Umbrella Academy är härligt mörk superkrafts-ångest-action
Fyrtioåtta kvinnor runt om i världen föder plötsligt barn, trots att de inte var gravida bara några minuter tidigare. En excentrisk riking lyckas köpa loss sju av barnen, som man gör, och fostrar dem i sin »Umbrella Academy« till att bli ett numrerat superhjältegäng (utom Number Seven, spelad av Ellen Page, som inte har några krafter).
Det är mycket att gilla, om man gillar action och superkrafter och, ja, lite knasig estetik och ostiga premisser.
Trettio år senare dör rikingen, och de fem överlevande barnen samlas för hans begravning. Plötsligt dyker Number Five upp, fortfarande tonårig, från den apokalyptiska framtid han råkade fastna i när han övade på tidsresande. Jobbigt bara att den apokalyptiska framtiden inte är mer åtta dagar framåt – och att han dessutom jagas av märkliga agenter…
Umbrella Academy är från början ett antal seriealbum som kom för dryga tio år sedan. Det har mumlats om filmatiseringar ett tag, men nu har det alltså blivit en tv-serie på Netflix, med bekanta ansikten i flera av rollerna. Premissen känns igen från många olika andra filmer och serier, men det känns inte uttjatat.
I originalet utspelar det sig på 1970-talet. Här är det en ungefärlig nutid, men hyperstiliserad som något slags smutsig Wes Anderson-dröm, inklusive ett fett retro-tungt soundtrack, eller en mycket vuxnare take på syskonen Beaudelaire.
Det är mycket att gilla, om man gillar action och superkrafter och, ja, lite knasig estetik och ostiga premisser. Och det är nog ändå tacksamt att ha mer tid än två biotimmar att utveckla både persongalleri, bakgrund, och hur man ska hinna försöka rädda världen.
Umbrella Academy har premiär på Netflix i dag.
