Recension

Train to Busan-regissörens Netflix-film: mest unika sen Unbreakable

Betyg 3 av 5

Shin Ru-mi (Shim Eun-kyung) driver en restaurang med sin mamma, och de har jobbat hårt för att utveckla ett recept på friterad kyckling som blir så populärt i grannskapet att de till och med får vara med i tv. Men snart nog är kycklingfriden slut när hela deras kvarter köps upp av ett företag som ska bygga ett stort modernt köpcenter för turister där. De lokala handlarna gör motstånd, men de har ju inte ens lagen på sin sida…

Psychokinesis är den mest unika superhjältefilm sedan Shyamalans Unbreakable i hur den handlar om för genren små, verklighetsbaserade konflikter snarare än de vanliga storstadsförgörande och universumhotande spektaklen.

Ru-mis pappa Seok-heon (Ryu Seung-ryong), som lämnade familjen när Ru-mi var ung, är ute och vandrar på ett berg före sitt jobbpass när han börjar må lite dåligt av ett källvatten som smakade skumt. Plötsligt kontaktas han av Ru-mi som berättar att hennes mamma gått bort i en av drabbningarna med den maffia som byggföretaget anlitat för att få ut handlarna.

Seok-heon kommer för att hjälpa Ru-mi som inte nödvändigtvis vill ha hans hjälp, och upptäcker då att han utvecklat psykokinetiska krafter, alltså förmågan att flytta föremål med bara tankarna. Det, om något, ska väl hjälpa?

Psychokinesis är den mest unika superhjältefilm sedan Shyamalans Unbreakable i hur den handlar om för genren små, verklighetsbaserade konflikter snarare än de vanliga storstadsförgörande och universumhotande spektaklen. Därmed inte sagt att filmen lider brist på spektakel – mötet mellan kravallpolis och ockupanter är svindlande bra gjort, och Jung Yu-mi som den antagonistiska representanten för Företaget är ett spektakel i sig i sitt underhållande arroganta sätt att spela karaktären.

Då har vi ju det där med filmens första timme, innan allt spektakel, när karaktärer ska etableras och relationer bildas. Här är filmen mer lik den där andra, mer konventionella superhjältefilmen som släpptes i förra veckan i hur lättvindigt allting är, med den stora skillnaden att Avengers: Infinity War har ett mycket större underhållningsvärde. Vi kan också jämföra med regissören Yeon Sang-hos förra film, zombies-på-tåg-rullen Train to Busan som även den har en pappa-dotter-relation i centrum och behandlar karaktärerna och deras relationer ganska ytligt, men också är mer kul än Psychokinesis tack vare tidigare och mer frekvent action.

Så nog är filmen sevärd om man vill ha något annorlunda i superhjältegenren, gillar asiatisk film, eller har 100 minuter över, men det är nog bäst att hålla förväntningarna i schack.

Psychokinesis finns på Netflix.

Just nu på TVdags

Intresseklubben Antecknar #74

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: A Perfect World & Midnight Cowboy

14 augusti, 2020
Nyhet

Disney+ öppnar för förbeställning

13 augusti, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Les demoiselles de Rochefort (1967)

11 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: bristande kommunikation & nakna normperfekta kroppar i Normala människor

9 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Blodet droppar i synd & skam-tyngda Miraklet

2 augusti, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: The Swimmer (1968)

28 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Grow tar dansk crime-tv tillbaka till täten

26 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Michaela Coels mästerverk I May Destroy You

19 juli, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Little Fugitive (1953)

14 juli, 2020
Tips

Underbart dålig stämning när Ziwe gisslar kollegor om rasism

13 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sandis skojdissningar av Gyles Brandreth i QI

12 juli, 2020
Tips

Damer i burar! Amy Sedaris i otippad hyllning av obskyr 60-talsrulle

7 juli, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel