Musikspecial

Uppdaterad guide till Nashvilles musikuniversum

Dags för musikspecial igen. Min Nashville: On the Record-artikel från april i år var min första text för TVdags. Sedan dess har ytterligare nio av mina artiklar blivit taggade med Nashville, och jag har nog nämnt staden några gånger till är jag rädd, så jag hade faktiskt tänkt att nu får det var nog ett tag framåt. Men icke! Förra veckan visades specialavsnittet Nashville: On the Record 3 och veckan innan dess var det vinterfinal, därtill har ett flertal skivor släppts, så onekligen krävs en »On the Record del 2«.

Det är inte förvånande att skådespelarna nu släpper sina egna skivor och börjar ses som musiker på egna musikaliska ben.

Callie Khouris allra största bedrift måste vara hur hon valt dessa fantastiska skådespelare/artister att komplettera de redan etablerade stjärnorna Connie Britton (Rayna) och Hayden Panettiere (Juliette) i Nashville. Hon ville ha skådespelare som kunde sjunga, inte artister som kunde agera, och det var så det började. De är alla skådespelare, precis rätt för sina roller. Musikerlivet har de fått pröva på och förkovra sig i under tiden som skådespelare precis som karaktärerna i serien och det är inte ett dugg förvånande att de nu börjar släppa sin egen musik och faktiskt ses som musiker som kan stå på egna musikaliska ben. Dagens artikel fortsätter helt enkelt lite i samma spår som min första, nämligen kring hur allting smälter in i varandra, samtidigt som skådespelarna nu också gör sig sina egna namn.

Chris Carmack (Will) har precis släppt en EP med fem låtar och han uttryckte i Huffington Post hur livrädd han är för att uppfattas som en bedragare, nån som skor sig på sitt kändisskap och sin roll som countrystjärna, men som egentligen inte har nåt eget att komma med som artist. Carmack, dessutom med en bakgrund som modell och som något korkad hunk i tv-serien OC (där vi faktiskt fick se honom sjunga), har dock sysslat med musik länge och han behöver inte alls oroa sig.  I våras kom första singeln Being Alone och för några veckor sedan alltså ep:n Pieces of You. Och det låter inte alls som Will, det låter Chris. Det är lågmält och vackert, det är lite country och en hel del soul och otroligt bra, tycker jag, helt i min smak, som lyssnade på soul långt innan jag började lyssna på country. Pieces of You och riktigt souliga Always Mine är mina favoriter. Being Alone sjunger han här på Nashville-turnén.

Nashville har gett honom möjligheten att utvecklas som artist och att våga tro att han har en egen röst. Jag har alltid tyckt att Carmack har den bästa rösten av männen på Nashville och nu har de riktigt bra låtarna kommit också. I'm On It från säsong 3 är en absolut favorit och hur mycket jag än gillar Will Chases If I Drink This Beer, så gillar jag ännu mer när Chase får sällskap av Carmack i samma låt på On The Record-albumet förra året. »If I take just one sip, I know it gets ugly quick…«. Jag kan lyssna hur många gånger som helst.

Redan efter andra avsnittet i säsong 1, när Rayna och Deacon avslöjar exakt vad de känner för varandra under duetten No One Will Ever Love You blir det uppenbart att ingen skulle kunna spela Deacon Claybourne bättre än Charles »Chip« Esten. Men att Khouri kunde förutse detta? För det var ju bland annat såhär vi hade sett Chip tidigare, som fantastisk dansman och rolig improvisatör. Men Chip, som en gång valde skådespeleriet framför musiken för att musiken kunde man syssla med på egen hand, fick chansen att provspela för drömrollen mot Britton, bantade han ner sig några kilon, lät stubbet växa och gick helt in i rollen som trånande musikern med det tyngande missbrukarbagaget. Visst är det Rayna och Juliette som driver handlingen i Nashville, men Deacon är utan tvekan den populäraste och mest åtrådda karaktären.

Esten har omfamnat sin Nashville karaktär och har inte samma behov att separera sig från rollen. Att slå igenom stort som skådespelare vid 47 års ålder och sen också få chansen att bli erkänd musiker och artist gör honom ödmjuk och tacksam. Han vet att det är Callie Khouri som gett honom chansen. Han vet att det är Deacon som gjort honom så otroligt populär och han har inga problem att spela på det, samtidigt som han också vågar vara helt sig själv. Det är tydligt vem han är på scen på sina konserter, det är Chip som står på scen. Chip är rockigare och skämtsammare än sitt alter ego och en sann entertainer, men han är inte rädd för att förvandla sig till Deacon då och då, prata om Deacon i första person, sjunga låtar i karaktär och relatera till händelser i serien.

IMG_3612Den här ödmjukheten gör honom också väldigt tillmötesgående mot fansen. Precis som han vet vem som gav han chansen vet han vilka han har att tacka för framgången och stannar alltid om möjligt för meet & greets efter sina framträdande och låter till och med ibland fans han lärt känna via twitter komma backstage före konserterna, till exempel på anrika The Arcada utanför Chicago där jag själv hade chansen att se dem.  Jag var den där svenska kvinnan som blev helt besatt av Rayna och Deacon och släpade med man och barn till Nashville på höstlovet för att sedan blogga om det. Psst! Säg inget om att jag har en crush på Chris Carmack nu i stället.

Även om det nog fortfarande är Colin Linden som spelar Deacons gitarr i serien, så har Esten vid det här laget bättrat på sitt gitarrspel efter avsevärt massa timmars scenpraktik de senaste åren. Han har fortsatt spela med Clare Bowen (Scarlett) på olika scener och festivaler i USA. Han dyker regelbundet upp på scener runt om i Nashville, både själv eller med andra singer/songwriters och han har spelat på The Opry långt mer än 20 gånger vid det här laget. Hans skriver mycket eget material, och mängder med framträdanden finns på YouTube att beskåda och det är bara det där egna albumet som saknas. Hans namn dyker upp på affischerna för country-festivaler och events både här och där, han spelade på Nashvilles CMA Festival i somras, på den stora countryfestivalen, Stagecoach, i Kalifornien och i mars kommer han tillsammans med andra singer/songwriters, till exempel Ashley Monroe, till London i samband med Country2country-festivalen. I somras läpptes första egna singeln Hot One.

Kort måste jag också nämna Jonathan Jackson (Avery), som med sitt band Enation redan innan Nashville, spelade mycket live och som nu också fått skivkontrakt med bandet. Jackson har kanske därför varit den som mest hållit rollen i Nashville med karriären som artist separat, även om han setts på scenen solo och med sina Nashville-kollegor till exempel på The Opry. Men det var som skådespelare det började och att han är en briljant sådan bekräftades när Jackson nyligen tillsammans med Panettiere nominerades för Critic's Choice Awards för sina rollprestationer som Avery och Juliette.

Förra veckans avsnitt var alltså ett specialavsnitt, inspelat under den 10 dagar långa Nashville-turnén från New York till Los Angeles i våras. Igen inser vi hur allt smälter ihop, artisterna och karaktärerna, seriens musik och deras egen. På konserterna spelades inte bara låtar från serien utan också artisterna egna och på tillhörande albumet som släpptes samtidigt har Esten med två låtar, He Ain’t Me, som vi vill förstå syftar på Raynas tokiga val av Luke i säsong tre, samt Whiskey Lips, och Carmack har med Being Alone. Annars innehåller albumet bra live versioner av några av de bästa låtarna från tidigare säsonger, Lennon & Maisy sjunger Ho Hey från säsong 1 och tillsammans med Esten gör de också fantastiska Believing. På My Song får Bowen och Sam Palladio (Gunnar) sällskap av Bowens fästman Robert Brandon Young, som hoppar in i stället för Jackson.

I de mellanliggande inslagen får höra hur Bowen träffade Young och hur Esten gillar att ändra låtlistan samma dag. Vi får veta att det faktiskt är systrarna Lennon (Maddie) och Maisy (Daphne) Stellas mamma som är deras stylist och bland annat syr klänningar till Maisy från material hon köpt på loppis. Underbart och ett sätt att se till att det inte blir för stor och uppchosat runt de unga tjejerna, Lennon är 16 och Maisy är precis 12 fyllda. Jag hade önskat mer dokumentärt material dock, där man får följa artisterna som en fluga på väggen, och mindre iscensatta intervjuer som innehöll för mycket plattityder för min smak. Och att ha med ytterligare en verison av A Life That's Good, som visserligen har blivit en seriens anthems (och skriven av bland annat Ashley Monroe), känns lite onödigt när till exempel både Palladio och Bowen också sjöng egna låtar. Dock bevisar både skiva och avsnitt igen det faktum att Khouri vet precis vad hon gör. Nashville har blivit så mycket mer än bara en tv-serie.

Bara en vecka tidigare gjorde fjärde säsongens musik tillgänglig och jag räknar att höstens två Nashville-album är nummer 10 och 11 i ordningen. Utöver det finns ett stort antal singlar i alla fall på amerikanska iTunes som inte fått plats på albumen. Kanske är jag för första gången inte lika exalterad över de ny skivorna, och känner inte en lika distinkt koppling till scenerna i serien, förutom då Aubrey Peeples (Laylas) sorgliga avsked till pojkvännen i Too Far From You och Jackson och Carmack’s vackra godnattvisa, Sleep tonight, som dessutom var första gången Avery och Will sjöng tillsammans. Dessa nya duett-kombinationer fascinerar lite extra. När Juliette bjöd upp Maddie på scenen pirrade till som det nog än mer gjorde för Maddie och när Scarlett plötsligt sjöng duett, i alla fall i Deacons öron, med sin sorgligt avlidna mamma, rös och njöt jag. Ingen av dessa låtar fick en plats dock på albumet. Jag väntar fortfarande på att få höra Scarlett och Rayna sjunga ihop. Kanske i vår.

När jag väl sitter och lyssnar igenom albumet så fastnar jag ändå för de flesta låtarna. Två låtar som inte fick plats på tidigare album har nu i omstöpts versioner fått ta plats, nämligen Estens Like New, som vi hörde redan i säsong 2, samt Panettiere i ytterligare en fantastisk versions av Crazy, här tillsammans med Steven Tyler. Will Chase råkade nog dra det kortaste muskistrået den här säsongen och hans Spinning Revolver lyckas inte utmärka sig och jag minns inte ens när han sjöng den. Istället har Riley Smith (Markus Keen) fått fint material i In The Name of Your Love, även om den inte knöts in i historien lika bra som Chases låtar förra året. Scarlett och Gunnar får med en duett i år också, men det vemodiga har bytts ut mot en gladare variant och även om den spelades upp med svartsjuka i sinnet så speglar den vart deras relation är på väg, en mera avslappnad och vänskaplig sådan.

För två veckor sedan var det också vinterfinal och äntligen en sådan som slutade i ett lugn och med en känsla i magen som man gärna bär med sig de tre månader vi nu måste vänta till nästa avsnitt. Scarlett vågade erkänna att Dr Caleb nu hade tjänat sitt syfte som stöd vid Deacons sjukdom och att kärleken tagit slut. Avery insåg till slut med hjälp av Emily och Scarlett att Juliette behöver Cadence och Cadence alltid kommer att behöva sin mamma.

Min favoritscen var absolut den där de fyra vännerna, Avery, Gunnar, Will och Scarlett samlas och tar en öl på Beverly och och skålar sig själva. Den kändes så självklar, så rätt och familjär. Scenen var en sån man sett så många gånger förr, ett gäng kompisar som stråla samman i slutet av en episod. Bara det att de här fyra inte har varit ett gäng. Det här var faktiskt första gången vi såg dem tillsammans på det här sättet. Vänskapen är något som vuxit fram under de senaste tre och en halv säsongerna. Avery och Gunnar var rivaler om Scarlett, men fann varandra nån stans på vägen i musiken. Will var (rums)kompis med Gunnar, men det var väl egentligen inte förrän Avery och Cadence flyttade in till Gunnar och Will i säsong 4 som de två blev vänner. Scarlett och Avery insåg i säsong 2 att de bara var vänner, men väldigt goda sådana, efter att ha gjort slut en andra gång. Det är inte förrän nu när allt som skavt mellan Gunnar och Scarlett sedan Gunnars brors död i säsong 1 egentligen börjar rundas av och mjukas upp, som de fyra faktiskt är vänner allihopa och det var så innerligt härligt att se.

Markus har lämnat Nashville och trots svartsjuka och bråka så fick ju Deacon till slut fria (igen), den här gången enligt alla konstens regler. Vi har blivit lovade ett bröllop när Nashville kommer tillbaka i tv-rutan den 16 mars, så det är bara att konstatera att all is right in the Nashville world igen.

Musiken finns på Spotify och iTunes!

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel