Degrell recappar från början till slut

TVdags minns Twin Peaks, del 9: »May the Giant Be with You«

 Hell of a way to kill a tick.« – Doc Hayward

Innehåller spoilers för Twin Peaks, säsong 2, avsnitt 1, May the Giant Be with You.

Som jag konstaterade i min förra recap avslutades första säsongen av Twin Peaks med en hel drös cliffhangers. Cooper skjuten, Leo skjuten, Nadine överdoserar piller, Leland kväver Jacques, Ben håller på att möta sin dotter på One Eyed Jacks, sågen brinner! Jag minns tydligt de ändlösa spekulationerna bland mina vänner när serien först gick på SVT och det var säsongsuppehåll. Vad skulle hända? Abstinensen var svår, och utan internet eller vettiga källor sög vi åt oss all information vi överhuvudtaget kom över. Någons syrra bodde minsann i USA och visste vem mördaren var. Någon sa att man aldrig skulle få reda på vem som mördat Laura. Och någon hade läst nåt om att serien redan lagts ner.

Samtidigt minns jag hur flera personer övergav Twin Peaks när den blev för »overklig«, det vill säga när BOB och Coopers underliga drömmar började få ett allt större utrymme i serien. Det blev som kortslutning hos vissa personer 1990, det gick bara inte ihop. Det här skulle ju handla om en mordutredning i en amerikansk småstad, inte om svarta stugor och folk som pratar baklänges framför röda draperier! Som fjortonåring hade jag ingen aning om vem David Lynch var eller vad han hade gjort innan Twin Peaks, men jag visste att jag älskade hans surrealistiska, märkliga universum.

Jag skrattar förbluffat åt scenen nu, jag menar, jösses vilket sätt att inleda andra säsongen på! Det tyder på självförtroende och total integritet.

TP9-1Så med alla dessa cliffhangers hängande över oss, vad väljer David Lynch och Mark Frost att göra då? Med alla frågor som kräver svar, vad händer? Jo, avsnittet inleds på ett helt otroligt vågat/frustrerande sätt, med Cooper liggande på rygg, skottskadad på sitt rum, samtidigt som en senil gammal nattportier som kommer med agentens varma mjölk försöker förstå vad som hänt. Jag skrattar förbluffat åt scenen nu, jag menar, jösses vilket sätt att inleda andra säsongen på! Det tyder på självförtroende och total integritet. Men jag minns också den stigande irritationen över den gamle mannen när jag först såg avsnittet. Ilskan när han lägger på luren i örat på Andy! Eller det absurda när Cooper tvingas skriva på rumsbetjäningsnotan!

Cooper är alltså inte död, och om man tittar noga på attentatet i förra avsnittet ser man att kulorna tar i den skottsäkra västen, men han blöder från magen. Han anstränger sig för att få den gamle mannen att ställa ner mjölkglaset på bordet och ringa en ambulans, men portieren tycks helt förvirrad, alternativt agera utifrån en egen, inre logik. Kanske är han egentligen en sjukhusliggande åldring som på grund av brandlarmet Leland utlöste har irrat över till Great Northern och nu inte vet var han befinner sig? Lex Maria-anmälningarna hopar sig!

Men så plötsligt sker något. Gamlingen försvinner, och i hans ställe uppenbarar sig en jätte, som har tre saker att berätta för Cooper:

  1. Det finns en man i en leende påse.
  2. Ugglorna är inte vad de verkar vara.
  3. Utan kemikalier pekar han.

Jätten tar sedan Coopers ring, som han lovar återlämna när Cooper sett att dessa tre saker stämmer. Innan han lämnar Cooper meddelar han att det finns en ledtråd i Leos hus. Cooper ligger kvar och filosoferar.

På One Eyed Jacks försöker Audrey alltjämt undvika att möta sin far, samtidigt som Jerry bråkar med en uppenbart heroinberoende Blackie. Jag kan lite grann undra varför inte Audrey bara väljer att konfrontera Ben, det vore kanske det enda rätta under omständigheterna – men å andra sidan kanske hon verkligen är rädd för honom, rädd för vad han och hans anhang kan hitta på? Situationen löser sig dock genom att Audrey maskerar sig, och sedan kommer Jerry som en räddande ängel och drar iväg Ben.

TP9-2Cooper vaknar upp på sjukhuset, där han blir informerad om nattens alla dramatiska händelser. Vi och han får veta att Pete och Shelly klarade sig i branden med lätta rökskador, men Catherine är försvunnen, förmodad död, och även Josie har försvunnit. Nadine ligger i koma. Coopers undran om hur länge han egentligen varit utslagen blir på sätt och vis en metakommentar – det är så osannolikt att så mycket händer på en och samma gång, men för en säsongsavslutning av en spännande TV-serie är det god dramaturgi. Trots sina skador väljer Cooper att omedelbart återgå till arbetet. Ingen sjukanmälan här inte! Detta trots att FBI-anställda har en helt okej sjukförsäkring.

Samtidigt, i en annan sal på sjukhuset, ligger en i serien ofta bortglömd person och visar tecken på att vakna upp: Ronette Pulaski. Vilka hemska minnen hon plågas av kan vi bara föreställa oss.

Scenen är en bra illustration av en av David Lynchs främsta egenskaper: förmågan att i en och samma scen blanda absurd humor och lättsamheter med bottenlös skräck och obehag.

TP9-3Hemma hos familjen Palmer försöker Maddie förklara en obehaglig dröm för Sarah när en sprudlande glad Leland kommer in i rummet med helt kritvitt hår och sjunger på en gammal slagdänga från 1940-talet. Vad har hänt med Leland? Har hans hämnd på Jacques Renault lett till en sådan katarsis att hans hår vitnat över en natt och hans sorg är som bortblåst? Den här scenen är en bra illustration av en av David Lynchs främsta egenskaper (han regisserade avsnittet): förmågan att i en och samma scen blanda absurd humor och lättsamheter med bottenlös skräck och obehag. Han är en mästare på detta, och ofta behöver han bara några väl placerade klipp, en strategisk ljudeffekt (något slags dovt mullrande, som en nerpitchad ventilationstrumma, tycks vara en favorit), och så går vi plötsligt från ljus till mörker på ett ögonblick. Sällan några hastiga kamerarörelser, aldrig några billiga, in-your-face-metoder. Det är lugnt, behärskat och ohyggligt effektivt, och det gör att jag hela tiden är på helspänn, väl medveten om att ingen scen är garanterad att utvecklas som jag förväntar mig.

Ben & Jerry diskuterar skurkdåd på Great Northern när Leland även här knallar in och sjunger på sin lilla trudelutt. Brödernas dans är ett av mina favoritögonblick i det här avsnitttet – en underbar reaktion på Lelands entré! Hans återkomst på arbetsplatsen får mig dock att fundera lite på hur mycket Leland egentligen vet om bröderna Hornes skumraskaffärer. Han ska ju föreställa deras advokat, och tycks jobba heltid med just deras förehavanden, men ändå verkar han helt förd bakom ljuset vad gäller det illegala. Faktum är att han verkar väldigt oskyldig och hyvens för att vara advokat. Det borde kanske vara lättare för Ben om han anställt en lite mer luttrad, skrupelfri jurist.

TP9-4Leo klarade sig tydligen undan med livet i behåll efter Hanks revolverattack, och nu undersöker Harry och en till synes helt återställd Cooper brottsplatsen. Sherlock Cooper räknar typ ut händelseförloppet i exakt detalj på en minut, innan Albert och hans team anländer, precis när Andy trampar snett och får en bräda i ansiktet. Andys fåniga slapstick understryker bristen på bra poliser i Twin Peaks. Inte undra på att Albert föraktar dessa inkompetenta lantisar. Men som belöning för sin drumlighet hittar Andy Leos kängor under den bräda han råkat trampa på.

TP9-5Missa för guds skull inte den lyckliga besökaren på The Double R Diner som utbrister »Hot damn that pie is good!« nästan rakt in i kameran i början av nästa scen! Nästan-mördaren Hank har återgått till sina dagliga sysslor och plockar undan från borden, samtidigt som Donna och Maddie ses för att diskutera de senaste händelserna. Maddie har dåligt samvete för vad de gjort, men Donna anlägger en tuffare attityd, börjar röka och testar Lauras gamla solbrillor. Norma överlämnar ett anonymt brev till Donna, ett brev som uppmanar ungdomsdetektiverna att undersöka Meals on Wheels, ett slags hemtjänst som levererar middagar till äldre och andra personer som har svårt att lämna sina hem. Laura jobbade extra (där också!).

James minns hur Laura i påtänt tillstånd retat honom med en obehaglig ramsa om eld, och frågat honom om han skulle vilja »leka med Bob«.

Härpå följer en bra scen mellan Albert och Cooper, som visar skillnaderna mellan deras attityd till småstaden Twin Peaks. Albert drivs av perfektionism och har enorma krav på både sig själv och som omgivning, och Cooper har på rekordtid kommit det lilla samhället nära. De har samma ambitioner, men Coopers empati är en helt annan än Alberts, som tycker Cooper har gone native. Cooper å sin sida är väldigt kritisk till Alberts sarkasmer. Det visar sig förresten att Leo hade alibi för mordet på Teresa Banks – detta ibland omtalade mordfall som sägs ha många likheter med Lauras mord. Det är väldigt effektivt att vi inte vet så mycket om fallet, det skapar en dramatik och mystik när Albert och Cooper bara nickar i dess riktning då och då.

James berättar för Harry om en tredje, mystisk man som Laura pratat om. Inte Leo, inte Jacques. Han minns hur hon i påtänt tillstånd retat honom med en obehaglig ramsa om eld, och frågat honom om han skulle vilja »leka med Bob«. Laura verkar ha behandlat James ganska dåligt, framförallt när hon var påverkad av droger. Men James förblev storögt förälskad och förhäxad av henne.

TP9-6Dito besatt av Laura tycks Donna vara, som kliver in på polisstationen med sin döda väns solglasögon på och en cigarett i mungipan. Det här är den nya, tuffa Donna, som försöker vara cool och lite farlig. Lite som Laura. Kanske är det Lauras hemliga, spännande liv som lockar henne. Hon jazzar in till James i hans cell och slänger sig med noir-osande dialog som värsta vampen, och stackars James förstår ingenting. Dock smidigt att de både medbrottslingarna får chans att synka sina stories i lugn och ro utan övervakning av polisen!

På sjukhuset, som nu för första (?) gången har ett namn – Calhoun Memorial Hospital –  konfrontrar Cooper Dr Jacoby med Lauras guldhjärtehalsband. Han gör det med samma kyliga agg som han tidigare hanterat doktorn, och nu lägger han dessutom ut texten lite, och uppmanar Jacoby att skippa »baloney, magic tricks or psychological mumbo jumbo«. Ganska magstarkt av en person som förlitar sig på drömtydning, visioner och allsköns new age-hittepå för att lösa brott! Jacoby förklarar hur han fått tag på halsbandet, och det är en trovärdig förklaring. Han spekulerar sedan kring Lauras sinnesstämning vid tidpunkten för mordet, och undrar om hon, plågad av sina demoner, tillät sig själv att bli mördad. Det är en ohyggligt sorglig teori som tyvärr inte känns särskilt långsökt.

Eds och Nadines historia är melodramatisk, sorglig som en countrysång, och Albert kan knappt hålla sig för skratt.

I ett annat rum på sjukhuset besöker Bobby den rökskadade Shelly, som berättar allt om sågverket och Leo för sin hemlige pojkvän. Den lite hale Bobby fortsätter dock att föra Shelly bakom ljuset, och när hon utbrister att hon älskar honom – tydligen för första gången – blir han helt ställd, men samlar sig och och kontrar med att han älskar henne också, »I guess«. Det låter inte helt övertygande.

TP9-7På sjukhuset får vi också lite bakgrund till Eds och Nadines förhållande, nu när Nadine ligger i koma efter självmordsförsöket. Deras historia är melodramatisk, sorglig som en countrysång, och Albert kan knappt hålla sig för skratt. Ed är en empatisk typ som klandrar sig själv för det som hänt, men man lider ju mest med honom; en krånglig situation har gått från jobbig till outhärdlig, där inga beslut Ed fattar kan leda till någon lycka. Så känns det nu i alla fall.

Cooper får på väg från sjukhuset syn på en liksäck som hängts upp för att, antar jag, torka efter en tvätt. Den hänger på sniskan, och liknar nästan en leende mun. Det första av jättens tre tecken: Det finns en man i en leende påse. Men vad betyder det?

På The Double R Diner möts oväntat far och son Briggs, vilket leder till en av de finaste scenerna i hela serien.

TP9-8På The Double R Diner möts oväntat far och son Briggs, vilket leder till en av de finaste scenerna i hela serien. Trulige Bobbys komplicerade relation till sina föräldrar är etablerad sedan tidigare, och majorens lite lätt distanserade uppträdande gentemot sin son – med samma opersonliga artighet som hade han snackat med grannen om vädret – bekräftar den bilden. Men så plötsligt delar Major Briggs med sig av en vision om sin son, hur han är fylld av en optimism och framtidstro för Bobby, och det är med en värme och kärlek som fullkomligt överrumplar både Bobby och mig. Det är en magnifik monolog, vältaligt skriven och utsökt framförd, och Bobbys fåordiga men tårfyllda respons bara förstärker dess kraft. Rysningar!

Inför en andäktigt lyssnande församling och ett bord dignande av munkar sammanfattar Cooper och Albert på ett nyktert och föredömligt sätt mordnatten, utifrån vad deras undersökning kommit fram till. Det är en obehaglig historia, som vittnar om Lauras dubbelliv och självdestruktiva beteende. Leo och Jacques står enligt Coops teori för flera av nattens vidriga händelser, men den tredje mannen, som man nu tror är ensam ansvarig för mordet, gäckar fortfarande polisen. Här tar dock spåren slut. Leo och Ronette ligger i koma, Laura och Jacques är döda. Vem är den tredje mannen? Vilken är hans koppling till de andra?

Harry tar ett snack med en hostande Pete, som trots branden verkar vara på ganska okej humör, tills han kommer på att Catherine saknas och förmodas död. Ett brev från Josie påstår att hon stuckit till Seattle på affärsmöte, men Harry är skeptisk. Stunden dessa tysta karlakarlar emellan avbryts av ett telefonsamtal från en mystisk kostymklädd asiatisk herre med yuppie-hästsvans, som söker Josie. Han befinner sig på Great Northern, upptäcker vi, vars telefonhytter, precis som allt annat på hotellet, tycks bestå av timmer. Bröderna Horne sammanträder med Hank, som med sin uppvikta krage ser ut som en förvuxen jock från en 50-talsfilm; en 45-åring som mentalt fortfarande är 18 men inte lyckas förmedla sitt inre cool till omvärlden. Hank avlägger rapport: Josie stack för att komma bort från spekulationer om branden, Leo är grönsak, Catherine antagligen död i branden. Bröderna verkar nöjda.

Här tar dock spåren slut. Leo och Ronette ligger i koma, Laura och Jacques är döda. Vem är den tredje mannen? Vilken är hans koppling till de andra?

TP9-9Vad ska man tänka om scenen på One Eyed Jacks där Audrey försöker bortförklara sitt agerande mot bordellens ägare (dvs Ben) med att han inte var hennes typ? Kanske att hon fortfarande inte riktigt insett stundens allvar, och alltjämt är en naiv, bortskämd tjej som tror att hon har kontroll och att hennes utflykt till One Eyed Jacks trots lite läskigheter mest är ett spännande äventyr. Taktlöst nog lyckas hon även sexuellt dissa Blackie innan bordellmamman levererar en reality check som antagligen redan är uppenbar för alla utom Audrey själv: när man jobbar som glädjeflicka på en dylik inrättning är det liksom inte på sin plats att välja och vraka bland klienterna. Det funkar inte så. Ensam i sin säng efteråt inser Audrey sin prekära sits, och vädjar högt om att bli räddad av sin riddare, sin FBI-agent.

TP9-10Middagsbjudningen hemma hos familjen Hayward, med Palmers på besök, är jag väldigt förtjust i, eftersom vi äntligen får se lite mer av den betydligt mer intressanta Hayward-systern Harriet! Men syskonchocken blir total när vi plötsligt inser att det finns en syrra till, nämligen prinsessklädda Gersten! Var har de hållit henne gömd i en hel säsong? Med ens blir ju hela familjen Hayward, med rullstolsbundna mamman och allt, så mycket mer intressant än när man bara fokuserar på Donna, som ju för övrigt verkar så trött på sig själv att hon håller på att förvandlas till Laura. Bjudningen bjuder hursomhelst på fint pianospel och diktläsning från de naturligtvis jättebegåvade Hayward-barnen, innan Leland förklarar sitt vita hår och reser sig för att sjunga en glad sång. Han är manisk, intensivt glad, och sjunger snabbare och snabbare så stackars Gersten inte hinner med i pianokompet – och till slut kollapsar han. Sarah tar sig för huvudet. Hon är matt av sorg, sliten och urlakad som en gammal disktrasa.

Det förvånar mig att Cooper här tycks tveka om huruvida han besöktes av en jätte eller inte – med tanke på hans inställning till det övernaturliga torde det vara klart som korvspad.

TP9-11Cooper ligger i sin säng och sammanfattar dagens händelser för Diane. Noterbart är att han inte bytt rum – ganska effektivt brottsplatsarbete om man lyckats spärra av, undersöka, häva avspärrningen och sedan städa rummet under loppet av en och samma dag! Men Great Northern kanske är fullbelagt, Cooper kanske inte har något val. Det slår mig förresten att mordförsöket på FBI-agenten inte tycks ha påverkat hotellet, dess personal eller ledning nämnvärt. Nå. Det förvånar mig att Cooper här tycks tveka om huruvida han besöktes av en jätte eller inte när han låg skadad – med tanke på hans inställning till det övernaturliga torde det vara klart som korvspad. Men det tycks ändå finnas en viss skepsis kvar även hos Coop. Den flyger dock all världens väg när jätten besöker honom igen på natten och ger honom några ledtrådar till. Någon har sett den tredje mannen. Någon är redo att tala.

TP9-12Avsnittet avslutas med en kort sekvens som ger mig rysningar men av ett helt annat slag än Major Briggs monolog. Långsamma kameraåkningar i mörka sjukhuskorridorer. En halvt slumrande, halvt vaken Ronette Pulaski hemsöks av minnen från den ödesdigra natten. Suggestiva, mörka ögonblicksbilder från mordplatsen. Ett blinkande ljus. Besten BOB vrålar ut sin ilska. Han slår. Laura skriker. Laura ligger död.

Twin Peaks finns på Netflix.

Just nu på TVdags

Nyhet

Disney+ öppnar för förbeställning

13 augusti, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Les demoiselles de Rochefort (1967)

11 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: bristande kommunikation & nakna normperfekta kroppar i Normala människor

9 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Blodet droppar i synd & skam-tyngda Miraklet

2 augusti, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: The Swimmer (1968)

28 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Grow tar dansk crime-tv tillbaka till täten

26 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Michaela Coels mästerverk I May Destroy You

19 juli, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Little Fugitive (1953)

14 juli, 2020
Tips

Underbart dålig stämning när Ziwe gisslar kollegor om rasism

13 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sandis skojdissningar av Gyles Brandreth i QI

12 juli, 2020
Tips

Damer i burar! Amy Sedaris i otippad hyllning av obskyr 60-talsrulle

7 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Perry Mason-skådisguldet – Lithgow, Rhys & Maslany

5 juli, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel