Recension

Idol har fler problem än sunkig kvinnosyn

Det har ju blivit lite av en tradition att jag varje år skriver om Idol-starten. Jag hade tänkt göra det även i år. Jag kollade på de första avsnitten, men kände absolut ingenting. Det fanns ingenting som grabbade tag, som överraskade. Jag mindes ingenting av avsnitten när jag väl skulle sätta mig för att skriva. Bara det är ett dåligt betyg.

Det är samma jury som förra året. Precis som då är Nikki Amini och Kishti Tomita för det mesta underhållande och tydliga med varför de sitter i juryn medan Anders Bagge och Alexander Kronlund mest verkar vilja göra allt för att få lite tv-tid. Produktionen rullar även den på i gamla hjulspår. Det ekar ganska tomt på genuina känslor, allt är regisserat och inritat i dramaturgin. Det gör det hela förutsägbart och distanserat.

De kvinnliga aspiranterna förväntas både ha grymma röster och »hela paketet« imagemässigt för att få en guldbiljett, medan snubbar kan glida igenom med småtrasiga kläder.

Tyvärr finns det ögonblick då produktionen kör rakt ner i diket. Som varenda gång någon utstuderat »tycka synd om«-deltagare (läs: någon lite för nördig/konstig/annorlunda enligt Idol-mallen) dyker upp där juryn pratar med personen som om den är ett barn och kameran zoomar in lite för länge på den ensamma ryggtavlan efter att personen har fått nej. Det känns inte särskilt fräscht.

En annan viktig kritik, som tyvärr inte är ny för i år, och som bland andra Hanna Wikström har lyft på Veckorevyn.com, är att juryn alldeles för ofta synar kvinnliga och manliga deltagare efter olika måttstockar. De kvinnliga aspiranterna förväntas både ha grymma röster och »hela paketet« imagemässigt för att få en guldbiljett, medan snubbar kan glida igenom med småtrasiga kläder och fixa det de saknar senare. Som exemplet med Izadora nedan.

Det känns riktigt sunkigt att programmet inte har kommit längre. Visst, tävlingen handlar inte bara om rösten, utan om hela paketet (att folk inte har förstått det efter hundra säsonger förstår jag inte), men måste Idol följa vår ojämställda omvärld genom att behandla kvinnor och män olika? Nä. Sedan är det värt att påpeka att det mesta i Idols universum är manus- och registyrt, så detta är något som genomsyrar hela produktionen och handlar inte bara om enskilda personer i juryn. Jag skulle önska att programmet ville vara ett exempel för hur en modern, jämställd och schyst musikvärld kan se ut. Uppenbarligen har de inget intresse av det.

För att vara positiv för en minut så har produktionen höjt sig på vissa områden de två senaste åren och jag kan se en del av det även i år – om än i för liten utsträckning. Det är inte samma »snygg 16-åring som typ kan sjunga«-mall som det var under Bagge+Bagge-åren. De två senaste åren har det blivit en större mångfald i artister och uttryck. Det syns även i år, vilket är positivt, men samtidigt känns det som att mallen följs lite för ofta (och fel som i ovanstående exempel). När alla ser och låter ungefär likadant blir tävlingen boring.

Det är fullständigt obegripligt varför Gina Dirawi inte är med på den sega auditionturnén.

Fredagsfinalerna förra året levde upp av att superproffset Gina Dirawi lyckades göra varje livesändning rolig, oväntad och underhållande. Hon fick dessutom Pär Lernström att ha kul på jobbet igen. Det är fullständigt obegripligt varför hon inte är med på den sega auditionturnén. Det handlar säkert om kontrakt och sådant, men programmet hade behövt hennes energi rakt igenom.

Det som också blir tydligt är att Idol hade jävligt tur förra året med Chris Kläfford. Även om jag tycker hans urvattnade folkpop var överdrivet hyllad går det inte att förneka att han har en grym röst. Han lyckades få både kidsen och deras föräldrar på sin sida. I år ser jag ingen sådan given favorit. Det är få som sticker ut på samma självklara sätt. Det är lite för mycket samma gamla vanliga. Visst finns det guldkorn som David Timothy, Elin Andersson, Johanna Wennerlöf, Eugéne Rugumaho och Ki Soe till exempel, men de kommer behöva bli tydligare som artister för att komma långt i tävlingen.

Idol har mycket att jobba med. Jag tror jag skippar veckans program och hoppar in i fredagsfinalerna. Då kommer jag åtminstone ha Gina Dirawi att underhållas av.

Just nu på TVdags

Betraktelse

Oh mio Dio! Så skulle italiensk mat-tv som Little Big Italy funka i Sverige…

18 juni, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Shane Meadows katarsis-mästerverk The Virtues

16 juni, 2019
Trailers

Veroncia Mars flyttar hem – Frances & Robert i Divorce famlar vidare

15 juni, 2019
Recap

Förlupna ord & försonande sång i säsongsstarten av Younger

13 juni, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Succession-stjärnan Jeremy Strong

12 juni, 2019
Streamingtips

Efter succén för Chernobyl – se svenska dokumentären Ljudmilas röst

12 juni, 2019
Säsongspremiär

Förra årets finaste serie! Ryan Murphys Pose är tillbaka

12 juni, 2019
Kommentar

Spännande om vetenskapen i HBO Nordic-serien Years and Years

10 juni, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: den otäcka briljansen i Chernobyl

9 juni, 2019
Recension

En helvetes förväxling & ett himla liv i Good Omens

8 juni, 2019
Premiärrecension

Spänningen lever i Fear The Walking Dead, men manuset haltar

7 juni, 2019
Trailernytt

Kinnaman tar täten i Ron Moores rymdkapplöpning hos Apple

3 juni, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel