Till minne

TVdags sörjer Mark Hollis – och lyssnar på hans livs sista stycke tv-musik

En av rockhistoriens absolut största konstnärliga kreatörer, Mark Hollis, har avlidit vid 64 års ålder. Hans tre sista semi-improvisatoriska album med Talk Talk liknade inget annat när de kom men kan i dag fortfarande höras hos många andra, som inspirerades då och för arvet vidare nu. Varken Radiohead eller Mogwai hade blivit vad de blev om det inte varit för Mark Hollis visioner. Men inget av alla alla band som låtit sig inspireras av Talk Talk är heller riktigt i närheten av förebilden. Sigur Ros är kanske det tydligaste exemplet – så uppenbart influerade men ändå så långt ifrån.

Varken Radiohead eller Mogwai hade blivit vad de blev om det inte varit för Mark Hollis visioner. Men inget av alla alla band som låtit sig inspireras av Talk Talk är heller riktigt i närheten av förebilden.

Efter Talk Talk gjorde Hollis endast ett soloalbum, 1998, innan han drog sig tillbaka helt från musikindustrin. Att musiken ändå fortsatte att uppta en stor del av hans tankar och känslor framgick på ett överraskande berörande sätt av en de många fragmentariska kondoleanserna på Twitter i går, innan dödsfallet bekräftats officiellt – se svaret här på The The-tweeten:


Men en sista comeback gjorde han, trots allt. Det var 2012, och det var med en enda låt. Miljön var ett både inre och yttre brinnande Chicago, visuellt iscensatt av Mario van Peebles. Nämligen ett avsnitt, Backflash, av den alltjämt sorgligt underskattade dramaserien Boss, med Kelsey Grammer i sitt livs bästa ledande roll som stadens hårt pressade och korrupta borgmästare. Just detta avsnitt var seriens allra starkaste, med en omatchad filmisk, fotografisk, lager-på-lager-poesi – när jag recenserade det 2012 skrev jag att inte ens Breaking Bad kunde överträffa det; med rå realism på både gatunivå och i maktkorridorer, i dubbelexponering och djup synk. Men där fanns framför allt också ett surrealistiskt lager som tryckte sig in i samma dubbelexponering, och gav en tjutande historisk förtätning åt nutidsspänningen. Det var här det framstod som allra tydligast hur borgmästare Kanes neurologiska sjukdom skilde ut sig som kraftigast mot Walter Whites cancer i Breaking Bad. Den senare intog ju snabbt en väldigt passiv roll och praktiskt taget upphörde att existera, annat än som storyfaktor och del i en psykologisk förklaringsmodell. Även i Boss var sjukdomen  startpunkten för hela serien, men sedan fortsatte den att vara på riktigt, med en alltmer högspänd – ohållbar – spänningseffekt.

Boss hade också en subtil vana att införliva exklusiv ny musik, specialskriven för serien, med alltifrån Oneohtrix Point Never till Air. Och, i det allra starkaste avsnittet, Mark Hollis. Då var det hans första nya stycke musik på 14 år, nu också hans livs sista. Ett kort, instrumentalt stycke, ARB Section 1, som spelades under fade out och eftertexter, med extremt hög konstnärlig och emotionell effekt.

Just nu på TVdags

Recension

Premiär för HBO Nordics klart hyggliga originalserie Beforeigners

21 augusti, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Vilhelm Blomgren från »Midsommar« & »Gösta«

20 augusti, 2019
Nyhet

Ny trailer för Apples prestigeserie – och rykten om högt pris

20 augusti, 2019
Recension

C More-premiär för habila Fartblinda – spännande miljö men för övertydligt

19 augusti, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Netflix-dokun om The Family – kopplingar till KD i Sverige!

18 augusti, 2019
Recension

Once Upon a Time in Hollywood-premiär! Men vad vill du berätta, Tarantino?

16 augusti, 2019
Nyhet

Fantasynytt! En drös skådespelare klara för Wheel of Time

15 augusti, 2019
Recension

Snygga skådisar – men inget känns unikt i nya C More-serien Grand Hotel

13 augusti, 2019
Apples kommande prestigedrama

Första trailern till Anistons & Witherspoons The Morning Show

12 augusti, 2019
Podcast

I veckans Pop Culture Confidential: produktionsdesignern Barbara Ling

12 augusti, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Äntligen berör The Handmaid's Tale igen

11 augusti, 2019
Recension

1980-talsmysiga Scary Stories to Tell in the Dark: »En skräck-inkörsport!«

9 augusti, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel