Gruppdiskussion

TVdags i spoilerfri diskussion: Netflix Marveluniversum vs Marvel Cinematic Universe

Daniel: Jag avslutade andra säsongen av Daredevil i går kväll, och när eftertexterna började rulla kände jag det så intensivt – fasiken vad jag gillar Netflix Marveluniversum mer än filmernas »Marvel Cinematic Universe«. Så mycket mer jordnära och sympatiska, trots faktumet att serierna hittills varit såväl mer våldsamma som mörkare än storasyskonen på bioduken. Någon som håller med mig?

Björn: Jag förstår vad du menar och gillar också Netflix Marveluniversum supermycket. Det har fått till en »verklighetstrogen« känsla som MCU inte har lyckats med. Trots det gillar jag många av filmerna, både filmer som Marvel själva gjort och de som Fox gjort.

Daniel: För att klargöra så är de serier som Netflix producerar en del av Marvel Cinematic Universe rent tekniskt, och det har ju vagt refererats bland annat till händelserna i The Avengers när betydande delar av New York demolerades, men såväl Daredevil som Jessica Jones har hittills tillåtits existera i sitt eget lilla hörn av universumet, de är hjältar på stadsdelsnivå i stället för superhjältar med världen som arbetsfält. Höjdarna på Marvel har flera gånger uttryckt intresse för att eventuellt inkorporera figurer från Netflixserierna i biofilmerna på sikt, men jösses vad jag hoppas att det förblir ett hot som aldrig realiseras. Likaså snacket som förekommit om att Netflixfigurerna kan få ta klivet över till bioduken och få egna långfilmer om de visar sig tillräckligt framgångsrika – varför? De behöver inte storskalighet, det är inte däri deras styrka ligger. Snarare tvärtom, skulle jag säga.

Sara: Jag hörde en intervju med dramatikern George C Wolfe (Angels in America, The Normal Heart bland annat) nyligen där han sa något i stil med »film is for story, tv is for characters and theater is for ideas«. Där sätter han kanske fingret på den stora skillnaden här: att filmerna är historiedrivna och serierna oftare rollfigursdrivna. Själv föredrar jag ofta det senare. Både Jessica Jones och Daredevil förhöll jag mig någorlunda svalt till efter ett par avsnitt, men de växte enormt ju längre de fortgick, eftersom relationen med huvudpersonerna fördjupades och nyanserades. Håller helt med om storheten i småskaligheten, och även om gemytligare skillnad i ton.

Julia: Ja, jag älskar ju vardagsberättande om giganter, på något sätt. Jag vill nästan ha en ren sitcom om Avengers. Eller en säsong av Jessica Jones utan skurk, om hur man navigerar en vardag när man är allt annat än vardaglig. Serierna köttar ju inte på med effekter på samma sätt heller, men det tycker jag inte att de behöver, det är ganska lagom.

Björn: De tre Marvel-filmer (om vi kallar även Fox Marvel-filmer för Marvel-filmer) jag gillat mest senaste åren är alla filmer som inte är så gravallvarliga: Ant-Man och Deadpool. Som ni är inne på, är det tråkigaste med MCU:s ensemblefilmer när hela världen är nära totalförintelse, som i Avengers: Age of Ultron och nu senast i X-Men: Apocalypse. Med undantag för utmärkta Guardians of the Galaxy. Första Avengers klarade det också oerhört bra, till stor del tack vare nyhetens behag och Tom Hiddleston.

Julia: jag gillar enormt när film och tv flätar in i varandra, även om det funkar olika bra. Det är ballt när man liksom vet vad som pågår, men ändå inte riktigt har koll. Ännu mer så med Agent Carter, där man ju bokstavligen har facit, men det är ändå jättespännande och roligt. Och snyggt.

Sara: Jag är svag för Deadpool, antingen råkade jag vara på helt rätt humör för rå och fånig metahumor när jag såg den eller så är det så att den gav mig det jag numera vill ha från en biofilm: ett par timmars ren och skär underhållning. En film är ett engångsligg, och det behöver inte vara fel, men om jag får välja skapar jag hellre relationer med min popkultur. Därför vinner (bra) tv nästan alltid när jag prioriterar i min konsumtion. Men: det är såklart just det här de försöker rida på, med Marvel-världen. Att skapa en relation mellan tittaren och Marvel-universumet, som gör att filmerna blir mer än engångsupplevelser. Samtidigt krävs den bombastiska aspekten för att locka folk till biosalongerna, så storskaligheten blir svår att bortse ifrån.

Daniel: Det är ju inte så att jag ogillar filmerna, jag har sett nästan alla men jag måste säga att jag har blivit mer och mer ointresserad av dem med tiden och ett par gånger sett dem mest för sakens skull som Marvelfan sedan barnsben. Gillar nog också Fox-filmerna bäst överlag, X-men 2 var jag helt knäckt efter, och även X-men: First Class och Days of Future Past gillade jag skarpt. Jag var även väldigt förtjust i Sonys Spiderman-filmer, Toby Maguire-trilogin alltså. Men det är som att ju större och bullrigare det blivit, desto mindre engagerad har jag känt mig, även om jag fortfarande ser dem. Deadpool har jag faktiskt inte sett ännu, men den ser jag väldigt mycket fram emot!

Sara: Ja, jag är förtjust i den som sagt. Men den blir trots allt inte mer än en lyckad bagatell – jämför jag med hur mycket jag funderat över de metaforiska inslagen av sexuella övergrepp, skam, skuld och frigörelse efter att ha sett Jessica Jones så håller jag den senare som så extremt mycket mer intellektuellt och känslomässigt stimulerande. Samtidigt som det är kickass-underhållning förstås. Det är ju inte så att det ena är The Bachelor och det andra en Norén-pjäs.

Daniel: Men du Björn, jag tror du har bäst koll av oss gällande hur det ser ut i DC-universumet med tv-serierna kontra filmerna. Hur ser förhållandet ut där?

Björn: För några år sedan var förhållandet det diametralt motsatta. DC-filmerna, med Christopher Nolans Batman-trilogi i spetsen (jag lämnar filmerna från 1980- och 1990-tal därhän), var sanslöst dystopiska medan tv-serierna var jämförelsevis lättuggade. Visst dog folk även i tv-serierna men det har inte känts »på riktigt« förrän i de senare säsongerna. Det gäller både The Flash och Arrow. Dystopi-mys. Förra årets nytillskott i The CW:s superhjälte-stall DC's Legends of Tomorrow har däremot känts »ljusare« (det gjorde även The Flash i början av säsong ett). Måste också säga att jag är riktigt pepp på att Supergirl också ansluter till The CW, kanalen för de andra superhjälteserierna. Samtliga ovannämnda serier har dock en gemensam svag länk, vilket twittraren Janne Fantastic nailade förtjänstfullt:

Jag tror att det delvis är därför jag blev så sagolikt förtjust i Deadpool. Ingen snack om »my city«. När det gäller de senaste två Superman-filmerna så … visst, det är mörkt, men inte så bra. Larvigt nog ser jag ändå fram emot Suicide Squad… Jag lär mig aldrig. Jag tror helt enkelt att MCU är för dåliga på att låta hjältarna dö. Det har dött några rollfigurer i periferin men när dog en huvudrollsfigur senast? Jämför gärna med en av mina favorit-tv-serier, Spooks. Där kan helt plötsligt en huvudperson dödas av. Befriande!

Hur ska Marvel göra för att hålla sig kvar på blockbuster-tronen, tror ni? Det låter på er – och lite på mig med – som att de behöver göra något för att inte helt stagnera.

Sara: Hallå där, inget skit om Foggy! Älskar Foggy. (Även om den där scenen med hans monolog inne på sjukhuset var extremt fånig.) Apropå ljust/mörkt och död så hörde jag en amerikansk kritiker och superhjältenörd ondgöra sig över den nya utvecklingen med hjältar som lämnar kroppar efter sig, framför allt i filmerna. Själva definitionen för superhjälte har ju traditionellt varit att hen oskadliggör sina fiender utan att döda. En grundkonflikt ganska tydligt skildrad i relationen mellan Daredevil och The Punisher till exempel, eller Daredevil och Elektra. Eller Deadpool, för den delen. Var går gränsen mellan en hjälte och en vigilant? Den typen av filosofiska funderingar har vi sett ganska mycket av i tv-serierna. Den enskildes makt kontra tilltro/misstro till systemet. Samtidigt som en helylletyp som slår folk på käften och gör dem medvetslösa utan att skada dem kanske funkar något bättre i seriefigursformat.

Björn: Först: Älskar också Foggy, där är Janne helt lost… Hakan ramlade i backen när jag insåg att det var kaxiga ungen, från The Mighty Ducks:

Sedan: Min spaning är att gränsen går vid åldersgräns. Deadpool är rejtad R i USA, ergo vigilant. En version av The Punisher som inte är R-rejtad är enligt mig felgjord…

Julia: Jag har inte tagit mig an Daredevil än, jag tror att jag är Baffleck-skadad. Det blir nog bra sommartittning. Men ja, vem som egentligen är ond är ju alltid en intressant diskussion. Vi vet ju till exempel att Hydra är onda pga Hitler och ond logga, men egentligen så är det ju bara historien som bestämmer vem som är terrorist och vem som är frihetskämpe. Det finns många intressanta exempel på skepsis mot både hjältar och mutanter och rika killar med leksaker, oavsett vilken förödelse de lämnar efter sig.

Björn: Apropå Baffleck-skadad. Jag blev lite Ryan Reynolds-skadad på samma sätt. Han var ju först med i första Wolverine-filmen (skitdålig) som »Deadpool gone wrong«, sedan i Gröna Lyktan-filmatiseringen för några år sedan (också skitdålig). Så, först Marvel sedan DC, sedan Marvel igen och äntligen succé, med Deadpool. Det måste ha varit en sådan sjukt skön »revansch« för Reynolds!

Daniel: Jag skulle vilja hoppa tillbaka lite till det där med »my city«. Jag har funderat en hel del kring det där gällande Daredevil, för jag blir inte riktigt klok på hur serieskaparna förhåller sig till stadsdelen Hell's Kitchen kontra staden New York. Min känsla är att de glider lite, att de ibland låter Daredevil/Matt Murdock prata om Hell's Kitchen men egentligen mena hela New York, samtidigt som det ibland är väldigt tydligt att det är just hans egna kvarter väster om Midtown som han menar. Ibland får jag nästan för mig att de använder Hell's Kitchen som ett sorts smeknamn på hela staden på det sätt som Gotham, The Melting Pot eller The Big Apple används i verkligheten. Och det är ju så sött hur lokalpatriotisk han är! Det avslöjas ju i slutet av säsong två att Matt Murdock aldrig rest längre bort från Hell's Kitchen än till 116:e gatan, det vill säga sex kvarter ovanför Central Parks norra ände. Han har aldrig ens lämnat Manhattan i hela sitt liv! Mindboggling.

Björn: Underbar spaning, Daniel. Vad tror ni om framtiden för Netflix Marvel-satsning? Nu närmast, Luke Cage, som har premiär 30 september. (Den enda av de kommande Marvel-serierna på Netflix som har spikat premiärdatum än så länge. Nästa år kommer Iron Fist, The Defenders och The Punisher.)

Sara: Jag är nyfiken på The Punisher. I övrigt ska jag försöka hålla mer av en finsmakarattityd, för att inte bli övermätt. Det kan bli för mycket av det goda. Man behöver inte se allt.

Daniel: Jag är väldigt peppad på alla serierna, även om jag gärna knorrar lite över att det nu är fyra snubbar och blott en tjej de ska göra serier av. Daredevil var min favoritsuperhjälte när jag var ung, och jag vurmar hårt för honom överlag, men jag tyckte Jessica Jones var snäppet vassare som serie betraktad. Det hade gott kunnat göras en serie till med kvinnlig hjälte i stället för att lägga till The Punisher. Samtidigt är jag kluven, för det ska bli spännande att se vad som händer när han sätts i centrum för en serie, och han inte bara blir en mer brutal spegling till den mer moraliskt lagde Daredevil.

Julia: Jag tror att Punisher kan bli svår som serie, för han är liksom ganska överspänd även för en seriefigur. Inte bara för att jag gillar vardag, utan för att det är svårt att köra hundra procent känslor och blod och kladd hela tiden. Frågan är hur kladdig den blir på TV?

Björn: Jag röstar på askladdig.

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel