Spänningen i Scandal prövar tålamodet

Trenden att sträckkolla serier – gör den cliffhangern omodern?

Innehåller spoilers om Scandal säsong 2–3.

Hemma hos oss ägnade vi jul- och nyårshelgernas stiltje åt att maratonkolla ikapp Scandal. 39 avsnitt under kvällarna tio.

En sak slog mig en bit in i säsong två, när seriens ständiga cliffhangers började krypa upp mot de smått absurda nivåer som blivit Scandals kännetecken. Tv-serier är trots all hajp kring »binge watching" i regel ännu inte gjorda för att ses i tät följd. Vi må uppmuntras till det av seriernas produktionsbolag som gärna ser att vi köper dvd-boxar med hela säsonger eller kollar avsnitt efter avsnitt på Netflix, men rytmen i serierna följer alltjämt i stor utsträckning den traditionella ett-i-veckan-modellen.

Vi drog djupt efter andan och vrålade unisont »Det här ändrar allt!« följt av »Bara ett avsnitt till!« trots att klockan närmade sig midnatt…

I en serie som Scandal blir det här extra tydligt eftersom avsnittens avslutningar ofta är avgrundsdjupa, handlingen ställs ideligen på ända. Utportionerade veckovis blir »oh my god!«-ögonblicken hanterbara, vändningarna hinner landa i tittaren och en förväntan byggs upp inför nästa vecka, då vi dessutom har hunnit få så mycket distans och kanske även en aning hunnit glömma vad vi såg så att vi lättare köper en yxig lösning av situationen.

Men när inte ens eftertexterna hunnit börja rulla innan vi trycker på play igen blir reaktionen annorlunda.

Ett typiskt exempel är andrasäsongens näst sista avsnitt, som slutar med att distriktsåklagaren David Rosen visar sig vara i maskopi med »The Mole« och står i begrepp att överlämna bevis till denna gällande att presidentvalet var riggat. Eftersom David varit seriens moraliska rättesnöre och nu visar sig tillhöra den onda sidan (ja, i Scandals värld är valfusket en i grunden bra grej) fick det oss att dra djupt efter andan och unisont vråla »Det här ändrar allt!« följt av »Bara ett avsnitt till!« trots att klockan närmade sig midnatt och två småbarn med mycket tidiga morgonrutiner sov en våning upp (vi såg till sist fem avsnitt den här kvällen).

Och vad händer? Tre minuter senare vet vi att David inte alls är ond, han har visserligen gått bakom ryggen på sina vänner och stulit beviset för valfusket, men han gör ändå det rätta, ger enbart The Mole ett lillfinger och ser senare i avsnittet till att han åker fast. Vad som hade kunnat hålla oss sömnlösa i en vecka blev en ballong som pyste ut direkt.

Och så här blir det hela tiden när man maratonkollar Scandal.

Effekten blir så klart avtrubbning. Vändningarna tappar sin tjusning, pulsen loj, jaha vicepresidenten knivhugger sin make till döds, ser man på, jaja, vi får se hur hon tar sig ur det här, svaret är bara en play-tryckning bort.

Möjligen är det ett problem på väg att mattas av. Serier producerade för premiumbetalkanaler som HBO, Showtime och AMC har inte samma ogenerade behov av att hela tiden locka tittaren till nästa veckas avsnitt, och den typen av berättande har ju tveklöst varit det som de senaste åren lyfts fram som tv-mediets framtid och prisats i galasammanhang. Och Netflix modell att släppa hela säsonger av sina egenproducerade serier innebär ytterligare en spik i kistan för den rafflande, återkommande cliffhangern.

För maratontittare är det så klart positivt att berättandet ändrar rytm och kan fokusera på annat än ständiga crescendon, historier som helheter kan tveklöst tjäna på det.

Men samtidigt hoppas jag någonstans att det traditionella cliffhangerberättandet överlever skiftet som pågår, för känslan i kroppen när det serveras en riktig haktappningsscen, när insikten kommer att nästa avsnitt ligger fjärran in i framtiden – den är svårslagbar, blandningen av frustration, längtan och beundran i kroppen. Jösses, de lyckades faktiskt svepa undan benen för mig.

Min egen cliffhangerfavorit? Through the Looking Glass, säsongsfinalen av år tre av Lost. Först Charlies hjärtslitande drunkningsscen med »Not Penny’s boat« skrivet i handflatan och så själva slutet – introduktionen av flashforward-greppet, Jacks desperata »We have to go back!« till Kate. Jag får gåshud bara jag tänker på det.

Era bästa cliffhanger-minnen?

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Vardagen med Tunna blå linjen

28 februari, 2021
Linus Fremin tippar & betygsätter

Melodifestivalen 2021: Eric Saade gör en perfekt comeback

27 februari, 2021
Dokumentär

Så många magiska melodislingor i Bee Gees-dokun How Can You Mend a Broken Heart

27 februari, 2021
Kommentar

Relationsdramat Malcolm & Marie på Netflix – Rörande, enerverande & relevant

25 februari, 2021
Essä

Här är Ria Wägner – den första stora svenska tv-kändisen

23 februari, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Alba August & Reco utklassar resten i Alla utom vi

21 februari, 2021
Linus Fremin tippar & betygsätter

Melodifestivalen 2021: Är det årets vinnare vi har här? JA!

20 februari, 2021
Premiär

Eldfesten! Ny poddserie med Tordyveln flyger i skymningen-känsla

19 februari, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Bright Eyes-duons The Stand-musik

14 februari, 2021
Linus Fremin tippar & betygsätter

Melodifestivalen 2021: Dotter är oslagbar – eller?

13 februari, 2021
Recension

Psycho Goreman är en »splattrig« 1980-talshyllning för hela familjen!

10 februari, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: WandaVision förnyar sitcomen

7 februari, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel