Gruppdiskussion

TVdags-redaktionens samlade slutord om Sharp Objects-finalen

Caroline: Nu följer en massa spoilers här. Men vi hoppar väl rätt in? Några saker som jag tänkt på oavbrutet sedan jag såg klart är vilken mesig pappa Alan är och så många saker, ord och bilder, som planterats under seriens gång som får betydelse först efteråt. Men först Alan, maken till ryggradslös pappa får man leta efter. Skruvar upp volymen medan hans fru förgiftar deras enda dotter. Varför skyddar han Adora? Varför skyddar han inte sin dotter? Älskar han sin fru så till den milda grad, trots att hon inte ens vill ha sex med honom?

Tänker att Alans passivitet är ytterligare ett sätt som denna serie visar att den har ett kvinnligt perspektiv på känslor. Kvinnorna är de agerande, männen är de duperade.

Magnus: Älskade Alan! Drog direkt paralleller till Leland i Twin Peaks och trodde ett tag att Alan, liksom Leland, var mördaren. Såg honom inte alls som mesig, bara något obrydd och drömsk. Samtidigt i beroendeställning. Han var väl också egentligen ett offer för förtryck? För det var väl knappast kärlek som höll honom kvar.

Daniel: När man tänker på Alan blir det ju tydligt hur mycket fokus Gillian Flynn lägger på sina komplexa kvinnoporträtt men kanske inte riktigt bryr sig om männen i historien lika mycket, för finns det någon individ i persongalleriet jag inte riktigt tycker att man »fattar« så är det väl Alan. Han fyller liksom knappt ens någon funktion, bortsett från det där att han i finalavsnittet rattar upp volymen på hundratusendollarsstereon så högt att den dränker Camilles och Ammas klagan när polisen kommer och knackar på första gången. Fyller han överhuvudtaget sitt liv med något bortsett från att spisa musik och någon gång ibland åka in till Wind Gap och gå till barberaren? Han verkar inte ha vare sig glädje eller nytta av Adora, och inte hon av honom heller. Visst, Adora ber honom att säga till Camille vid ett tillfälle att hon inte längre kan få bo i huset, men den övertalningen blir det ju inte så mycket av med, han har ju ingen styrka att lägga bakom sina ord.

volMalin: Tänker att Alans passivitet är ytterligare ett sätt som denna serie visar att den har ett kvinnligt perspektiv på känslor. Kvinnorna är de agerande, männen är de duperade. Maktkampen mellan Alan och polisen var ett smart sätt att visa på Adoras förmåga att maniuplera andra människor. Plus att det blev en display av gammeldags sydstatscharm och dess effekt på män.

Caroline: En annan sak är ordens betydelse. Ord på huden, under huden. Orden »Ring mamma« på Ammas nya vän Maes hand, en iskall viskning om vad som ska hända. Ringa mamma och be om hjälp. Ring mamma och säg att jag inte kommer hem. När mamma sedan letar efter Mae säger hon »jag avundas dem deras hud, det är allt« eller någonting liknande. Och jag tänker att Camille måste känna sig liten när mamman säger så. Hon avundas deras ännu orörda, unga hy. En hy som ännu inte rispats med ord.

Malin: Kanske kan man tillägga att skriften på Maes arm implicerar att hon och Camille är besläktade – på samma sätt som Camille var besläktad med Anne och Nathalie?

Magnus: Nu kanske jag sabbar magin genom att ställa konstiga frågor, men hur fasiken lyckades hon rista sig så snyggt på ryggen? Framgår det kanske i boken?

mercyCaroline: Sedan har vi det här med kvinnliga förövare. Det poängteras gång på gång av poliserna att brotten måste begåtts av en man. Trots att det inte är sexuella mord. Men de måste begåtts av en superstark man. Kvinnor är rena och klädda i vita klänningar. De avslöjar inte var sin make befinner sig ens om de våldtas och torteras, som vi lär oss på Calhoun Day. Detta trots att stadens gemene spökhistoria är den om kvinnan i vitt, som lockar med sig barn. Det hemskaste man kan tänka sig: en ond kvinna. I förrädiskt vitt dessutom.
Men kvinnor, säger alla inklusive poliserna, kan inte begått dessa mord. Det är extra pikant att man utifrån detta och de allmänna konventionerna kan se Adoras mord på sin dotter, medelst gift och ett sjukligt behov av att vårda, är ett kvinnligt mord. Det kräver inte styrka, det kräver moderlig ömhet. Richard säger lite slappt »Münchausen moms« om henne och hennes gelikar. Kan bara mammor få Münchhausen by proxy? Kanske, jag vet inte.

Malin: Apropå det här med kvinnliga förövare så är ju Münchausen-mammor precis som Caroline säger en thrillerkliché. Kanske är Richards slängiga sätt att prata om »Münchausen moms« seriens sätt att visa medvetenhet om det? Sen kan man ju påpeka att inte bara »Münchausen moms« utan även kvinnliga förövare ur medel- och överklassen i största allmänhet är gravt överrepresenterade inom fiktionen. Men i Sharp Objects är det lite mer raffinerat eftersom kvinnors våld är ett slags huvudtema och inte bara en överraskningseffekt.

Berättelsens upplösning ligger inte så mycket i Münchausen som i hur Adoras sjukdom har påverkat Camille respektive Amma. Att vi först tror att »mammamonstret var skurken« lägger i själva verket grunden för den extremt otäcka twisten. Jag tolkar det som att Camille och Amma är två inverterade konsekvenser av mammans övergrepp och Wind Gaps störda miljö: Camille har vänt destruktiviteten och våldet inåt, Amma utåt mot andra människor. Morden på Nathalie och Anne, där Amma för övrigt har hjälp av sina två rullskridskokompisar (läse mer i boken), har två förklaringar:

  1. Amma har pga »Münchausen mom« rubbat förhållande till Adora och den uppmärksamhet Anne och Nathalie får trots att de inte är perfekta döttrar gör henne svartsjuk.
  2. Amma handlar helt i linje med våldet och aggressiviteten som grasserar den misogyna hålan Wind Gap där man straffar flickor som inte följer reglerna.

Intressant nog fungerar samma förklaringar till Camilles självdestruktivitet.

Caroline: Symboliken i serien är fin. Den goda dottern i vita kläder, som kvinnan som för bort. Ni såg eftertexterna, va? Och sista bilden? Persifone som kommer och går mellan jorden och dödsriket. Amma som svävar mellan liv och död. Och som tar liv. Och som besökt dödsriket. Amma som fruktar mammas vrede mest av allt, när Camille hittar de utdragna tänderna är det »Säg inget till mamma«, som är Ammas första reaktion. Inför mamma måste hon vara vit och oskyldig. Precis som mamman är inför henne. Alltså Adora hamnar ju i finkan och Amma besöker henne där, hon flyr inte alls från sin mor fast denne är en babykiller. Eller i alla fall childkiller. Hon är fortfarande hennes mamma. Så twisted är deras förhållande och synen på kärlek som Adora lärt henne.

PersefoneMagnus: Ja, de går ju in i varandra. Mycket fint skildrad mor/dotter-kärlek, bortom all vett och sans. Jag såg det även som att de, Adora och Amma (Har förresten lagt märke till att Amma är ett anagram för Mama) inte bara har ett förhållande fyllt av skräck och vrede, utan även en slags störd kärlek, alltså där kärleken som erbjuds är smärta, men att Amma slutligen lärt sig älska även den. »Don't tell mama«, tror jag mer har att göra med att hon inte vill göra sin mamma besviken.

Daniel: Man undrar ju hur samtalet dem emellan förlöpte. Förstår Adora att det är Amma som är de två andra flickornas mördare? Vi får ju inte se särskilt mycket från rättegången heller, hur mycket motsätter hon sig anklagelserna? Spjärnar hon emot för mycket finns ju risk att strålkastaren börjar riktas åt ett nytt håll, tänker jag. Visserligen hintar ju Ammas fantastiska slutreplik »don't tell mama« om att Adora inte vet, eller åtminstone att Amma inte tror att hon vet, men det kan ju lika gärna handla om att Amma inte vill att mamman ska få vetskap om vidden av sin dotters galenskap, det vill säga att hon byggt ett dockrumsgolv av sina mordoffers tänder.

Caroline: Några andra signifikanta saker är hur Richard reagerar när han ser Camilles sönderristade kropp. Han fattar inte.

Malin: Ja, den polis som först presenteras som ett kärleksintresse visar sig vara en nolla som varken kan hantera Camilles destruktivitet och ångest eller lösa mordet. För detta finns i stället det mer osannolika kärleksintresset i form av den misstänkte mördaren John Keene. Till skillnad från Richard tycks faktiskt John Keene ha klart för sig hela tiden att det är Amma som ligger bakom, han delar Camilles sorg över en mördad syster och han »läser« hennes kropp i den enda riktigt intima scenen.

Mitt sammanlagda intryck är att Sharp Objects hittills är den enda riktigt lyckade adaptationen av en Gillian Flynn-roman.

Caroline: Jag minns också nu hur de tre rollertjejerna tar kramdjur och sånt som Wind Gap-folket satt kring minnesplatsen för de mördade flickorna. Och sedan tycker jag att det är anmärkningsvärt, vid middagen hos Cully, hur Mae får bifall och applåder när hon säger att hon vill bli journalist. Så pass att Amma känner att hon måste kontra med att vilja bli »tv-personlighet«. När hon inte får samma uppmuntran händer något, rummet blir kallt.
Samma sak hände antagligen med offren mamman ägnade så mycket tid åt trots att de var hopplösa flickor. Var det Keene eller den unga brorsan som sa att Aurora aldrig gav upp om dem, trots att alla andra gjorde det. Fatta ändå, att vara i Ammas kläder och vara duktig flicka hela, hela tiden inför mamma och så får de här hopplösa tjejerna kärlek och uppmärksamhet.

Malin: Mitt sammanlagda intryck är att Sharp Objects hittills är den enda riktigt lyckade adaptationen av en Gillian Flynn-roman. Gemensamt för filmatiseringarna av Gone Girl, Dark Places och Sharp Objects är att alla tre har varit extremt bra castade, men anledningen till att Sharp Objects är så mycket mer intressant och stämningsfull än filmerna beror framför allt på att vi slipper en berättarröst som typ läser romanen i bakgrunden. Istället har denna röst i Sharp Objects översatts till filmspråk. Vi ser Camilles drömmar, minnen och associationer genom suggestiv klippning och inzoomning på detaljer.

Magnus: Just detaljerna tycker jag gjorde Sharp Objects till något utöver det vanliga. Hur kameran fångade in minsta lilla sak som skulle kunna tänka sig åsamka skador. En gaffel, kniv, gem. Hur Camilles blick, kropp, hela tiden läste av omgivningen utifrån dess törnar och kanter. De korta återblickarna gjorde även sitt till, älskade hur vissa saker aldrig tilläts utvecklas mer än att de bara nämndes. En annan serie hade antagligen gjort en större grej av det antydda övergreppet Camille varit med om. Här låter man Camille få sista ordet och nöjer sig med det.

Daniel: Just hur Sharp Objects hanterar bakgrundshistorien, minnena och … tja, Camilles hallucinationer får man väl ändå kalla det sett till skicket hon är i, är något jag med författarmössan på blev helt golvad av. Jösses, om man kunde göra så där i en bok! Och det var så genomgående snyggt och kompromisslöst, ingen ängslan för att man skulle bli förvirrad och inte haja vad som är vad, utan makabra detaljer som kameran bara gled förbi tilläts hela tiden äta sig in i scenerna. Med tanke på hur pass »brett« varumärket Gillian Flynn ändå är, är jag imponerad över att de vågade gå så långt i det där. Och nu blir det lite kaka på kaka eftersom jag ser att Malin varit inne på det ovan men hennes slutsats tål att upprepas tycker jag – även om jag gillade Gone Girl-filmen rätt mycket så känns det precis som Malin skriver: Det här är den enda riktigt lyckade Flynn-filmatiseringen. Inom litteraturen brukar »show, don't tell« betyda att man som författare ska gestalta i stället för att beskriva, men här innebär det snarare att de vågat lita på bilden i stället för att sejfa med texten. Jag läste i någon intervju att de ursprungligen planerat att ha en berättarröst även här men ganska tidigt övergav idén, vilket uppenbarligen frigjort för ett annat berättande. Och det var ju verkligen ett genidrag.

Malin: Sen måste väl något sägas om dockskåpet. Om hela Sharp Objects är ytterst unheimlich i bemärkelsen att det kusliga visar sig finnas i hemmet, så är miniatyrhuset/dockskåpet (också skräckkliché) förstås den perfekta symbolen för detta. Amma återskapar sitt hem i miniatyr och för replikan av Adoras elfenbensgolv använder hon sina jakttroféer = flickornas tänder. Elfenbensgolvet visar på familjen Crellins historiska makt, status och dominans över samhället, och Ammas golv av tänder speglar detta på ett perverst sätt.

PS. Det är ju, liksom det har varit i Sverige denna sommar, väldigt kvavt i Wind Gap. Den drink som Adora och Alan hela tiden dricker ur en glaskaraff heter Amaretto Sour. Urgod.

amaretto sour SOHela Sharp Objects finns på HBO Nordic.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Detaljrikedomen i Better Call Saul

23 september, 2018
Nyhet

Ryktena var sanna: Veronica Mars återkommer!

20 september, 2018
Podcast

Äntligen tillbaka! TVdags-podden från Malmö filmdagar

20 september, 2018
Tablåtips

Kvällens måste-tv! Mia Skäringers berörande serie Kroppshets

20 september, 2018
Tips

Conner O'Malley på djupt vatten – se världens första flodbaserade talkshow

19 september, 2018
Kommentar

Kontrovers på barnens bästa gata – klart Bert & Ernie kan vara homo

19 september, 2018
Pop Culture Confidential

Mer podd: vi pratar Emmy & intervjuar skaparna av Netflix-aktuella Maniac

18 september, 2018
Klipp

Trailerfest! Här är Brie Larson som Captain Marvel

18 september, 2018
Lista

Vann din favorit? Här är alla Emmy-vinnare

18 september, 2018
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Skaparna av nya Amazon Prime-serien Forever

18 september, 2018
Trailer

Mary Poppins kommer till jul – med Blunt som värdig arvtagare

17 september, 2018
Trailer

Snart dags för mörka Sabrina-rebooten!

17 september, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel