Degrell recappar från början till slut

TVdags minns Twin Peaks, del 14: »Demons«

There is no need for medicine. I am not in pain.« – MIKE

Innehåller spoilers för Twin Peaks, säsong 2, avsnitt 6, Demons.

Det fjortonde avsnittet av Twin Peaks tar vid där det förra slutade, det vill säga hemma hos Harold Smith, där den känslige floristen krattar sig själv i ansiktet inför de vettskrämda Donna och Maddy, i vad jag vidhåller är en av seriens minst läskiga läskiga scener. Harold babblar på om hur mycket han blottat sig för Donna och att han trodde hon var annorlunda än alla andra människor som ser snett på honom. Tur för de förskräckta kjoltygen att en rådig karl, det vill säga James, som inte alls på ett creepy sätt skuggat Maddy efter mötet på dinern, störtar in i rummet och »räddar« tjejerna från den introverte, självskadebenägne Harold. Dagboken får de dock inte med sig.

Kvar i lägenheten är Harold, som maniskt besprutar sina orkidéer med en gammaldags sprayflaska av ett slag jag inte sett den här sidan Bröderna Marx. Med ett avgrundsvrål skriker han »WHYYYY???!!«, och jag har nog aldrig varit så kluven i mina sympatier mellan två parter som mellan den patetiske enstöringen och de vårdslösa ungdomarna. James försöker mansplaina för Donna varför det inte var en bra idé att genomföra den våghalsiga planen på egen hand – men Harold är ju uppenbart bara en fara för sig själv. Mördat Laura har han ju knappast gjort.

Det är som ett bluffspel mellan Ben och Cooper – du vet att jag vet men vet du att jag vet att du vet? Vem vet mest?

Hos The Bookhouse Boys – i ett klubbhus som ser ut som hemvist för ett knypplande MC-gäng – har man ordnat ett mysigt gästrum åt den alltjämt halvslumrande Audrey, som bärs in av Cooper, flankerad av Harry och Hawk. Audrey yrar och pratar i sömnen, men väcks och tröstas av Cooper. Frågan är hur beroende av heroinet hon hunnit bli – det kan bli en jobbig period för henne nu.

Harry lägger pussel och identifierar Jean Renault som mannen som mördade Blackie och avlossade flera skott mot honom. Jean visar sig vara betydligt mer fruktad och farlig än sina tölpiga (och döda) bröder, något vi har förstått vid det här laget. Cooper och Harry sluter sig till att Jeans inblandning var personlig, att han var ute efter Cooper. Detta gör Cooper mycket upprörd, och han bannar sig själv för att ha blivit personligt engagerad i en person (Audrey) som sedan råkat illa ut. Han kan naturligtvis inte veta att Audrey befann sig på One Eyed Jacks av egen fri vilja (till en början), men något i hans förflutna gör sig påmint, och han reagerar kraftigt. Pragmatikern Harry lugnar ner sin uppjagade vän lite, och konstaterar att Audrey faktiskt är fritagen och inte längre i klorna på the bad guys – och är inte det huvudsaken?

TP14-1När Ben möter Cooper på The Great Northern för att få en rapport om kvällens händelser spelar han i vanlig ordning ovetande och oskyldig – trots att han i grova drag vet vad som hänt. Cooper å sin sida lägger an den där allvarliga polisminen han nyttjat flera gånger mot exempelvis Dr Jacoby – bister, humorlös – och det är uppenbart att han fiskar efter Bens reaktioner på det han berättar, om Blackie, One Eyed Jacks och så vidare. Ben har inte lika bra pokeransikte som vanligt. Han är lättad och glad över att både pengarna och Audrey är tillbaka oskadda – kanske mest pengarna – men är inte direkt trovärdig när han hävdar att han aldrig hört talas om bordellen, eller när han ger Cooper en stel och obesvarad kram. Det är som ett bluffspel mellan Ben och Cooper – du vet att jag vet men vet du att jag vet att du vet? Vem vet mest?

Hemma hos Johnsons firas det – Leo kommer hem, och med honom en massa försäkringspengar! Tillsammans med en empatiskt lagd tjänsteman pratar Shelly och Bobby igenom förutsättningarna för att ta hand om Leo i hemmet, och än så länge funkar det hemliga parets helyllecharad perfekt – alla är imponerade över deras hängivna stöd åt Leo. Vi får lite mer skojfrisk humor här också, när Bobby burdust baxar in en rullstolsbunden Leo och krockar med allt som går att krocka med på vägen. Leo själv stirrar tomt framför sig och säger inte ett pip, men är nästan otäckare än någonsin i sin halvdöda skepnad. Hjärntrusten Bobby och Shelly får även den första checken av försäkringsmannen – men beloppet visar sig vara blott en bråkdel av vad de förväntat sig. Privat sjukförsäkring! Och plötsligt befinner sig det unga paret i en mycket knepig sits. Det måste förresten ha varit bekvämt att vara Eric Da Re under inspelningen av de här avsnitten: »OK, i den här scenen vill vi att du bara sitter rakt upp och ner i en rullstol och stirrar tomt framför dig, inga repliker!«

Dale Coopers chef Gordon Cole gör entré, och i ett genialt rollbesättardrag spelar David Lynch själv denna lomhörda, sympatiska brottsbekämpare, som verkar ha rest i tiden från en 1950-talsdeckare, baserat på hur han uppträder, pratar och klär sig.

TP14-2

Donna har äntligen tagit sitt förnuft till fånga och gått till Harry med informationen om Lauras hemliga dagbok. Sheriffen har incidenten med Jacoby färskt i minnet och tar med viss skepsis emot uppgifterna, men samtalet blir sedan avbrutet – av självaste David Lynch! Nu gör nämligen Dale Coopers chef, Gordon Cole, entré, och i ett genialt rollbesättardrag spelar Lynch själv denna lomhörda, sympatiska brottsbekämpare, som verkar ha rest i tiden från en 1950-talsdeckare baserat på hur han uppträder, pratar och klär sig. Utifrån intervjuer och annat med den riktiga Lynch skulle jag påstå att han ungefär spelar sig själv, bara lite mer högljudd. Ytterligare en favorit bland alla egensinniga karaktärer i serien! Och dessutom ett bra exempel på att inte alla humoristiska inslag i Twin Peaks är misslyckade – Cole är ju jätterolig.

Cole berättar för Harry att Albert kommit fram till några viktiga resultat: textilspår som hittats utanför Coopers rum kan komma från attentatsmannen. Gerards spruta innehöll en ovanlig kombo av droger som Albert aldrig sett maken till förr, och sidor från en dagbok har hittats i närheten av tågvagnen där mordet inträffade. Deras samtal avbryts av Hawk, som lokaliserat den enarmade mannen, Phillip Gerard, och har med honom till stationen för ytterligare förhör.

Audrey väcks av Cooper, men hennes sömniga leende när hon ser sin favoritagent byts snart ut mot kalla kårar, då hon inser att hennes pappa befinner sig i rummet. Maken till dålig stämning får man leta efter – en brett leende Ben sätter sig ner på sängen bredvid sin dotter och liksom hänger över henne. Det är omöjligt att avgöra om hans beteende är ärligt och varmt, eller om det är den manipulerande, cyniska Ben. Cooper, som himlar med ögonen åt Bens floskler, tycks övertygad om det senare. Förresten, kan Ben ens avgöra sånt själv? Eller mosar hans falska och genuina sidor ihop sig till oigenkännlighet även för honom själv, precis som hans allt rörigare affärsförehavanden? Samtidigt som Ben hotfullt hänger över Audrey ser hon liten och rädd ut – bilder av Ben som torsk och bordellägare susar genom hennes huvud. Jag kan riktigt föreställa mig att henne hjärna just i detta ögonblick bootar upp känsloappen »Trauma«. Lycka till att reparera den relationen, Ben.

Jag håller helt på att tappa för intresset för Josie nu, och den slätstrukne Jonathan gör inte saken bättre.

Hos Martell-Packards tar Josie igen sig på soffan. Anledningen: ett erotiskt möte med sin hästsvansförsedde »kusin« Jonathan! Hm. Det där med kusin är nog en lögn, de verkar vara kumpaner som är inblandade i en väldigt utdragen intrig – minst fem år in the making – och jag håller nästan på att somna när de gåtfullt diskuterar vem som gjort vad mot vem och hur. Jonathan uppmanar hursomhelst Josie att lämna Twin Peaks med honom samma kväll, annars hotar han mörda Harry. Varför är inte helt uppenbart. Jag håller helt på att tappa för intresset för Josie nu, och den slätstrukne Jonathan gör inte saken bättre. Jag antar att Josies tillknäppta och vaga stil ska framstå som mystisk och lockande, men jag känner bara trötthet och frustration. Det finns något stillastående över de här scenerna, det babblas en massa, och namn nämns till höger och vänster, men ingenting rör sig egentligen framåt. Såpainfluenserna när de är som sämst.

TP14-3James och Maddy träffas vid dammen i den vackra parken för att prata ut om den senaste tidens känslostorm. Det är en fin dag med strålande sol, och latmasken rebellen James kör sin Harley på det gröna gräset ända fram till den lilla bryggan där Maddy sitter och väntar på honom. Det var ju bra att han nästan körde ner i dammen så han slapp gå ett par meter! Exakt hur jobbigt skulle det vara att parkera på en riktig parkeringsplats? Men just det ja, James är en fri själ som inte kan fjättras av samhällets bojor, maaan. Maddy tonar ner det som har hänt mellan dem, och gissar (förmodligen korrekt) att James såg Laura i henne, att det var hans känslor för Laura som väcktes till liv när de var tillsammans. Hon avslöjar också att hon fått en konstig kick av att folk i Twin Peaks omedelbart identifierade henne som Laura, att hon på något sätt kanaliserade sin döda kusin. Men nu ska hon åka hem igen, vilket leder till frågan: går inte Maddy i skolan? Hur länge kan hon bara dra från sitt hem och hänga i Twin Peaks? Vilket i sin tur leder till frågan: går ingen i skolan längre? Skolkar alla? Maddy säger adjö till James med en kindpuss och jag förväntar mig nästan att Donna ska dyka upp igen och missförstå situationen, men det sker inte. I stället kvackar dammens ankor uppskattande.

Går inte Maddy i skolan? Hur länge kan hon bara dra från sitt hem och hänga i Twin Peaks? Vilket i sin tur leder till frågan: går ingen i skolan längre? Skolkar alla?

Josie har bytt om efter sitt kuttrasju med Jonathan, och förflyttat sig till Bens kontor på The Great Northern, där magnaten utbringar en skål »for the fire« (utrymme för tolkning!) och de bägge firar den lyckade mordbranden med idel påklistrade leenden. Men när Josie försöker kräva sina pengar från Ben (be mig inte att reda ut vem som ska ha vad och av vem!) får hon naturligtvis kalla handen av hale Horne, ety han är patologiskt oförmögen att hålla sig till en överenskommelse. Visst ska Josie få sina pengar, men inte än.

När Josie sätter hårt mot hårt förstår Ben att hon är pressad från annat håll, och plockar fram ett trumfkort: han påstår sig besitta en diger lunta full av komprometterande uppgifter om Josie. Så hon bör ta det lilla lugna – det är Ben som bestämmer. Eller är det? För Josie kontrar med en egen hemlig lunta, som finns i ett hemligt bankfack någonstans och innehåller känsliga uppgifter om hotelldirektörn! Situationen leder till en ganska fånig tuppfäktning mellan Ben och Josie, där bägge försöker ömsom knäcka, ömsom bluffa den andra. En terrorbalans infinner sig, Josie får sina pengar, Ben får försäkringshandlingarna.

Leo behandlas förvisso som han förtjänar, men ynglingarnas vårdslösa beteende är som gjort för att straffas. Den dramaturgiska logiken nästan kräver det.

TP14-4Bobby och Shelly anordnar en fest för Leo för att fira att han kommit hem igen. Eller fest och fest – girlangerna och partyhatarna är förvisso på plats, men gästerna lyser med sin frånvaro. Kanske lika bra det, då festen dryper av ironi och skadeglädje från Shellys och Bobbys sida. Det är en hånfull tillställning. De har slängt på Leo ett par solglasögon, tryckt en kazoo i mungipan på honom och hånglar loss på köksbordet mitt framför ögonen på honom, allt medan Jack Daniels flödar. Leo behandlas förvisso som han förtjänar, men ynglingarnas vårdslösa beteende är som gjort för att straffas. Den dramaturgiska logiken nästan kräver det.

På polisstationen träffar Cooper Gordon Cole, och det är en gemytlig återförening tills Cole tar upp de oegentligheter och okonventionella arbetssätt som omgärdat Coopers tid i Twin Peaks, och som rapporterats av Albert. Strongt av Albert, tycker jag, som ju också varit ganska kritisk mot en del av Coopers metoder. Inför en allt mer irriterad Cooper förklarar Cole att han inte vill ha en upprepning av »Pittsburgh« – vi vet inte exakt vad som hände där, men antagligen var det där Cooper blev personligt inblandad i ett fall, och det slutade med att en oskyldig person fick sätta livet till och Cooper själv blev skottskadad. Cole har också med sig ett kryptiskt meddelande – ett schackdrag, skrivet på en liten lapp med skrivmaskin. Cooper konstaterar att det är ett första drag i ett nytt parti, och den som skickat lappen är hans gamla kollega Windom Earle, som vi fick veta hade flytt från ett mentalsjukhus för ett par dagar sedan. Fågan är vad han vill Cooper.

TP14-5Harry åker hem till Josie och springer där på Jonathan, som är på väg ut till bilen, komiskt överbelamrad med Josies alla Louis Vuitton-väskor. Josie har nämligen lyssnat på sin kumpan, och efter den tunga utbetalningen från Ben finns det inte längre något hinder för henne att lämna Twin Peaks och flytta tillbaka till Hong Kong. Förutom Harry då. Nu presenteras Jonathan som Mr. Lee, hennes assistent. Stackars Harry blir förvirrad och ledsen – han känner ju inte ens till hälften av alla intriger Josie är inblandad i, alla lögner och blindspår hon begagnat sig åt under tiden i staden. Han vet bara att han älskar henne, och nu ska hon plötligt ryckas ifrån honom. Inte ens hans vädjande kärleksförklaringar kan stoppa henne – med tårar i ögonen vänder hon på klacken och lämnar huset. Kvar står Harry, handfallen och chockad. Hade han kommit tio minuter senare hade hon redan åkt – jag väljer att tolka det som att hon ville slippa utsätta Harry för ett avsked. Nu blev det mest plumpt och ledsamt.

Det är mycket Ben i det här avsnittet. Efter att ha välkomnat Leland tillbaka till hotellet äter han middag (vid ett förvånansvärt litet bord) med den japanske affärsmannen Mr Tojamura, som undrar varför ingenting hänt med deras Ghostwood-samarbete, framför allt då Tojamura överlämnat en check på fem miljoner dollar, som Ben sedan lämnade vidare till Josie. Ben suger på sin långa cigarr och slingrar sig i vanlig ordning, men Tojamura vill inte lyssna på hans högdragna floskler om det lilla samhället och traditioner, han vill göra affärer nu annars drar han tillbaka sitt erbjudande om samarbete, vilket naturligtvis hade varit katastrofalt för Ben eftersom han inte längre har kvar Tojamuras miljoner.

TP14-6De informella förhandlingarna avbryts dock av en sprudlande glad Leland Palmer, som ikväll ikläder sig rollen som loungesångare i hotellbaren. Hans intresse för gamla slagdängor är välkänt vid det här laget, och nu drar han igång en livlig version av Rodgers & Hammersteins Getting to Know You från The King and I. Ben tar sig för pannan och försöker avbryta sången, och visst kan man tycka det är lite olämpligt beteende av Leland, men han gör egentligen inte bort sig, han skämtar med publiken, kör lite mellansnack, är väl synkad med pianisten. Riktigt proffsigt! Vilken entertainer! Publiken älskar honom. Men Ben är förbannad, och diskussionen med Mr Tojamura kommer av sig helt.

Gerard vrider sig i smärtor, han kämpar mot någonting inom honom som vill komma ut. Så plötsligt blir han lugn. Får en annan hållning. Något träder fram ur honom. MIKE.

Regnet faller tungt över Twin Peaks ikväll. På polisstationen omringar Cooper, Hawk, Harry och Cole en sittande Phillip Gerard, som alltmer plågad vädjar om att få sin medicin innan det är »för sent«. Den cocktail av droger han brukar injicera innehåller bland annat läkemedel som används av personer med schizofreni, men när poliserna försöker fråga Gerard om hans eventuella psykiska problem får de ingen kontakt, hans förvandling har redan börjat. Det är en otroligt intensiv scen, både obehaglig och spännande. Harry vill vara juste och ge Gerard sin medicin men Coop säger nej, han pressar Gerard: du känner igen BOB! Varför sa du inget när vi förhörde dig? Gerard vrider sig i smärtor, han kämpar mot någonting inom honom som vill komma ut. Så plötsligt blir han lugn. Får en annan hållning. Något träder fram ur honom. MIKE. Gerards röst sjunker en oktav och låter mer sofistikerad, som en charmör i ett romantiskt drama från 1940-talet.

TP14-7Cooper börjar prata med MIKE, som är samarbetsvillig men uttrycker sig i gåtor. Han bekräftar att han är ett övernaturligt väsen, som för närvarande härbärgerar hos Phillip Gerard. BOB är ett liknande väsen – vi kan kalla dem andar eller demoner – men är av en ondskefull natur. MIKE liknar BOB vid en parasit, som besätter människor och dränerar dem på kraft innan han går vidare till nästa värd. Han korrumperar alla han kommer i kontakt med, får dem att utföra bestialiska dåd. Han får sin energi från rädsla och njutning. MIKE och BOB var en gång kompanjoner, men MIKE lämnade till slut mörkret och BOB bakom sig genom att hugga av sig sin vänstra arm. Men MIKE har fortfarande ett uppdrag: att stoppa BOB. Och mördaren är nära nu. Han befinner sig i ett stort trähus med många rum – The Great Northern!

Var det i denna ohyggligt stämningsfulla och hypnotiska scen – jag satt som på nålar trots att jag har sett den flera gånger förr – som Twin Peaks en gång för alla begav sig iväg till det övernaturliga? Alltså, drömmar och visioner i all ära, men de finns i skallen hos folk. Det här är mer påtagligt, mer konkret, och det tycks accepteras av alla inblandade. Om man ogillar de övernaturliga inslagen i Twin Peaks var det här kanske seriens hoppa-hajen-stund, ögonblicket som gjorde att många ansåg att »nej, någon måtta får det vara med konstigheterna« och övergav serien? Ett stort misstag i så fall. För det är ju nu som reglagen skruvas upp, bisarrometern går i taket och allting blir väldigt mystiskt. Om något skulle få mig att sluta kolla på serien så är det snarare de många tämligen trista och vattentrampande intrigerna med Josie, Ben, Donna, James och kompani – som får oproportionerligt mycket utrymme just nu.

Twin Peaks finns på Netflix.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Blodet droppar i synd & skam-tyngda Miraklet

2 augusti, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: The Swimmer (1968)

28 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Grow tar dansk crime-tv tillbaka till täten

26 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Michaela Coels mästerverk I May Destroy You

19 juli, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Little Fugitive (1953)

14 juli, 2020
Tips

Underbart dålig stämning när Ziwe gisslar kollegor om rasism

13 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sandis skojdissningar av Gyles Brandreth i QI

12 juli, 2020
Tips

Damer i burar! Amy Sedaris i otippad hyllning av obskyr 60-talsrulle

7 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Perry Mason-skådisguldet – Lithgow, Rhys & Maslany

5 juli, 2020
Streamingtips

Missa inte febriga »I May Destroy You« på HBO Nordic

2 juli, 2020
Tips

Office Hours med Tim Heidecker – kul & kaotisk karantänkultur

30 juni, 2020
Premiär

På HBO Nordic: Följ Michelle McNamaras Golden State Killer-jakt i I'll Be Gone in the Dark

29 juni, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel