrepp där dessutom båda parters versioner faktiskt hänger ihop. Det är den klassiska historien om manlig oförmåga att känna av signaler av samtycke.

Att programmet inkluderade huvudvittnet var den avgörande nyckeln. Detta vittne bekräftade på ett mycket trovärdigt sätt Cissi Wallins bild av natten, inte minst i befästandet av »penis i munnen« utan samtycke. Det är så totalt trovärdigt beskrivet, inklusive det där »fnittret«, vilket också stärker Wallins analys i Makbouls intervju – om hur den fördröjda reaktionen och den gradvisa insikten är typiska kännetecken för människor som utsatts för den här sortens övergrepp.

Tv-reportagets själva upplägg – korrekt kronologiskt från huvudvittnet – hjälper tittaren att koppla fnittrandet till det som Wallin sedermera börjar uppfatta som ett övergrepp.

Lina Makboul var befriande ärlig i P1:s Medierna i helgen, där hon medgav att hon knappast var opårverkad av drevet som redan innan Wallin-intervjun hade pågått i veckor. Och den där frågan om att »tänka på familjen« ställde sedan nästan allt annat i skuggan. Många kritiker har tagit den som bevis för att Makboul var partisk – men att frågan de facto ställdes var i enlighet med redaktionens etiska standard, närmare bestämt (enligt Uppdrag granskning-producenten Axel Gordh Humlesjö på Facebook) principen att låta ett intervjuobjekt bemöta en antagonists utsaga. Sedan kan man givetvis diskutera detta vidare – principen går ju ut på att intervjuobjektet ges chansen att bemöta, inte att detta måste inkluderas i programmet även om inte personen vill svara, eller om resultatet blir kontraproduktivt och personen inte insisterar, vilket ju inte var fallet här.

Men nu blev diskussionen om familjefrågan aldrig publicistisk, utan i stället grogrunden för ett drev fullt av lögnaktigt skvaller om reportern Lina Makboul. Detta – liksom upprördheten över att Virtanen överhuvudtaget fick lägga ut texten; och den lika sorgliga desinformationskampanjen kring huruvida Fredrik Virtanen borde ha förstått att den okända beundrarinnan på Facebook var minderårig – ställde sig för drev-tv-tittarna i vägen för den bild av den presumtiva våldtäktsnatten som Uppdrag gransknings faktagenomgång faktiskt låter framtona.

Inget av det Virtanen säger i programmet motsäger Wallins och huvudvittnets version. Att Uppdrag granskning låter Wallin förtydliga om avsaknaden av samtycke, den fördröjda reaktionen och den gradvisa insikten, är betydligt mer bärande än senare detaljer, som »psykologen« som visade sig vara »samtalsterapeut« och som sägs ha matat Wallin med »bortträngda minnen«.

Men förloppet med »penis i munnen« utan samtycke har då redan skildrats, trovärdigt, baserat på huvudvittnets möte med Wallin omedelbart efter händelsen. Det enda som »psykolog«-historien adderar till min egen uppfattning av förloppet är att, okej, Wallin sökte kontakt med en samtalsterapeut flera år efteråt. Det ger mer bilden av någon som gradvis kommit till insikt om ett övergrepp, mindre av någon som falskeligen försöker sätta dit någon. (Detaljen att Virtanen ska ha »drogat« Wallin härstammar också från den outbildade icke-psykologen, vilket därför inte nödvändigtvis måste kalkyleras in med de klara, trovärdiga uppgifterna från huvudvittnet.)

En tredje sak som drevet fokuserat på är att Uppdrag granskning beskrev hur Wallin enligt huvudvittnet »fnittrat« när hon omedelbart efteråt berättade om händelsen. Wallin beskriver i programmet detta som något ganska typiskt för påtvingat sex med en person man umgåtts frivilligt med (»one of the good guys«, som Wallin kallade Virtanen efteråt i ett sms). Och viktigast här, för min sammanlagda bild, är att fnittrandet nämndes i direkt koppling till uppgiften om »penis i munnen« utan samtycke. Tv-reportagets själva upplägg – korrekt kronologiskt från huvudvittnet – hjälper tittaren att koppla fnittrandet till det som Wallin sedermera börjar uppfatta som ett övergrepp.

Efter att ha sett programmet en andra gång tycker jag fortfarande att det är ett urstarkt, övertygande, avslöjande reportage om en serie ofattbara journalistiska haverier som sammantaget orsakar ett exempellöst medieövergrepp mot en odömd person. Men jag tycker också att kritikerna har rätt i att påpeka bristerna med den där familjefrågan. Uppdrag granskning gjorde säkert rätt i att ställa den, men den borde inte ha inkluderats i programmet eftersom redaktionen borde ha kunnat förstå att den skulle bli kontraproduktiv.

Och jag tycker framför allt att kritiken – på tal om att vara kontraproduktiv – missat helheten. Inte bara helheten i fråga om reportagets syfte, att skildra en gigantisk, systematiserad publicistisk härdsmälta, utan också helhetsbilden av det av Cissi Wallin anmälda brottet.

Just nu på TVdags

Nyhet

Nyhetsbomben: Ny Veronica Mars-säsong på gång

22 augusti, 2018
Nyhet

28 dagar senare… Danny Boyle hoppar av Bond 25

21 augusti, 2018
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Christina pratar med »Weird Al« Yankovic

21 augusti, 2018
Recension

Premiär för Det som göms i snö – GW:s lustmord på Göran Lambertz

21 augusti, 2018
Nyhet

Glädjebeskedet: Netflix beställer en tredje säsong av GLOW

21 augusti, 2018
Tips

Premiär ikväll för ny säsong av släktmysterier i Arvinge okänd

20 augusti, 2018
Klipp

Pilot! Orleans! Bara soft rock-godis i Ozempics oförtjänt avskydda reklamfilmer

20 augusti, 2018
Nyhet

Iron Fist är tillbaka – kolla in trailern för nya säsongen

20 augusti, 2018
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Nashvilles episka final-försoning

19 augusti, 2018
Recension

Uppfriskande miljöombyte & Bollywood noir i Netflix Sacred Games

18 augusti, 2018
Klipp

Se Jimmie Åkesson blåljuga om sin SD-nazism-bakgrund

17 augusti, 2018
Klipp

Kusligast med Brennan-gate: Trump prickar inte av en lista med fiender – utan med vittnen

17 augusti, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel