Slutord

TVdags spoilerspecial om sommarsnackisen Stranger Things

Om du har tillbringat sommaren på planeten Tellus så är risken enorm att du hört talas om Netflix sommarsnackis Stranger Things. Om du var någon annanstans och inte överhuvudtaget vet vad vi snackar om: Läs TVdags recension innan du bestämmer dig för om du vill läsa Tvdags-redaktionens spoilertäta slutord nedan eller om du ska se serien först (klart du ska!).

Har du ett varmt förhållande till Stephen King, åttiotalet och/eller John Hughes: Se Stranger Things, se den absolut.

Sara: Jag tänker på algoritmer när jag ser Stranger Things. Jag tänker på datainsamling och automatiserade beräkningar som skräddarsyr innehåll. Det är lite så det känns, som att en stor dator matats med Stand By Me, en stor nypa E.T, släng in lite The Goonies och krydda med Twin Peaks, plocka upp en nittiotalsfilmstjärna med kultpoäng och några charmiga barnskådisar, ratta in räkneverket på åtta timmar för Netflix och låt datorn tugga så kommer den förr eller senare att spotta ut Stranger Things.

Det låter inte så kul, och visst blir det en smula själlöst, men det är också vansinnigt effektfullt. Missförstå mig rätt: Jag älskar Stranger Things. Scenografin, musiken, det makliga tempot, allt är nostalgiindränkt till den milda grad att det är omöjligt att värja sig emot. Referenserna är så utsökt utvalda och så övertydliga att jag flera gånger associerar till parodin Kung Fury snarare än till originalmaterial. Det är underbart.

walkie-talkie

Problemet med att låta algoritmer styra och inte människor är bara att den automatiserade beräkningen inte tar hänsyn till uppdateringar i samhällssyn. Flera rollfigurer och storylinjer hanteras så stereotypt att jag nästan undrar om serieskaparna menat det som en ironisk kommentar. Ett, »Jaså, ni tycker det var bättre förr? Här får ni nostalgi ner till minsta detalj, och då menar jag till unkna-könsroller-och-föråldrade-berättelsegrepp-detalj!« Det är så onödigt. Varför ska Lucas (som ensam svart rollfigur) prompt vara den högljudda, orädda, uppstudsiga? Varför ska Eleven (som ensam flicka i gänget), trots att hon vuxit upp i ett labb, oroas över sitt korta hår och söka ytlig bekräftelse hos det andra könet som vore det en biologisk egenskap? Varför bryr sig ingen om Barb? Småsaker som tillsammans blir skavande irritationsmoment. Min stora invändning är dock Nancys berättelsebåge. Medan lillebror får vara med om äventyr och jaga monster med sina kompisar får underdåniga Nancy titta under lugg och brottas med killproblem. Pressas till sex eller stå på sig? Inte en enda gång under seriens första typ sex avsnitt får jag någon känsla för vad hon faktiskt vill för sin egen skull. Jag förstår att tanken är att hon ska genomgå någon slags Buffy-inspirerad omvandling i slutet men för mig är det too little too late.

Har du ett varmt förhållande till Stephen King, åttiotalet och/eller John Hughes: Se Stranger Things, se den absolut. Jag rekommenderar den helhjärtat och skulle gärna se en andra säsong. Berättarhantverket är skickligt, produktionsvärdet högklassigt och bara den ljuvliga rollfiguren Dustin är värd timmarna. Men just därför lämnar jag den också med en lätt eftersmak av frustration över mästerverket det hade kunnat bli.

Mattias: Jag märker att jag är inne på samma linje som Sara. Att se på Stranger Things känns ibland som när man upptäcker en algoritm-framtagen annons i ens Facebook-flöde som passar lite för perfekt in i ens smak- och intresseprofil. Reklamen får en att känna sig lite lurad/avslöjad och man bestämmer sig för att i stället rusa i rakt motsatt håll från det som algoritmen föreslår. Eftersom man är en så enormt unik liten snöflinga.

Stranger Things kryssar helt enkelt i lite för många boxar lite för snyggt för att jag som snart 40-årig man, uppvuxen på det 1980-tal med Pestens tid och Stand By Me som serien fångar perfekt, men livrädd för att bli fången i nostalgi över det, ska känna mig helt bekväm. Kalla mig snöflingan, som sagt. Ibland när jag kollar försöker jag tänka mig in i hur det förmodligen är för en nittiotalist att se serien och inser att det kanske är lika tröttsamt som det var för mig själv att på 1980- och 90-talet se alla 1940- och 50-talistmäns filmer om de första könshåren, Raketost, den där mystiska äldre kvinnan som skickar en in i vuxenlivet och Ingemar Johanssons världsmästarmatch på radion.

Serien är ju en parad av de BMX-cyklar och kepsar varje sjuttiotalist minns från en tid då sommarkvällarna var oändliga och hyllorna i videobutiken sprängfulla av Spielbergsk sentimentalitet. Fotbollen och rocken räddade mig tack och lov från Drakar & Demoner och sån skit, men jag märker hur rollspelandet - eller, kanske snarare, jämnåriga vänners berättelser om det - ändå sitter djupt i mig när jag (motvilligt) myser framför de bedårande småkillarnas inledande spelkvällar.

dont-say-anything

Till och med castingen av Winona Ryder - det finns inte en manlig sjuttiotalist som inte haft en tonårscrush på Winona – känns som ett sätt att stryka oss i den ironiska generationen medhårs.

Och ändå – trots alla dessa invändningar och de som Sara lyfter här ovan - älskade jag i stort sett varenda minut av serien. För att fingertoppskänslan i detaljerna var så omfattande, för att skådespeleriet i den unga ensemblen var strålande, för att Jim Hopper är en så sympatiskt nedtonad polishjälte, för att den understryker hur vänskap kanske aldrig är så enkel och fin som när man är typ tolv. Samt självklart för att jag, hur mycket jag än stretar emot, passar så perfekt in i målgruppen.

Martin: Sara och Mattias har på ett utmärkt sätt fångat mina största problem med Stranger Things, så jag ska fatta mig någorlunda kort. Den skepsis jag vädrade i senaste TVdags-podden, då jag bara hade sett ett par avsnitt av serien, förstärktes efter att ha sett hela säsongen, och den initiala irritationen skavde ända in i mål. Halvvägs in störde jag mig på både stort och smått – ett säkert tecken på att serien hade tappat mig. Den utmärkta Winona Ryder som lämnas i sticket av manusförfattarna med sin endimensionella gråtskriksmorsa, kompisgängets empatistörda behandling av Eleven, den slarviga grumligheten vad gäller universats spelregler och fysik, de osannolika musikdetaljerna som att en mindre bemedlad tonåring på vischan i Indiana 1983 var nere med The Smiths, och såklart de skamlösa stölderna från allt ifrån The Goonies till Under the Skin.

Till skillnad från andra anmälare kan jag inte komma över alla dessa invändningar när jag sammanfattar serien. Visst är den fantastiskt lättsmält, den rullar obehindrat på genom sin labyrint av referenser, och tummen upp för en säsong med bara åtta avsnitt (tummen upp även för Millie Bobby Brown och David Harbour). Men var finns själen? Var finns det egna uttrycket? Den egna rösten? Jag förväntar mig inte banbrytande historieberättande i alla lägen, allra minst i en mainstream-spänningsserie, och allt nytt bygger i någon mån på något annat, men Stranger Things känns mest som en cynisk soppa på en nostalgisk spik. Och i min värld är artiklar av slaget Scen för scen – här är alla kultfilmer som Stranger Things hyllar en grov anklagelse, ett pikant avslöjande, inte något att fira.

Förresten, när går Netflix ut med att »The Duffer Brothers« egentligen är en gigantisk AI som matats med visningsalgoritmer sedan företagets start och sedan, likt datorn i Weird Science, spottat ut en perfekt, publikoptimerad produkt?

Ida: Framför allt Sara och Martin säger redan det jag vill säga. »The Duffer brothers« (eugh) är inte nostalgiska över hur det var på 1980-talet, hur det var att vara ung då har de ingen aning om, de föddes själva i mitten av decenniet. De är ju nostalgiska över filmerna som gjordes då. Så enormt roligt det då hade varit att i stället för att kopiera – uppdatera? Låt Barb med de underbara glasögonen vara hjältinna i stället. Som vi sett nu har ju hon blivit den absoluta fan-favoriten. Jag hoppas på den andra säsongen!

barbChristopher: Vilken resa! Som jag skrev i min text om första avsnittet så har vi sett mycket förr, och ja, en del har varit förutsägbart Men det är helt ok med mig i det här fallet.
I finalen späddes klart Alien-referenserna ut betydligt, och jag vet inte säkert hur jag känner inför att den extradimensionella varelsen hade sådant xenomorph-komplex, men jag låter det passera. Vet heller inte riktigt hur jag känner inför slutet. Otillfredsställande är ordet som ploppade upp de sista minuterna. Förebådar Wills upphostade mask (tack för att vi slapp en chestburster) händelserna i säsong 2, eller var det bara en obligatorisk sista (halvförutsägbar) twist? Har vi fler xenomorph-wannabes som ränner runt i den andra dimensionen? Kommer Dustin få sina vuxentänder någon gång? Kommer Jonathan fortsätta smygfota Nancy med sin nya kamera? Och hur känner vi förresten inför att Nancy fortsatte hänga ihop med douchen med frissan (ok, han var väl rätt reko till slut) istället för Jonathan (med frissan)? Och vad var grejen med att sheriffen satte ut julmat i skogen? Var det hans version av att sätta ut kakor till tomten/El, eller har han och El verkligen efter hemlig mat-drop off där?

Hur som helst: ingen kärlek utan frustration, och i slutändan så älskar jag ändå skiten!

Jag vill bli polare med Dustin, ta med El på balen och ja, mitt tonårsjag blir lite kär i Nancy under dags-att-gillra-en-fällamontaget.

Vad vore för övrigt 1980-talsnostalgi utan ett montage? (Kolla in montagescenen från Team America här för extra känsla.) Det känns som att det enda som saknas för att fullända decenniet är att Jean-Claude van Damme hoppar in och sparkar lite röv, medan Schwarzenegger laddar bazookan på flanken. Det kanske blir i säsong 2.

nancy-stranger-thingsCaroline: Antagligen finns det inget sätt att få det här att låta bra alls, men jag är så oerhört svag för småkillar. Prydliga gossar med stora ögon och mycket fantasi. Som Åke i Åke och hans värld, Danny i The Shining och lillkillen i Närkontakt av tredje graden. Den typen av välartade små gossar med stor, stor inre värld. Mitt hjärta går sönder för dem. Jag hade en fas när jag var fem år och ville vara pojke, det finns vansinniga foton av mig i gamla familjealbum när jag har »killkläder« som bruna manchesterbyxor och mörkade glasögon.

Mitt favoritögonblick i hela serien är nog därför när Mike går all in när han visar upp sina grejer och sin källare för El och med uppspelt röst berättar att det här är dinosaurien Rory, han kan prata när man trycker på en grej runt halsen! Han märker inte ens att hon är ointresserad, han är helt inne i sina leksaker och världen som är hans.

De nya barnstjärnorna pendlar fruktansvärt bra mellan de stora känslorna på ett sätt som bara barn på randen till svår ungdomstid kan. Den barnsliga, öppna glädjen över en ny serietidning, den oerhörda smärtan vid kompissvek. Och det är väl det som gör mig så svag. När El sedan viskar »Hej då Mike« och den vackraste lilla gosse jag sett på den här sidan om The Shining för första gången tvingas upptäcka smärtan av saknad och ett krossat hjärta lider jag med honom så pass att jag börjar gråta. Sedan spelar jag Moby-låten When it's cold I'd like to die eftersom känslan stannar kvar länge.

Stefan: Jag älskade Stranger Things, men hallå, den där obligatoriska tjockisen som alltid tänker på godsaker var inte rolig ens på 80-talet. Nej, han var inte särskilt tjock, men alla vet ändå vem jag menar. Varför de inte kunde uppdatera den där standardmanusmallen, utmana stereotyper och vända på könsroller är verkligen ett mysterium. Men en av stereotyperna funkade: pappa Wheeler som var så klok och förståndig, men egentligen inte hade någon som helst koll på någonting var ju jätterolig! I övrigt kan jag bara hålla med i allt annat som skrivits här ovan och hoppas på att återse Eleven i en säsong två.

Magnus: Jag hade nog älskat Stranger Things mer om jag inte sett den. Trailern, storyn, referenserna till det jag vuxit upp med. Allt lovade ju så gott. Nu efteråt ser jag mest hyllningskören som önsketänkande. Ett blint hyllande, precis som mitt, om jag inte sett den. Jag förstår inte riktigt poängen. Referensbingo, varför då? Och varför så stora pusselbitar. Stranger Things prickar bildmässigt in E.T. perfekt, men missar 1980-talets äventyrstonalitet rätt grovt. Det inledande våldet till exempel. Jag har inga problem med våld, men här passade det inte in.

Men okej, Stranger Things är trivsam, barnen är bra. Winona Ryder helt tokig. Inte alls lika bra som i Reality Bites. Dock blev hon mycket bättre när tokigheterna i serien hann ikapp hennes skådespeleri. Man kan säga att hon spurtade ett par avsnitt för tidigt. För övrigt tyckte jag om introt, musiken och de kvantfysiska diskussionerna kring »den andra sidan«. Som helhet en rätt trevlig serie som exploderade allt försent.

Björn: Anledningarna till att jag, även efter att de sista eftertexterna rullat, ja, till och med flera veckor efter att jag såg sista avsnittet, fortfarande älskar Stranger Things beror delvis på detaljerna som var »stulna« – jag stör mig inte alls på stölderna, mer om det senare – men ännu mer på detaljerna som inte är lånade.

Jim Hopper

Jim Hopper som den piller-trillande och öl-drickande hjälten. Om man gräver så finns det hjältar som druckit för mycket, men hur jag än rotar i hjärnan kommer jag inte på någon som förutom att dricka bira dessutom käkat piller och sedan åkt till jobbet och bett om att bli lämnad i fred för »kaffe och kontemplation«.

Douchen Steve, som när allt kom till kritan inte var sådan douche utan snarare betedde sig schysstare och schysstare. Visst, det där med att bli schysstare och schysstare är inte helt ovanligt. Det ovanliga var portätterandet av Nancy. Hon hade sex – jag tolkade det inte som tjatsex – med douchen men blev sedan ändå lite förtjust i spännande killen med trasiga hemförhållanden™ – utan att de blev ihop, de blev vänner! Det skulle väl aldrig ha hänt i en film gjord 1983?

Barb-deadFan-fenomenet Barb! Hon gjorde inte så mycket – men som hon gjorde det. Hon måste komma tillbaka i nästa säsong (det ser mörk ut, jag erkänner). Min teori är att vi blev så förtjusta i Barb för att det är så vi är vana att se kvinnliga huvudroller, som Grease-Sandy före förvandlingen, eller för den delen som Ellen Ripley innan utomjordingen kom ombord. Grå och rätt tråkiga, innan de förvandlas till sina tuffare jag.

Barnskådespelarna är bland de bästa jag har sett, framför allt Eleven och Dustin.

Att jag inte reagerar så hårt som många av mina kolleger på stölderna beror på att jag har haft Star Wars-dokumentären The Making of Star Wars: As Told By C-3PO and R2-D2 i bakhuvudet sedan tidigt 1980-tal. Där får man se vilka filmer som inspirerade George Lucas som barn och hur han använde delar av det i Star Wars. Men den stora skillnaden att Lucas placerade handlingen »a long time ago in a galaxy far, far away«, i stället för samma år som inspirationskällornas filmer utspelade sig. Hur som helst påminner »stölderna« mig helt enkelt ganska mycket om när hip-hoppen kom. Vi är bara i början av filmens hip-hop-era. Tänk er när vi kommer till filmens motsvarighet till musikens DJ-era. Burr…

Stranger Things finns på Netflix.

Just nu på TVdags

Pop Culture Confidential

I veckans podd: Vilhelm Blomgren från »Midsommar« & »Gösta«

20 augusti, 2019
Nyhet

Ny trailer för Apples prestigeserie – och rykten om högt pris

20 augusti, 2019
Recension

C More-premiär för habila Fartblinda – spännande miljö men för övertydligt

19 augusti, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Netflix-dokun om The Family – kopplingar till KD i Sverige!

18 augusti, 2019
Recension

Once Upon a Time in Hollywood-premiär! Men vad vill du berätta, Tarantino?

16 augusti, 2019
Nyhet

Fantasynytt! En drös skådespelare klara för Wheel of Time

15 augusti, 2019
Recension

Snygga skådisar – men inget känns unikt i nya C More-serien Grand Hotel

13 augusti, 2019
Apples kommande prestigedrama

Första trailern till Anistons & Witherspoons The Morning Show

12 augusti, 2019
Podcast

I veckans Pop Culture Confidential: produktionsdesignern Barbara Ling

12 augusti, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Äntligen berör The Handmaid's Tale igen

11 augusti, 2019
Recension

1980-talsmysiga Scary Stories to Tell in the Dark: »En skräck-inkörsport!«

9 augusti, 2019
Recap

Så mycket kärlek i veckans Younger – The Debu-taunt

8 augusti, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel