Magnus B, Ida, Daniel och Björn diskuterar Fox mindfuck

TVdags dissekerar sommarförälskelsen Wayward Pines

Daniel: Okej hörni, då var sommaren slut. Eller i alla fall sommarens förälskelseserie för mig, en förälskelse som startade intensivt, falnade efter mitten och gick på sparlåga i några veckor under vilka jag ifrågasatte om vi verkligen hade så mycket gemensamt alls, men så väcktes de varma känslorna igen efter torsdagskvällens final. Är jag så pass nöjd med relationen som helhet att jag hoppas att någon annan kanal eller streamingtjänst plockar upp serien nu när Fox sagt nej till en andra säsong? Nja, jag är nog på det stora hela redo att gå vidare, men slutet återväckte hur som helst mitt intresse för Wayward Pines vidare öde. Hur går era tankar?

Kvack!? TVdags största abomination till dags dato att säga att Matt Dillons brorsa skulle ha gjort någonting mycket bättre än Matt.

Björn: Jag började kolla ett par veckor senare vilket gjorde att jag kunde frossa i mig de första fyra avsnitten. Jag blev tokförälskad direkt. Grundpremissen – att inte förstå varför man hamnat på en plats – är ett av mina favoritscenarior. Det och framtids-mindfucket räcker för att jag ska bli nöjd. Skönt att det inte blir någon mer säsong, dock. Perfekt avslutning, i mina ögon.

Ida: Precis som ni blev jag helt hooked i början. Jag älskade alla frågetecken, cliffhangers och mysteriet som bredde ut sig. Sedan… Precis som att monster i skräckfilmer slutar vara läbbiga när man väl ser dem ordentligt, blev Wayward Pines trist när hela hemligheten avslöjades. Resten av säsongen satt jag mest och hoppades på ännu en twist - skulle det ändå inte visa sig att det VAR en bluff trots allt, staten som gjort ett experiment och så vidare?! Men, nähä?! De sista avsnitten tycker jag var rent ut sagt kalkon! Väldigt starka 50-talsmonsterfilm-vibbar, med alldeles för få statister som ska springa runt och skrika, och bilar som helt plötsligt börjar brinna av sig själva framför papp-husfasaderna. Behov av skämskudde flera gånger faktiskt. Sedan har vi dessa monster, muskliga albinosar som inte verkar speciellt farliga - de är ju inte direkt osårbara eller så, och med den mängden vapen … meja bara ner dem!  Tänkte ni förresten på att alla abbies var män? Eller hur kyskt man aldrig fick se en Abbie-rumpa för att inte tala om KÖN?! Nä ni. Öppnade starkt, schysst slutscen med äckligt ungfascist-styre, men jag låter gärna Wayward Pines vila i frid.

Daniel: Jag tycker att den ursprungliga twisten var bra – att vi befinner oss drygt 2 000 år i in i framtiden alltså – men liksom Ida blev jag besviken på hur andra halvan av serien hanterades när vi väl hade presenterats för faktum. Jag köpte dels inte David Pilchers skäl för att inte avslöja sanningen för invånarna, dels inte hur lättvindigt Ethan Burke accepterade Pilchers tankar om att stadens vuxna inte klarade av att höra sanningen. Till och med när motståndsrörelsen med Kate i spetsen var på väg att paja stängslet framåt finalen var Burke extremt kryptisk i vad han avslöjade för henne, bara för att hemligheten skulle bevaras. Jag menar – jag hade ju skickat upp Kate och hennes make Arthur i en helikopter ögonabums och låtit dem se hur landet låg så att de skulle avblåsa sabotageförsöket, i stället för att hålla på och försöka lirka ur dem vilka andra som var med och var de befann sig.

Magnus: Jag blev inte helt hooked i början, visst var det bra men det kändes som en typisk bra-i-början-sedan-går-det-åt-helvete-serie. Och så blev det ju också. Inget fel på det förresten, passade mig perfekt. Ska jag vara ärlig så fortsatte jag kolla bara för att njuta av ett rejält haveri. Och njöt gjorde jag! Från det inledande, snygga, pilotavsnittet till den mörka finalen, via en härva av korkade luckor och slafsiga b-filmseffekter. Till luckorna – eller det kanske bara var jag som råkade blunda vid fel tillfälle – vad hände med operationen som Matt Dillon skulle genomgå i början? Han infångades, flydde igen, infångades, skulle opereras, men sen så var det inte intressant längre. Varför var Melissa Leo så ondskefull? Hon var ju tydligen inte det egentligen. Varför var det ingen som städade upp efter den ruttnande döingen i stugan? Och den där bomben i lastbilen, ehh, var det inte tänkt att den skulle spränga muren? Sprängkraft Kinapuff… Och så sist av allt: Matt Dillon. Jag har nog aldrig sett honom så dålig, hans brorsa hade gjort det mycket bättre. Med detta sagt. Jag gillade ändå Wayward Pines och tycker att de löste twisten på ett hyfsat trovärdigt sätt. Jag köpte det mesta, utom abbiesarna. Vad var deras mål? De bara sprang runt och skrek som ett gäng miffon, visserligen var de ju helt skogstokiga men ändå. Och precis som Ida ifrågasätter jag könsfördelningen? Hade männen ätit upp alla kvinnor?

Björn: Nu rage-redigerar jag nästan bort det du skrev om Dillon-brorsan. Jag är inget Entourage-fan så jag har inte sett brorsan i så mycket men … kvack!? TVdags största abomination till dags dato att säga att brorsan skulle ha gjort någonting mycket bättre än Matt. Älskar Matt Dillons Stallone-tröghet, han gör den så mycket bättre än brorsan. Mvh Team Matt.
Jag håller med om att det strösslades med luckor men jag stör mig sällan på logiska luckor, varken i filmer eller tv-serier. Jag älskar att fylla i luckorna med släkt och vänner. Den enda luckan jag ville få förklarad för mig var den om när han frågade Kate (Carla Gugino) »is it happening again?« men det kanske förklarades?

Ida: Boktrilogin som serien baseras på avslutas för den delen helt annorlunda! (BOKSPOILER ALERT!) I den inser de att de inte kan vinna, och sätter frys-klockan på 10 000 år framåt i tiden i hopp om att det är en bättre värld. Det sista som händer är att Ethan slår upp ögonen … Hade ni föredragit det slutet?

Daniel: Aha! Spännande! Att sluten var så pass olika visste jag inte, det som har kommunicerats ut av M Night Shyamalan & Co är ju att de här tio avsnitten utgör de tre böckerna. Slutet vi nu fick är ju dock lite mer säsong två-vänligt, de skulle ha kunnat bygga vidare på ett fortsatt motstånd i samma miljöer och så vidare om de velat. Men bokslutet låter mer episkt i mina öron, även om tv-slutet var mer dystopiskt.

Björn: Bokslutet påminner en hel del om The Time Machine (den rätt kassa versionen med Guy Pearce i huvudrollen). Där är ju Jeremy Irons någon slags Abbie-figur, dock, med lite större hjärna. Det här slutet var riktigt vasst även om man kunde ana vartåt det barkade när sonen vaknade. En upphottning av Apornas Planet-slutet: Mänskligheten kommer alltid att fucka upp det.

Daniel: Med facit i hand, tror ni David Pilcher med flit lät döda av den första omgången Wayward Pines-invånare också, på samma sätt som han tänkte göra med omgång B i slutet? Var hela snacket om att de inte hade klarat av att hantera sanningen och löpt amok bara en efterhandskonstruktion av Pilcher för att få sådana som Burke att falla in i ledet och ställa upp på hans vision om hur saker skulle skötas? Jag fick i alla fall den känslan.

Magnus: Helt klart megalomanisk bondskurkvarning där, givet att Pilcher efterkonstruerade. Bäst med honom var ju annars den symboliska scenen där han misslyckas med sin tallförädling. Som ett Wayward Pines i miniatyr.

Björn: Absolut, särskilt med tanke på att det måste ha varit från honom pratet om att arken kommer (måste, till och med?) sjunka om det blir en spricka i den.

Ida: Jag läste en intervju med seriens skapare och han var väldigt svävande när det gällde en eventuell säsong 2. Mycket »vi är i början av diskussioner« och »går inte att säga«. Men slutet nu var i alla fall inte menat som en cliffhanger inför en andra säsong, han var mycket bestämd med att det i stället var en cirkel som slöts: Ethan vaknade ju upp på ett sjukhus, och kom ut i en främmande stad. Nu gjorde Ben detsamma.

Daniel: Ja, det var en snygg cirkelbåge, sådant gillar jag skarpt. Frågan är ju dock vad en andra säsong i sådant fall skulle handla om. En annan plats där andra människor lyckats överleva och för en till synes hopplös kamp mot abbiesarna? Då känns det ju som att vi är inne på något sorts Walking Dead-liknande territorium, rätt fjärran det mindfuck som den första säsongen var uppbyggd som. Och om tanken är att göra en ny säsong i samma anda med twists and turns, hur skulle det gå till? Jag är genuint intresserad av att höra vilka tankar de kan tänkas ha, och hoppas att de berättar om dem även om det som det ser ut nu inte verkar bli verklighet.

Vad säger ni, vill ni ha mer Wayward Pines eller är ni mätta och belåtna?

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sharon Horgan-aktiga Ida Elise Broch i Home for Christmas

8 december, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Mycket mellanmjölk men ändå mysig Så mycket bättre-final

7 december, 2019
Säsongspremiär

Benlöse Ivar på äventyr i Ryssland när Vikings ska få ett avslut

5 december, 2019
TVdags blickar tillbaka på 2010-talet

2010-talet gav oss några alldeles utsökta äktenskapsdraman

3 december, 2019
Kommentar

The Irishman föryngrar ansikten digitalt, men glömmer bort allt det andra

2 december, 2019
Kommentar

Ken Burns Countrymusikens historia på SVT Play – men se den inte!

1 december, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Ray Donovans eviga dödsdans

1 december, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Är Magnus 1 eller 5? TVdags splittrat efter Så mycket bättre

30 november, 2019
Recension

Julen i fara i årets julkalender Panik i tomteverkstan

30 november, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: The Irishman-aktuella dekoratören Regina Graves

28 november, 2019
Gruppdiskussion

Gaslighting & spagettivästern: The Walking Dead-cirkelns säsongsreflektioner efter vinterfinalen

28 november, 2019
Kommentar

Melodifestivalen 2020: Dags för en kvinna att vinna!

26 november, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel