Degrell recappar från början till slut

TVdags minns Twin Peaks, del 3: »Zen, or the Skill to Catch a Killer«

God, I love this music. Isn't it too dreamy?« – Audrey Horne

Innehåller spoilers för Twin Peaks, säsong 1, avsnitt 3, Zen, or the Skill to Catch a Killer.

Jag älskade BBC:s mini-krimi-serie The Shadow Line när jag såg den för ett par år sedan. Den var fantastisk, en av den senaste tidens stora TV-upplevelser för mig. Men det dröjde till det andra avsnittets slut innan jag kände att allting klickade. Allt föll på plats de där sista tio minuterna, i en sensationell sekvens som jag inte vill spoila här. Fram tills dess hade The Shadow Line varit en otroligt snygg brittisk neo noir, hårdkokt men inte sönderkokt, sval men inte plågsamt übercool – men det var där jag började förstå på vilken våglängd serien opererade, vad upphovsmannen Hugo Blick (nu aktuell med The Honourable Woman) verkligen ville berätta, och hur. Poängen: även riktigt bra serier, som är utmärkta från första stund, kan alltså behöva det där ögonblicket eller scenen, ett par avsnitt in, då det liksom går upp för tittaren vad det egentligen är man tittar på.

Mark Frost och David Lynch tycks ha varit på det klara med vad Twin Peaks skulle vara från första början, men det känns som att det tredje avsnittet är en nyckel till resten av serien. Det är på många sätt ett mästerligt avsnitt. Här introduceras det drömska/övernaturliga som det tidigare bara viskats om, vi får ett namn på den obehagliga entitet som redan slagit skräck på Sarah Palmer, och Cooper börjar snacka Tibet och avslöja sina okonventionella deduktionsmetoder. Dessutom: Albert!

TP3-02I serien »Obekväma familjemiddagar i Twin Peaks« har vi nu kommit fram till del tre: familjen Horne. Hornes äter middag som det anstår en rik, dysfunktionell familj: under ångestfylld tystnad. Det vill säga tills Bens bror Jerry (Ben & Jerry! Det slog mig inte förrän nu) dundrar in i rummet, precis hemkommen från en resa till Paris. Den lite barnsliga Jerry visar sig ganska snabbt vara minst lika osympatisk och sliskig som storebror Ben, men brödernas bonding över de parisiska baguetter Ben tagit med sig från Frankrike är inget mindre än underbar, och får mig att vilja springa bort till mitt lokala boulangerie och köpa färskt bröd och brie för alla mina pengar, men det går inte ety jag har en recap att skriva.

Här introduceras det drömska/övernaturliga som det tidigare bara viskats om, vi får ett namn på den obehagliga entitet som redan slagit skräck på Sarah Palmer, och Cooper börjar snacka Tibet och avslöja sina okonventionella deduktionsmetoder.

Det är tydligt att bröderna Horne står varandra nära – lägg märke till hur Ben säger »Vet du vad det här påminner oss om?« när de mumsar på baguetterna (och Jerry håller med – kollektivt minne!). Jerry visar prov på ytterligare sliskighet när Ben informerar honom om att Laura Palmer mördats och norrmännen åkt hem, genom att mest bli bekymrad över skandinaverna. Men Ben muntrar upp Jerry med nyheten att bordellen/casinot One Eyed Jacks har fått dit en ny tjej, och Jerry har en god chans att bli hennes första kund. Bordellen rekryterar tydligen unga tjejer från parfymdisken på Hornes varuhus. Väl på plats på One Eyed Jacks – ett avsides, timmerbelamrat ställe som man når med båt – förlorar dock Jerry slantsinglingen om den nya tjejen till Ben, som hinner med att citera Shakespeare till madamen Blackie innan han drar sig tillbaka med den vettskrämda nykomlingen.

Hemma hos familjen Hayward har klockan passerat midnatt, och Donna och James sitter ensamma i soffan och deklarerar sin kärlek till varandra, hur de alltid egentligen varit förälskade i varandra, och inte i någon annan. Jag tycker mest det låter som en massa efterkonstruktioner. Den viktigaste frågan förblir dock obesvarad: var är Donnas syrra Harriet, och varför var inte hon med på middagen? Jag väljer att tolka det som att Harriet tagit ställning mot James.

Agent Cooper återvänder till hotellet efter en lång dags arbete – ett underbart ögonblick när han nöjt spelar en liten trudelutt på sin nytäljda visselpipa! – och får telefon från Hawk, som berättar om den mystiske enarmade mannen som Hawk såg på sjukhuset medan han förhörde Ronnette Pulaskis föräldrar. Coopers reaktion på detta antyder att den enarmade mannen verkligen betyder något – och han beordrar fortsatt bevakning av Ronnette på sjukhuset. När Cooper avslutat samtalet knackar det på hans dörr – någon (Audrey Horne?) har lämnat honom en parfymdoftande lapp med budskapet »Jack with One Eye«.

TP3-03Bobby och Mike har kört långt ut i obygden för att plocka upp en knarkleverans från Leo. Det råder en ödesmättad stämning när de går ut bland träden och skenet från deras ficklampor dansar över den beckmörka skogen. Vid gömstället hittar de dock bara en del av det utlovade knarket – och Leo träder fram ur skuggorna, med en hagelbössa vid sin sida och en mystisk figur som backup i bakgrunden. En diskussion uppstår om vem som betalat vad och hur mycket, och Leo passar på att slänga in lite antydningar om både Laura och om hur Leo möjligen har en otrogen fru. Om han bara visste att den hon är otrogen med står framför honom! Leo sätter skräck i Bobby och Mike med det klassiska lysa-upp-ansiktet-med-ficklampa-underifrån-tricket, som om han berättar spökhistorier vid en lägereld, och hur frustrerade Bobby och Mike än är över situationen är de i klart underläge: det är tydligt att de spelar i en lägre brottsdivision än samvetslöse Leo. Här blir de reducerade till de tonåriga snorvalpar de är, och tvingas fly hals över huvud medan Leo står kvar och njuter av att ha jagat iväg dem.

Är det inte FBI som ska stå för den proffsiga brottsutredningen här? Vad är detta för new age-bull? Vad sker härnäst – ska han spå i kaffesump?

Tidigt nästa dag samlas Cooper, Harry, Hawk, Andy och Lucy utomhus för att försöka få klarhet i vilken »J« Laura pratade om i sin dagbok. Cooper ämnar få reda på detta med en metod som borde vara reserverad utredningar som verkligen kört fast och där man är desperat efter nya ledtrådar, och inte en som bara är ett par dagar gammal: han gör en lista över alla personer som figurerat i utredningen och vars namn börjar med J, läser varje namn högt och kastar stenar mot en tom mjölkflaska tills han träffar den. (En träff: Leo Johnson.)

TP3-04Coopers okonventionella metoder och snack om drömmar, Tibet och intuitiv deduktion får Harry och de övriga att se minst sagt frågande ut, och inte utan anledning. Är det inte FBI som ska stå för den proffsiga brottsutredningen här? Vad är detta för new age-bull? Vad sker härnäst – ska han spå i kaffesump? I vilket fall som helst är det en underhållande och absurd scen med många roliga detaljer (Coopers »Damn good coffee! And hot!«; alla som lutar sig intresserat framåt när Cooper talar om Tibet; ett helt bord fullt av munkar (såna man äter)), och är man auteuristiskt lagd är det i de här små fingertoppskänsliga ögonblicken man utbrister »typiskt Lynch!« (som regisserade just det här avsnittet; Frost och Lynch skrev det tillsammans).

Bobby har tydligen inte lärt sig någonting av nattens obehagliga möte med Leo, utan beger sig hem till Shelly mitt på blanka dagen för lite kuttrasju. Hon släpper motvilligt in honom, och när han ser att Shelly blivit misshandlad svär han att han kommer att döda Leo nästa gång det sker. Om inte Leo hinner döda honom först, får man anta. Hursomhelst är det en grym turnon för Shelly, och hånglet är ett faktum. Är det bara jag eller knarrar Bobbys skinnjacka extra mycket i den här scenen? (Retorisk fråga.) För övrigt bör kalenderbitare notera att vi i den här scenen får en första glimt av den fiktiva såpoperan Invitation to Love, som kommer att få större utrymme längre fram i serien.

TP3-05Audrey Horne brukar inte besöka The Double R Diner, men idag har hon gått i kyrkan och avrundar detta med en slät kopp hos Norma. Familjen Hayward är också där, och Donna tar en pratstund med Audrey, som bekänner att hon är kluven inför Laura – det fanns saker hon inte gillade med henne, men samtidigt hjälpte Laura hennes bror. Audrey frågar också Donna om Laura någonsin nämnde Ben Horne – men viftar bort det när Donna ser undrande ut, och ger sig istället ut på en solosvängom till tonerna av Badalamentis jazziga musik som strömmar från jukeboxen. Också ett sätt att undvika ett samtalsämne.

I Miguel Ferrers gestalt är Albert en fröjd – cynisk, aggressiv, snabbsnackande, otålig, överlägsen. En omedelbar hit.

På polisstationen undersöker Cooper och Harry en blodig tygtrasa som hittades en knapp kilometer från mordplatsen, när kriminalteknikerässet Albert Rosenfield anländer med sitt team för att bistå utredningen. Cooper förvarnar Harry om Alberts kantighet i sociala situationer, och han överdriver inte: det är uppenbart att Albert redan bestämt sig för att avsky den lilla hålan han tvingats åka till, och försitter inga chanser att förolämpa allt och alla han kommer i kontakt med, himla med ögonen och bete sig som en skitstövel i största allmänhet.

TP3-06I Miguel Ferrers gestalt är Albert en fröjd – cynisk, aggressiv, snabbsnackande, otålig, överlägsen. En omedelbar hit. Jag gillar också hans namnlösa kumpaner som inte säger ett ord utan bara hänger ut i bakgrunden med solbrillor på, medan Albert gör sin grej. Coopers reaktion på Alberts ändlösa tirader är också fantastisk – det är som att han njuter av varje sekund, som att han triumferande visar upp Albert och säger »Titta, vad var det jag sa?« till Harry. Harry är inte lika imponerad av Alberts bufflighet, och passar på att välkomna honom till Twin Peaks med hot om ett kok stryk om han inte uppför sig. It's a fair cop!

Än så länge är jag måttligt engagerad i triangeldramat Ed/Nadine/Norma. Kommer mitt engagemang någonsin öka? Nadine håller på med sina gardinstänger, och Ed och Norma lider i tysthet över att inte få vara tillsammans. Jag känner för Ed och Norma, men just nu är andra sidointriger i serien betydligt mer spännande, som exempelvis den som utspelar sig i huset Martell/Packard. Josie börjar sätta sig in i sågverkets affärer – på tiden, kan jag tycka – och får hjälp av Pete, som smyger till henne en nyckel som går till ett kassaskåp där sågverkets liggare finns. Det visar sig finnas två liggare – gissningsvis för att Catherine ska, på ren svenska, kunna koka böckerna så värdet på sågverket minskar och Josie luras att sälja.

TP3-07Hemma hos familjen Palmer har Leland tappat fattningen totalt, han är utom sig av sorg över sin dotter. Både Sarah och Leland har naturligtvis tagit förlusten hårt, och nu när resten av Twin Peaks tycks ha sörjt Lauras död i sådär en halv dag innan de gick vidare med sina liv är det nästan befriande att se åtminstone några personer som verkligen lider av hennes bortgång. Det är som att Sarah och Leland i sin bitvis hysteriska, okontrollerbara sorg kompenserar för den relativa lätthet med vilken resten av samhället återgått till det normala – all smärta och sorg kanaliseras genom föräldrarna.

Det är här jag upplever att Frost och Lynch lägger i en ny växel i berättandet, det är här de liksom öppnar upp för en direkt övernaturlig/ockult aspekt av skeendena. Det är nu de säger: det här är inte en vanlig polisserie.

TP3-08Efter ytterligare en lång arbetsdag går Cooper och lägger sig, och här följer den första riktiga drömsekvensen i serien. Det är meningslöst att återberätta den, men det är här jag upplever att Frost och Lynch lägger i en ny växel i berättandet, det är här de liksom öppnar upp för en direkt övernaturlig/ockult aspekt av skeendena. Det är nu de säger: det här är inte en vanlig polisserie. Ugglorna är inte vad de ser ut att vara. Tidigare har vi sett visioner skymta förbi, små ögonblick av underligheter – men nu kastas vi in i en värld som känns mer som en alternativ verklighet än en dröm. Den är konkret, suggestiv och skrämmande. Cooper är där, i ett rum med röda draperier. Laura är också där, och en baklängestalande, kortväxt man i röd kostym likaså.

TP3-09Vi får även träffa den enarmade mannen, Mike, som berättar att han och gestalten som tidigare uppenbarats för Sarah Palmer och som nu presenteras som Bob, en gång var av samma onda natur, men att Mike såg ljuset och amputerade sin egen arm för att bli av med ondskan. Bob levererar ett rysligt löfte: »You may think I've gone insane. But I promise you, I will kill again!«. Historien om karaktären Bobs ursprung, och Frank Silvas gestaltning av honom, är en klassiker, och säger en hel del om hur Lynch själv använder sig av misstag, slump och intuition i sina verk. (Se Lynch berätta om det här.)

Cooper vaknar upp ur drömmen med ett ryck och med en frisyr som påminner mig om Alfalfa. Han kastar sig på telefonen och ringer Harry. Avsnittet avslutas med en maffig cliffhanger: Cooper säger till Harry att han vet vem som mördade Laura Palmer. Han lägger på luren, knäpper med fingrarna, diggar musiken.

Twin Peaks finns på Netflix.

Just nu på TVdags

Nyhet

Disney+ öppnar för förbeställning

13 augusti, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Les demoiselles de Rochefort (1967)

11 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: bristande kommunikation & nakna normperfekta kroppar i Normala människor

9 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Blodet droppar i synd & skam-tyngda Miraklet

2 augusti, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: The Swimmer (1968)

28 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Grow tar dansk crime-tv tillbaka till täten

26 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Michaela Coels mästerverk I May Destroy You

19 juli, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Little Fugitive (1953)

14 juli, 2020
Tips

Underbart dålig stämning när Ziwe gisslar kollegor om rasism

13 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sandis skojdissningar av Gyles Brandreth i QI

12 juli, 2020
Tips

Damer i burar! Amy Sedaris i otippad hyllning av obskyr 60-talsrulle

7 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Perry Mason-skådisguldet – Lithgow, Rhys & Maslany

5 juli, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel