David Simons farväl till New Orleans

Treme – en vacker kärleksförklaring som ingen tittade på

Ibland har det känts som att ingen tittar på Treme. Ingen alls. Efter den första säsongen har The Wire-skaparen David Simons New Orleans-epos haft stadiga 500 000 tittar per avsnitt i USA. Det är ungefär en tiondel av vad HBO-tungviktare som Game of Thrones och True Blood drar.

Ingen i min närmaste bekantskapskrets tittar på serien. Inte ens i TVdags-redaktionen hittar jag någon som har sett fram emot seriens allra sista fem avsnitt, som HBO, och svenska C More, dumpade i tablån över jul och nyår.

Treme slog fast att det här finns också. Det här sättet att göra tv på, att strukturera sin text på, att förhålla sig till tittaren på, är också möjligt.

Treme var visserligen inte en serie för alla; det var aldrig meningen att den skulle dra några stora tittarsiffror. Om The Wire var svårtillgänglig, jämfört med det mesta i kriminaldramagenren, var Treme flera resor värre.

The Wire hade sina omedelbart klassiska rollfigurer, karaktärer som gick genom rutan – Omar, Bubbles, Stringer Bell, Clay Davis. Treme hade nedtonade porträtt av till största delen helt vanliga människor.

The Wire hade hårdkokt gangsterjargong, Omars avsågade hagelgevär, McNultys charm och kvinnoaffärer. Treme var aldrig ytligt cool, spelade aldrig på musikermyten på ett sätt som kunde tjusa den breda publiken.

The Wire rörde sig långsamt, men kunde alltid locka med en spännande polisutredning, en mordgåta, en strid på liv och död mellan rivaliserande gäng. I Treme hände… nästan ingenting. Livet pågick. Säsongerna byggde aldrig mot någon kulminerande upplösning. De innehöll inga stora intriger, ingen uppskruvad dramatik. Bara människors liv som långsamt vecklades ut, förändrades, eller bara hände.

Men det var också därför Treme var en så speciell serie. Tv-drama kan ju vara så många olika saker. Formen är egentligen lika öppen, lika fylld av möjligheter, som romanen. Den kan vara driven av ett engagerande berättande, av handling som rycker tag och får nackhåren att resa sig – som en deckare, en kärleksroman eller en fantasysvit. Den kan också vara något annat: esoterisk, poetisk, kontemplativ. Alla dessa besvärliga adjektiv som går att använda om skönlitterära texter går också att använda om en tv-serie.

Men tv-serier tillhör nästan alltid den första kategorin. Även de bästa, mest ambitiösa serierna är mer deckare än Dostojevskij. Ramarna är snävare, taket sitter lägre. Även om man älskar både hantverket och upplevelsen av en riktigt bra, handlingsdrivet drama kan begränsningarna kännas kvävande.

Treme slog fast att det här finns också. Det här sättet att göra tv på, att strukturera sin text på, att förhålla sig till tittaren på, är också möjligt.

Det är synd att ingen tittade. Men precis som The Wire har växt i anseende under åren efter att den sändes tror jag att Treme kommer att få upprättelse.

HBO gav David Simon och hans medskapare Eric Overmeyer fem avsnitt för att avsluta sin serie den här vintern. Det var inte mycket, men det var tillräckligt för att åstadkomma en säsong som innehöll allt det som gjorde Treme så speciell.

Inte minst sättet att placera musiken mitt i människors tillvaro.

Under de här få avsnitten vecklas en sorgeprocess ut. Och det är musiken som fungerar som katalysator för känslorna, hos människor som annars skulle internalisera dem. Ett begravningståg med blåsorkester passerar en son vars far är döende. Fadern får leva ut i okomplicerad glädje ens sista gång när sonen spelar med sitt band på en nyårsfest. Sonen spelar för sin pappa vid sjuksängen. Och så, efter dödsbudet, samlas vänner och familj utanför huset för att hylla och minnas genom musiken. Det är ett skeende som utspelar sig i väldigt stor utsträckning utan dialog. Det är i rollfigurernas reaktioner på musiken som deras känslor blir påtagliga och omedelbara.

Förra vintern satt jag på ett tåg och grät tyst framför laptopskärmen. Inte för att någon hade dött, eller för att ett kärlekspar äntligen hade fått varandra. Utan för att några tonåringar i en marschorkester fick spela i Mardi gras-paraden för första gången. Det var den sortens känslor Treme väckte.

Ibland var musiken väl frikopplad från handlingen. Det kunde kännas som att serieskaparnas syfte med (de ofta väldigt långa) scenerna från konsertscener och inspelningsstudior var att få skryta med att de lockat några av musikaliska idoler till inspelningen. Det skavde särskilt i början, innan jag som tittare hade lärt mig att förstå seriens särart.

Men med tiden lärde jag mig att älska de där scenerna. Jag har glömt vem som jämförde dem med biljakter i en actionfilm, men det är en bra parallell. De bidrog kanske inte till handlingen men de skapade rymd, förstärkte seriens sätt att inte förlita sig på framåtrörelse, att bara vara. I efterhand känns Treme helt unik i sitt sätt att väva in musiken i handlingen, att göra den till en självklar del av seriens fundament.

Det var så typiskt för Treme att serien inte slutade med en smäll. Seriefinalen var snarare som vilket avsnitt som helst, bortsett från den obligatoriska David Simonska montagesekvensen på slutet. Treme var ju aldrig på väg någonstans. Serien må vara slut men det är uppenbart att Simon och Overmeyer vill poängtera att de inte ser sin historia som avslutad. Livet fortsätter i New Orleans, och för människorna som vi har följt under fyra år.

Och till skillnad från The Wire slutar Treme med hopp. David Simon är ingen framstegsoptimist – han är fortfarande en av de mest skoningslösa inhemska kritikerna av hur det amerikanska samhället utvecklas. Skildringen av stadens institutioner har, när de fått vara i fokus, varit lika brutal i Treme som de var i The Wire. Korruptionen, cynismen, våldet finns här också, från första till sista avsnittet.

Men Treme handlade inte om institutionerna, utan om den kraft som kommer från människor när de får vara fria att leva ut det som finns inom dem. Det låter olidligt pretentiöst, men jag tror att det är precis det som Simon och Overmeyer älskar med New Orleans, med människorna de har träffat där, med musiken de har hört. Den kärleken präglar Treme, och den smittar av sig.

Seriefinalen av Treme sänds på C More Series i kväll kl 19:30.

Alla fyra säsonger av Treme finns att se på HBO Nordic. 

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: »Älska mig« – formperfektion i kuliss

20 september, 2020
Premiär

C More-premiär för Maskeradligan – lite som en radiodoku … men på tv

15 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: P-Valley är ett arbetsplatsdrama som kan lyfta till skyarna

13 september, 2020
Säsongspremiär

Yellowstone säsong 3 bjuder minsann på mjukisar, mys & melodrama

12 september, 2020
Nyhet

Slutet närmar sig för The Walking Dead – fast ändå inte

9 september, 2020
Kommentar

Yellowstone säsong 2: Familjedramat fördjupas & ranchkriget blir råare

8 september, 2020
Tips

En titt på svensk rollspelshistoria i Mot andra världar

6 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen: The Boys är tillbaka i stan – med psykopat-Homelander i täten

6 september, 2020
Recension

Nej, vilken rymdkrasch… Netflix Away kan du hålla dig borta ifrån

4 september, 2020
Recension

The New Mutants-premiär – i sina bästa stunder en Breakfast Club för 2020-talet

3 september, 2020
Recension

Karate Kid-uppföljaren Cobra Kai nu på Netflix!

1 september, 2020
Trailer

Skräckpepp! Snart premiär för The Haunting of Bly Manor på Netflix

31 augusti, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel