Kommentar

TVdags summerar – Divorce-finalen konstruerad & ologisk

Betyg 3 av 5

Till skillnad från en annan komedi med en medelålders kvinna i centrum, Better Things, som började bra och sen blev bättre och bättre och slutade med ett briljant avsnitt, så lyckades Divorce göra något av det omvända. Jag älskade pilotavsnittet och blev ganska tagen (inte minst av musiken) av flera av de följande fem avsnitten. Jag har sedan dess avverkat de sista fyra avsnitten – i måndags var det säsongsfinal – och frågan som jag ställde när jag skrev första gången, om man verkligen kan göra en rolig serie om skilsmässa, får ett litet annorlunda svar nu.

Jag hade gärna velat få följa Robert lite närmare, det är uppenbarligen han som hamnat i den djupaste krisen. Här lyckas man inte alls balansera komedin med dramatiken.

Jag tycker fortfarande Sarah Jessica Parker är mästerlig och välförtjänt av sin Golden Globe-nominering och gillar hur hon envetet kämpar på för att komma vidare processen. Men som helhet var det inte lika roligt och relaterbart längre. Frances och Robert hade inte bara varsin knäpp eller nitisk advokat, utan en efter en byttes de ut och plötsligt hade vi ett nytt par, som fick lite mycket plats och inflytande på skeendet. Det kändes också som om man fick hitta på nya egenskaper hos föräldrarna för att hålla konflikten vid liv och avslutning kändes konstruerad och helt ologiskt. Varför sa Frances att Robert tydligen ville trappa upp kriget, när han precis sagt tvärtom. Eller?

Konflikter hade kunnat skapas utan dessa figurer och jag hade istället gärna velat få följa Robert lite närmare, det är uppenbarligen han som hamnat i den djupaste krisen. Här lyckas man inte alls balansera komedin med dramatiken. Hans historia berättades lite sketch-artat med plötsliga kyrkobesök, orminköp och stalker-handlingar och det känns bara olustigt och överdrivet, även om jag egentligen inte tycker att det är det. Hans konversation i kyrkan visar ju bara hur gärna han vill prata, men han har fortfarande ingen egentligen att prata med, och att han fortfarande förföljer Julian och gör dumma saker är ju för att han är så vilsen och sårad.

Redan från början gillade jag Frances två vänner: Dallas, som verkar ensam och inte vet hur hon ska förhålla sig till sonen och dennes flickvän, och om hon ska känna sig smickrad eller inte när idioter så vulgärt uppvaktar henne. Och Diane, vars relation med Nick gick varvet runt från avsnitt 1 till 10, vilket både sved och ändå kändes helt rätt. Det är inte så himla lätt att ändra på invanda spår. Med Frances var det lätt att känna hela serien och lika mycket som jag led med henne när hon försökte få jobbet på galleriet/museet, lika härligt var det att se henne ha kommit över Julian (Jemaine Clement) helt i sista avsnittet.

Bonusen med serien är som sagt musiken och det blev till att göra en Divorce-spellista på Spotify och det är ingen ände på hur ofta jag spelar den här låten. Vilken härlig 70-talsvideo det är också!

Med tanke på eskaleringen av konflikten i slutet hoppas jag verkligen att de får till berättelsen om Robert, annars vet jag inte hur sugen jag kommer att vara.

Vad tyckte ni var bra? Och vad var mindre bra?

En andra säsong av Divorce kommer på HBO under 2017.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Michelle Dockerys »vad fan är det som händer?«-blick

24 maj, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Chick Flick Fix: Pretty in Pink

18 maj, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Penny Dreadful-uppföljaren ett oväntat storverk

17 maj, 2020
Essä

Långläsning: Petra Werner gör en djupdykning i tidig svensk tv

16 maj, 2020
Recension

HBO Nordic-premiär för Greenaway- & The Favourite-doftande The Great

16 maj, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: pausunderhållning

16 maj, 2020
Recension

Digital premiär för ytliga & själlösa filmatiseringen av Per Hagmans Pool

15 maj, 2020
Recension

Eva Green utomjordiskt bra i habila astronaut-rullen Proxima

15 maj, 2020
Recension

Amazons Tales from the Loop smärtar, tröstar & filosoferar

12 maj, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Penelope Wilton & Ricky Gervais på parkbänken i After Life

10 maj, 2020
Recension

Netflix-komedin Never Have I Ever – en uppfriskande tonårskomedi

10 maj, 2020
Säsongspremiär

Jen & Judy är tillbaka i Netflix snärjigt skruvade Dead To Me

8 maj, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel