Degrell recappar från början till slut

TVdags minns Twin Peaks, del 13: »The Orchid's Curse«

I'll advise you to keep your eye on the woods. The woods are wondrous here… but strange.« – Judge Sternwood

Innehåller spoilers för Twin Peaks, säsong 2, avsnitt 5, The Orchid's Curse.

Det är gryning i Twin Peaks, och den uppgående solen sprider ett rosa, sagolikt skimmer över bygden. Cooper väcks av sin klocka på den lite udda tiden 06.42 men hoppar för ovanlighetens skull inte ur sängen med ett leende på läpparna – han tycks ha sovit dåligt. Till och med hans frisyr är något ovårdad! Som dagens första handling sträcker sig Cooper efter Diane, på samma sätt som du eller jag sträcker oss efter vår mobiltelefon. Men eftersom Cooper inte har tillgång till sociala medier detta nådens år 1990 berättar han i stället om sin dröm för Diane: han drömde att han tuggade på ett stort, smaklöst vingummi, som i verkligheten visade sig vara en av hans öronproppar, som uppmärksamma tittare minns att han beställde för någon vecka sedan, då hålan Twin Peaks uppenbarligen inte är utrustad med ett apotek. Hur många hyllmeter diktafonband med liknande berättelser som Diane har i sitt arkiv på FBI kan vi bara fantisera om, liksom vi kan fundera på följande fråga: om Twin Peaks utspelats på 2010-talet, på vilken plattform hade Cooper excellerat mest? Twitter? Facebook? Hade han haft en Tumblr?

Cooper behandlar sin dåliga sömn – och skottskadorna, ej att förglömma – med lite extra morgongymnastik och yoga, och när han bokstavligen står på huvudet ser han till slut det som jätten syftade på när han sa att agenten missat något viktigt: Audreys meddelande, prydligt ihopvikt och lagt i ett litet vitt kuvert som hamnat under Coopers säng. Men vänta nu, betyder det här alltså att Great Northern inte städar sina rum varje dag? Verkligen dåligt! Det här blir ett surt inlägg på Yelp! Jag kan se det framför mig:

»Lite gammalt men charmigt hotell, alla rummen har ganska coola utsmykningar och det är typ trä överallt! OK personalen är trevlig, men när jag bodde där var det ett gäng islänningar som festade hela tiden och ingen sa till dom!! Sen en natt blev jag skjuten av en okänd attentatsman och jag fick inte ens byta rum. Dåligt tycker jag. Men rummet blev städat snabbt och jag fick rabatt på rummet som plåtster på såren. Städningen kunde va bättre. Frukosten är bra, flera sorters bröd men ingen färsk apelsinjos. Betyg 3/5« – luvs_coffee90

TP13-1Johnsons hem håller på att handikappanpassas inför Leos återkomst, vilket visar sig lättare sagt än gjort, framför allt då det görs på minimal budget av en riktig klåpare som tycks vara i maskopi med Bobby. Bobbys främsta motivation verkar fortfarande vara pengarna han inbillar sig ska regna över Shelly när hon tar hand om sin vedervärdige make, och än en gång känns det så grymt mot Shelly – som hela tiden tvekar, vacklar och är nervös inför planerna – att hon ska tvingas omhänderta sin plågoande samtidigt som hennes nya kille utnyttjar henne för sin egen vinning. Vad riktig kärlek är har nog spolingen Bobby ingen aning om.

Den uråldrige domaren från förra avsnittet känns som hemma i denna Vilda Västern-miljö. Även åklagaren klär sig som vore han på väg till ett Deadwood-lajv.

Då Twin Peaks inte tycks ha en egen domstolsbyggnad sker häktningsförhandlingarna av Leland på den för serien nya lokalen The Bang Bang Bar, vars fina neonskylt föreställer en revolver som blinkande säger BANG BANG. Det är en bisarr skådeplats, en dunkel, saloon-liknande krog utan fönster och med sågspån på golvet. Den uråldrige domaren från förra avsnittet känns som hemma i denna Vilda Västern-miljö och har parkerat sig på scenen varifrån han leder tillställningen. Även åklagaren klär sig som vore han på väg till ett Deadwood-lajv. En brokig skara följer det hela – Sarah och Maddy, såklart, men även Ben Horne (som parkerat sig vid bardisken med en näve jordnötter) och min nya favorit Toad är på plats.

TP13-2Det blir en tämligen odramatisk förhandling – Leland har förklarat sig oskyldig till mord, åklagaren vill hålla honom häktad men Harry vittnar till hans fördel (anmärkningsvärt!) och domaren försätter honom på fri fot. Det är så uppenbart att typ alla i hela Twin Peaks känner Leland som en hyvens man och helst av allt bara hade velat avskriva alla anklagelser. Inte ens åklagaren lägger fram ett så ihärdigt case, hans agerande känns mest lite pliktskyldigt. En viss antydan till rättsröta, kan man tycka.

Donna, som är märkligt uppklädd för att vara ute på en Meals on Wheels-runda, hälsar på en vinpimplande Harold och lägger fram ett förslag: hon berättar för honom om sitt liv, sina tankar, och i utbyte får hon läsa Lauras dagbok. Om Harold visste vilket urbota tråkigt liv Donna lever hade han sagt nej på stört, men eftersom han är förtjust i henne går han med på det – under förutsättningen att han läser högt ur dagboken för henne. Dagboken får inte lämna hans bostad. Hon accepterar.

Harolds gestaltning slarvas bort, det är förvisso svårt att göra en sådan figur trovärdig på så kort tid, men Lenny Von Dohlens överspel och teatrala manér griper inte tag i mig alls.

TP13-3Deras samtal påminner till en början om en terapisession, med Harold som antecknande terapeut och Donna som patient, men Donna börjar snart vända på Harolds frågor, både som ett sätt att undvika prata om sitt eget trista liv men också för att gräva i Harolds förflutna och kanske också förföra honom. Den tafatte Harold charmas av detta, men får panik när Donna snor åt sig dagboken och retfullt öppnar ytterdörren och går ut. Harold lockas att följa efter henne, men kommer inte längre en ett steg utanför hemmets trygga vrå innan han får ett anfall och kollapsar på marken. Donna framstår här som ganska vårdslös med Harolds förtroende, obetänksamt lekfull med en person som lider av allvarliga sociala fobier. Samtidigt tycker jag Harolds gestaltning slarvas bort, det är förvisso svårt att göra en sådan figur trovärdig på så kort tid, men Lenny Von Dohlens överspel och teatrala manér griper inte tag i mig alls, och han gör det heller inte tillräckligt excentriskt för att Harold ska hamna i samma kategori original som Log Lady eller Mrs Tremond – han blir mest lite löjlig.

TP13-4På The Bang Bang Bar fortsätter dagens rättsliga förehavanden, nu med frågan om huruvida det är lämpligt att åtala den alltjämt komatöse Leo Johnson. Domaren överlägger med Cooper och Harry samtidigt som de dricker varsin Black Yukon Sucker Punch, en drink som ser ut som en storvuxen Irish Coffee med smurffärgat skum. Det sista Twin Peaks behöver är en cirkus, konstaterar domaren, och en eventuell rättegång mot Leo skulle innebära just det. Han förklarar därmed Leo oförmögen att åtalas, och skickar i stället hem honom till Shelly, som sjunker ihop lite när naive Harry glatt meddelar henne de goda nyheterna.

Ben får ännu ett oväntat besök – först klampade Jean Renault in på hans kontor med en utpressningsvideo och nu kliver den japanska affärsmannen Mr Tojamura, i förra avsnittet misstänkt för att vara den beryktade kritikern MT Wentz, oannonserat in och vill snacka business. Ovanligt med en så burdus och rättfram japan, men Ben hanterar det hela med ett lätt avfärdande leende. Tojamura påstår sig representera extremt välbeställda japanska banker och investerare, och vill lägga ett generöst bud på Ghostwood-projektet som Ben desperat försökt få till med såväl norrmän som islänningar. Vindflöjeln Ben, som bara ser pengar för ögonen, häpnar över alla nollor på kontraktet.

Ben instruerar Hank att följa efter Cooper, se till att pengarna överlämnas och hämta hem Audrey – Cooper kommer nämligen inte tillbaka. Alls.

Från en annan ingång till kontoret iakttar Hank mötet med Tojamura, men hinner inte snacka något med Ben efteråt innan ytterligare en person dyker upp. Hank drar sig undan samtidigt som Bens telefon ringer och agent Cooper kliver in i rummet. Rena svängdörrsfarsen! Det är Jean Renault som ringer och lämnar löjligt detaljerade instruktioner om hur och när och var pengarna för Audrey ska överlämnas. Cooper, som ska agera budbärare, ser allvarlig ut men han har ett trumfkort som varken Ben eller Jean känner till: han vet att Audrey sannolikt hålls fången på One Eyed Jacks. När Cooper tagit pengarna och lämnat kontoret instruerar Ben Hank att följa efter Cooper, se till att pengarna överlämnas och hämta hem Audrey – Cooper kommer nämligen inte tillbaka. Alls. Vi kan därmed lägga medhjälp till mord på FBI-agent på Bens digra lista över brott.

TP13-5Donna tycks inte ha påverkats nämnvärt av den dramatiska händelsen hos Harold tidigare under dagen, och sitter nu och planerar att stjäla Lauras dagbok tillsammans med Maddy. Tanken är att Donna distraherar Harold samtidigt som Maddy smyger in och snattar boken. Tjejerna har till och med gjort en praktisk liten skiss över Harolds minimala lägenhet. Maddy känner sig dock obekväm med planerna, hon tycker det är elakt mot Harold. Men Donna insisterar. Hon hävdar att de ska göra det för att hjälpa till med mordutredningen, men brottet har nog upphört att vara drivkraften för Donna för länge sedan – hon vill komma närmare den person hon betraktade som sin bästa vän men som levde ett destruktivt, farligt och lockande dubbelliv. Hon vill ta del av Lauras hemligheter.

På One Eyed Jacks gör sig Jean redo för mötet med Cooper. Han utrustar sig själv med en omständlig lönnmördarmojäng som enklast kan beskrivas som Travis Bickles snabbdragaranordning i Taxi Driver, fast med kniv i stället för pistol. Känns som en rostig konstruktion som inte använts på ett tag. Något att skryta med på skurkmöten. Blackie, som Jean ju redan sålt ut, undrar vad de ska ta sig till med Ben, men Jean undviker frågan genom att hävda att Ben redan lämnat över bordellen, och det är gott nog just nu. Undrar om Blackie ens märkt att hennes ursprungskumpan Battis inte längre är i livet. Antagligen inte. Battis dissas även som död.

De humoristiska scenerna funkar helt enkelt inte. De har inget av den skruvade absurdism med underton av mörker som många av David Lynchs filmer har, de har sällan eller aldrig något med själva handlingen att göra utan existerar nästan helt isolerade från resten av händelseförloppet i serien, uppenbart skapade för comic relief och inget annat. De är brett konstruerade och spelade utan finess eller nyans.

TP13-6En påtaglig och oroväckande trend i de inledande avsnitten av andra säsongen är de allt fler renodlat humoristiska scenerna. Trots att Twin Peaks sedan starten stolt blandat genrer hejvilt har man alltid ansträngt sig för att hålla en uniform ton, scenerna ska hänga ihop och tillhöra samma universum, annars riskerar man som tittare att kastas ut ur serien – och det är vad jag känner är på gång när dessa skojfriska scener blir allt mer frekventa. De funkar helt enkelt inte. De har inget av den skruvade absurdism med underton av mörker som många av David Lynchs filmer har, de har sällan eller aldrig något med själva handlingen att göra utan existerar nästan helt isolerade från resten av händelseförloppet i serien, uppenbart skapade för comic relief och inget annat. De är brett konstruerade och spelade utan finess eller nyans. De ska vara tokroliga men är mest irriterande. Exemplen är många, men nästan allt med Andy och Lucy (och Dick), superstarka Nadine som tror hon är tonåring och handikappanpassningsscenen i det här avsnittet kvalificerar in.

Det är inte bara Donna och Maddy som sitter och ritar kartor. Cooper och Harry förbereder ett tillslag mot One Eyed Jacks och har gjort en prydlig ritning över stället baserad på deras senaste besök. Hawk tittar in och berättar att den enarmade mannen bor på ett motell i närheten – ingen har sett honom på ett par dagar, men Hawk snokade runt och hittade spår av samma drog som Gerard lämnat efter sig på polisstationens toalett. Cooper och Harry vill helst bara återgå till sina bordellplaner och tackar Hawk innan de abrupt ber honom lämna rummet. De har usla pokeransikten och beter sig kort och underligt – Hawk anar tveklöst att något inte står rätt till. Men förstår han att två rekorderliga polismän planerar en underbemannad, ickeauktoriserad raid mot en bordell för att rädda en brottsbesudlad magnats kidnappade dotter?

TP13-7På The Double R sitter James och äter när Maddy svischar förbi och hämtar upp en kaffe. Det måste ha varit ovanligt med take away-kaffe på den tiden för James kan bara inte fatta varför Maddy inte kan dricka det på plats. Maddy är iskallt artig mot James och lämnar dinern fortare än kvickt – men James smyger efter henne. Kaffet är till för att hålla Maddy varm medan hon står och lurar utanför Harolds hus, där Donna nu befinner sig för att återuppta samtalssessionen. Den ständigt vindrickande Harold tycks helt återställd från utomhustraumat (det vill säga: han är fortfarande jätteunderlig); han trivs återigen i Donnas sällskap och antecknar febrilt när hon berättar om sitt liv. Donna minns ett tillfälle då hon och Laura, i 13-14-årsåldern, tog på sig alldeles för tajta kjolar och drog upp till vägkrogen för att träffa ett par mycket äldre killar som de sedan stack ut i skogen och hånglade med. Huruvida anekdoten är sann eller ej är oklart – den pendlar mellan trovärdigt minne och en fantasi skräddarsydd för stunden – men Donna lever sig in i historien och Harold blir så fascinerad av de sexuella övertonerna att han kommer av sig helt och slutar anteckna.

TP13-8Harry och Cooper har begett sig till One Eyed Jacks för att överrumpla Jean och kompani och plocka hem Audrey. Cooper är helt klädd i svart som en gammaldags inbrottstjuv medan Harry är klädd i bekväma jeans och tröja och ser ut att vara på väg till ett föräldramöte. De tar sig med lätthet in på bordellen, via en flygel av byggnaden där det för närvarande byggs ett erotiskt spa. Säkerheten på One Eyed Jacks är inte den bästa, men Harry och Coop har inte heller mycket till en plan, vad det verkar – de valsar in lite hipp som happ och hoppas på att inte bli upptäckta. Till slut når de fram till ett rum där Jean och Blackie förbereder den överdos av heroin de ämnar ge Audrey. Spännande!

Donna och Harold står tätt intill varandra och pratar sensuellt om blommornas delikata beståndsdelar på ett sätt som får tåget-i-tunneln-slutet i North by Northwest att framstå som höjden av subtilt berättande.

TP13-9Donna och Harold har förflyttat sig till det inre rummet av lägenheten, där Harold förvarar alla sina orkidéer. Där är det varmt och fuktigt, och de båda står tätt intill varandra och pratar sensuellt om blommornas delikata beståndsdelar på ett sätt som får tåget-i-tunneln-slutet i North by Northwest att framstå som höjden av subtilt berättande. De kysser varandra, men Harold blir nervös och ursäktar sig, varpå Donna signalerar till Maddy att det är fritt fram att ta sig in och rota runt efter dagboken. Spännande!

Cooper letar vidare efter Audrey på One Eyed Jacks och springer in i Blackies syster Nancy, som han medelst klassiskt polisgrepp tvingar att leda honom till rummet där Audrey ligger nerdrogad och bunden med vad jag gissar är bondagerep (when in Rome!). Den lömska Nancy vädjar först om nåd men överfaller sedan Cooper med kniv, som verkar vara favoritvapnet här på bordellen, varpå han boxar henne mitt i solar plexus, slänger upp Audrey över axeln, och drar. Sicken hjälte!

TP13-10Samtidigt bevakar Harry Jean och Blackie, som ömt omfamnar varandra – men den slemme Jean har bestämt sig för att genrepa med sin knivrigg och sticker ihjäl stackars Blackie mitt i en kyss. Sicken skurk! Harry ser bestört på, men gör inget förrän Jean upptäcker honom och avlossar ett par ljuddämpande skott i Harrys riktning innan han flyr brottsplatsen. Cooper och Harry smyger ut, men stoppas av en smokingklädd gangster som ser ut att förstöra en mycket lyckad fritagningsafton. Busen har dock inte räknat med Hawk vars tomahawk jättekniv kommer flygande och sätter sig i skurkryggen. Naturligtvis hade Hawk förstått att hans kollegor skulle frilansa lite och säkert behövde backup.

Men Hank då, som skulle följa efter Cooper och bevaka överlämningen av pengarna och Audrey? Jo, han är också där, i skuggorna, och liverapporterar till Ben via en gigantisk mobiltelefon som har otippat bra täckning här ute i obygden. Men precis när han meddelar att det skett en fritagning och inte en utväxling får han en pistol mot huvudet – det är Jean, som visiterar honom och hittar ID-kortet tillhörande åklagaren, som Hank stal i förra avsnittet. »Prosecutor, eh?«, säger Jean. »Oops«, tänker Hank.

Scenen blir inte alls så hårresande eller drabbande som antagligen är meningen – ett mycket svagt slut på avsnittet.

TP13-11Hemma hos Harold börjar Donna bli rejält nervös. En fumlande Maddy letar igenom bokhyllan men glömmer bort den superviktiga detaljen att dagboken finns i ett hemligt fack, och Donna gestikulerar vilt till henne när Harold plötsligt vidrör henne och hon hoppar en meter upp i luften. Maddy hittar till slut lönnfacket, men välter klumpigt ner hela hyllan med ett brak som inget sensuellt orkidéhångel i världen kan maskera. Tjejerna försöker springa därifrån, men Harold blockerar deras flyktväg och hotar dem med en föga skräckinjagande tretandad handkratta innan han vänder det dödliga vapnet mot sin egen kind och yrar om »den ultimata hemligheten«, som enligt Harold är att veta vem som mördade dig. Jag vet inte om jag håller med om det, men å andra sidan tycks Harold helt tappat greppet, och med de skrikande tjejerna framför sig skär han sig i ansiktet så blodet rinner. Tyvärr gör den väldigt fattiga effekten med blodet – det är inte Face Off direkt; i princip har man preppat krattan med ett par droppar teaterblod så Harold knappt behöver röra vid sin kind innan det blir blodvite – i kombination med Von Dohlens ärligt talat usla spel, att scenen inte alls blir så hårresande eller drabbande som antagligen är meningen. Ett mycket svagt slut på avsnittet.

Twin Peaks finns på Netflix.

Just nu på TVdags

Nyhet

Disney+ öppnar för förbeställning

13 augusti, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Les demoiselles de Rochefort (1967)

11 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: bristande kommunikation & nakna normperfekta kroppar i Normala människor

9 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Blodet droppar i synd & skam-tyngda Miraklet

2 augusti, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: The Swimmer (1968)

28 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Grow tar dansk crime-tv tillbaka till täten

26 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Michaela Coels mästerverk I May Destroy You

19 juli, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Little Fugitive (1953)

14 juli, 2020
Tips

Underbart dålig stämning när Ziwe gisslar kollegor om rasism

13 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sandis skojdissningar av Gyles Brandreth i QI

12 juli, 2020
Tips

Damer i burar! Amy Sedaris i otippad hyllning av obskyr 60-talsrulle

7 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Perry Mason-skådisguldet – Lithgow, Rhys & Maslany

5 juli, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel