Diskussion

TVdags diskuterar & bearbetar senaste House of Cards-säsongen

Denna text innehåller spoilers för House of Cards säsong 4.

Magnus: För mig blev House of Cards säsong fyra lite av en besvikelse, kanske mest för att det hade kunnat bli så bra. Allt fanns ju där, men med en Frank som närmar sig »gubbe« och Meechum som snöpligt nog gick och dog – samtidigt som man ödslade mer krut på två av seriens redan förbrukade karaktärer, Jackie och Remy – så, nja, för mig blev det lite av en mellan-säsong. Ju mer jag tänker på det desto argare blir jag. Varför spelar inte Frank TV-spel längre? Varför var Meechum tvungen att dö? Varför tränar inte Kevin Spacey bort den där magen som får honom att pendla som en boj i hög sjö, och som får honom att bli ännu mer »gubbig«. Dessutom saknade jag nerven från säsong tre mellan Claire och Frank – den på egen hand var ju vad som fick förra säsongen att stå ut, övriga manusluckor till trots. Visst var det fint när de försonades, men inte lika fint som när de slogs mot varandra, för let's face it: det blir ju ändå aldrig lika bra som när de delade cigg i mörka vrår och fönster tidigare.

Det behövs fler ögonblick som det med Kinnaman och Spacey i låtsas-samtal om låtsas-ISIS! Lite mobilspel, lite utbytta skojfriskheter, och så kniv-i-ryggen på det.

Sara: Suget, drivet, har försvunnit lite för mig i den här serien utan att jag egentligen förstår varför. Jag såg ett avsnitt i taget, aldrig två efter varandra, var liksom hela tiden… mätt? Det var segt, jämngrått, odynamiskt. Magnus nämner nerven och den skriker verkligen med sin frånvaro. Kanske är det iskylan som på nåt sätt lagt ett täcke över allting. Visst har de alltid varit så strikt strategiska, kalla, beräknande, men det har tidigare funnits fler glimtar som lättar upp. Jag sörjer verkligen Meechum. För att vara en rollfigur såpass i bakgrunden är tomheten efter honom stämningsmässigt öronbedövande. Jag behöver fler ögonblick som det med Kinnaman och Spacey i låtsas-samtal om låtsas-ISIS! Lite mobilspel, lite utbytta skojfriskheter, och så kniv-i-ryggen på det.

1Magnus: Men ändå var ju säsongen långt ifrån dålig. Redan nämnda Meechum/Frank- relationen var ju helt fantastisk. Skönt att se Frank i ett annat ljus, utan manér, avslappnad, kär? Dougs navy seal- grepp på Seth och vidare konflikter borgar för en kollaps av Bateman- proportioner i nästa säsong för Doug. Tråden med Claire och hennes döende mamma var både ruskigt, sorgligt och fint. Så jo, visst fanns det höjdpunkter även den här gången, men visst är man lite orolig inför nästa säsong? Vad finns det kvar att kämpa för?

Sara: Det känns som en tradig invändning att man inte vet hur man ska känna för Claire och Frank, men jag måste komma med den ändå. Då menar jag inte att huvudpersonerna nödvändigtvis måste vara sympatiska, eller att man måste kunna identifiera sig med dem, eller vad man nu kan tänka sig för tröttsam synpunkt. Men nu är de så fullkomligt avslipade. Var kan de ta vägen härifrån? Ska triangeldramat med författaren bli en grej nu? Det känns inte som det mest spännande.

Björn: Seriens största problem i mina ögon är precis det du är inne på, Sara. Jag gillar dem inte längre – varken Frank eller Claire. Jag tycker varken att man måste sympatisera med eller gilla huvudpersonerna – men man måste ju känna någonting – och det var ett tag under säsongen där jag helt enkelt inte brydde mig om dem. Alls. Men sedan tyckte jag säsongen släppte sargen lite. Men håller med om att det är b att Meechum dog. Så otroligt sorgligt. Men Kinnaman var en frisk fläkt.

Magnus: Ja, Kinnaman är ju värd att nämna, han gjorde bra ifrån sig i en rätt otacksam roll. Och stod dessutom för en av den här säsongens bästa scener – som Sara nämner här ovan.

Daniel: Fasiken, att man inte tog anteckningar första helgen efter släppet av säsongen! Det här att beta av en säsong under ett veckoslut och sedan försöka minnas vad som skedde i detalj två månader senare – det moderna sättet att se tv-serier är verkligen inte bra för långtidsminnet. Men jag vill ändå minnas att jag gick ifrån den här säsongen mer nöjd än efter förra året, som jag tyckte punkterades av att Doug så tydligt förvandlades till en kallblodig mordmaskin. Och som Magnus är inne på ovan, jösses vilken meltdown vi är på väg mot med Doug nu, när han krånglat ihop sig med frun till mannen vars liv han offrade för Frank.

Jag avskyr verkligen drömsekvenser som ska berätta om personens verkliga jag, men som i regel bara blir förvirrat dravel.

Sara: Jösses, hela storylinen med Doug… Den fick mig att skrika åt teven flera gånger. Det känns så oerhört idiotiskt, och ganska out-of-character också. Hur gick han från kallblodig mordmaskin till såna plötsliga samvetskval? Och, visst kan sorg manifestera sig på många sätt, men det var fasligt var snabbt hon var redo att släppa in honom i sitt liv.

Magnus: Jag hade inga som helst problem med Dougs story, tycker att serien hanterat hans karaktär konsekvent. Han har ju sitt yrkesliv och sitt privatliv, där han nästan fetisch-artat hänger sig åt ett sjukt Moder Teresa-aktigt sympatiserande för »svaga« kvinnor han kan domdera – och gråta ut hos. Det var ju likadant när han blev besatt av Rachel tidigare.

Sara: Absolut, men det är ju yrkesmässigt en så vansinnig väg att välja. Med tanke på hans absurda lojalitet mot Frank känns det orimligt att han skulle riskera allt på grund av dåligt samvete. Man förstår ju att hans kontakt med änkan kommer att leda till att donationslistsfifflet någon gång kommer att avslöjas.

Daniel: På tal om Frank – det jag ogillade mest med den här säsongen var nog hans medvetslösa period där i mitten. Jag avskyr verkligen drömsekvenser som ska berätta om personens verkliga jag, men som i regel bara blir förvirrat dravel.

Sara: Drömsekvenserna kan vara det mest utskällda i den här säsongen. Med rätta, måste jag säga. Det var varken innovativt eller upplysande på något sätt. Det var lite roligt att få se de mördade skådisarna igen, mest så. Annars rätt poänglöst.

Magnus: Håller i stort sett med, drömmar och koma-patienter är blä! Men jag uppskattade ändå det strategiska med att inkludera dessa drömpartier i trailern för säsong fyra. Vilken underbar bluff! Hoppas såklart på färre sjukdagar för Frank i nästa säsong, som gärna får bli den sista för min del. En säsong som knyter ihop, rundar av, ger oss ett värdigt slut på en i grunden jäkligt bra serie vars storhetstid tyvärr är över.

Daniel: Ja, älskar när serier tar in gamla rollfigurer igen, det höjer alltid graden av realism, för i verkliga livet sker ju sådana saker, man tänker på folk från förr ibland (eller drömmer om dem), springer på dem på gatan eller träffar dem på en fest, men det är alltför sällan det sker på tv (antagligen för att det kan vara lite krångligt och dyrt). Så det gillade jag också med drömsekvenserna, men i övrigt – nä.

Björn: Jag gillade koma-drömmarna, lite just för att de var så cheesy men framför allt för att jag gillar både Corey Stoll och Kate Mara.

Daniel: Men hör ni – vad tyckte ni om säsongens stora grej då – att Claire blir Franks vicepresidentkandidat?

Magnus: Konstigt, bara konstigt, känns som ett allt för desperat – och orealistiskt – grepp att ta till för att hålla kvar tittarna.

Sara: Nu är jag väl ingen direkt expert på amerikansk politik, men det känns som det absolut mest orealistiska i alla deras strategiska orkestreringar. Vicepresidentens roll är ju att kliva in när presidenten inte kan – jag tänker kidnappning av närstående som i The West Wing, eller som ligger närmast till hands i det här fallet, svår sjukdom. Att då sätta en partner i den situationen? Det är så himla dumt. Plus att hon som first lady redan har ett minst lika prestigefyllt uppdrag med kanske mer makt än som vice.

Daniel: Jo, men samtidigt går det på något sätt att se det framför sig – hur Frank åker in i finkan när korthuset faller samman och så står Claire där som king of the world, har chansen att benåda honom men väljer att inte göra det, och så fade out med honom bakom galler på livstid – The End. Hade gillat ett sådant slut.

Sara: Ah, det låter underbart! Queen Claire. Vi får hoppas manusförfattarna lyssnar på dig, Daniel. Och så ser vi fram emot en femte och sista (?) säsong av detta en gång banbrytande kammarspel.

House of Cards säsong 1–4 finns på Netflix.

Just nu på TVdags

Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Les demoiselles de Rochefort (1967)

11 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: bristande kommunikation & nakna normperfekta kroppar i Normala människor

9 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Blodet droppar i synd & skam-tyngda Miraklet

2 augusti, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: The Swimmer (1968)

28 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Grow tar dansk crime-tv tillbaka till täten

26 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Michaela Coels mästerverk I May Destroy You

19 juli, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Little Fugitive (1953)

14 juli, 2020
Tips

Underbart dålig stämning när Ziwe gisslar kollegor om rasism

13 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sandis skojdissningar av Gyles Brandreth i QI

12 juli, 2020
Tips

Damer i burar! Amy Sedaris i otippad hyllning av obskyr 60-talsrulle

7 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Perry Mason-skådisguldet – Lithgow, Rhys & Maslany

5 juli, 2020
Streamingtips

Missa inte febriga »I May Destroy You« på HBO Nordic

2 juli, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel