TVdags listar film- och tv-året 2020

Tora Liliedahl listar årets topp-10 tv-fröjder

Årets bästa tv-ögonblick har jag listat varje år sen 2015, men jag tar mig friheten att vidga konceptet lite i år. Det har inte alltid varit en specifik scen som tagit andan ur mig, ibland har det varit mer ett tema, en skådespelare, en relation eller något mer svårbeskrivet. Här är mina topp tio tv-fröjder från i år.

10. Acceptansen av det förflutna i Outlander

Outlander 5x04 Jamie and Claire and baby
Varför senaste säsongen av Outlander inte grep tag i mig lika mycket som de tidigare får jag skriva om en annan gång, för nu ska det handla om höjdpunkter och sådana fanns det utan tvekan också. En av den både sorgliga, finstämda och faktiskt upplyftande scenen med den lilla föräldralösa flickan som visade hur Jamie och Claire trots all sorg och skuldkänslor ändå förlikat sig med det förflutna. De fick genomlida sitt första barns omedelbara död och fick inte heller möjlighet att uppfostra sitt andra barn tillsammans.

Därför var det så fint att se dem båda med babyn och hur ingen av dem kunde sluta le. Man kunde se hur de båda lekte med tanken att faktiskt ta hand om och uppfostra henne tillsammans, ända tills Jamie faktiskt ställde frågan högt. Men så blev det inte till slut. De lever ett annat liv nu och bekräftar här hur de accepterat att livet blev som det blev och i stället glädjer sig över det de har här och nu.

9. Modet att vara sig själv i Kärlek & anarki

_M4_2274.cr2
Det fanns mycket att gilla i denna svenska Netflix-pärla. Den bygger snyggt upp en inblick i business-konsulten Sofies tankar och sinne. Den beskriver på pricken en typisk hip, innerstadsfamilj som hämtar middagen på delin runt hörnet och som alltid är mitt i någon renovering att skryta för vännerna om. Den fångar en svensk mentalitet att inte ifrågasätta det vi inte förstår, inte skapa konflikt om det inte absolut behövs. Den lyckas så elegant införliva aktuella företeelser som politisk ångest, wokehet, vår mörka historia och vår ibland överdigitalisering samt metadebatten kring tv och fin litteratur.

Utöver allt detta är Kärlek & Anarki en alldeles förtjusande serie om människor och ett företag som gått vilse och måste hitta modet att vara sig själva och våga visa världen vilka de verkligen är, vilket de till slut gör på de mest gripande och roliga sätt.

8. Den smäktande sången i Zoey’s Extraordinary Playlist

ZEP 1x10 Let's stay together
Jag var lite skeptiskt i början gentemot Zoey’s Extraordinary Playlist, men efter några avsnitt kunde jag inte sluta titta. Strunt samma att ingen av manusförfattarna verkar veta något om att jobba på ett tech-företag som Zoey gör och att det ibland blir lite för sött och sliskigt. Sångnumrerna med tillhörande koreografi – som bara Zoey kan höra och se – är fantastiska och hur de fångar karaktärernas känslor är fullständigt gripande. Bättre kan det nog inte exemplifieras än med hur den karaktär jag gillar minst, smilfinken Leif, efter att ha smäktande framfört Al Green’s Let’s Stay Together, blir den jag gillar mest.

7. Det psykologiska vänskapsdramat i Dead to Me

Dead to Me
Första säsongen av Dead to Me var perfekt och en av de serier man tänker att förstör den nu inte med en fortsättning. Oron var obefogad. Andra säsongen började bra och blev sedan bara bättre och bättre. Det hela utvecklas till ett gripande psykologiskt relationsdrama mellan Jen och Judy, som på grund av de olika personer de är hanterar sina känslor så olika. Jen är den kallhamrat kontrollerande, Judy är den empatiskt omtänksamma och fokus ligger mycket på de tvås vänskap och stressen den utsätts för. Aldrig är de i fas med sina känslor. När den ena är hysterisk är den andra pragmatisk, den ena blir lugnad medan den andra går mot gränsen till nervsammanbrott.

Det är också väldigt roligt. Jag var mest impad av Linda Cardellini förra året, men nu kanske jag diggar Jen allra mest. Christina Applegates komiska timing av alla sarkastiska kommentarer är utsökt och de två är supercharmiga med sitt nervösa käbblande.

6. Yellowstones något obegripliga förtrollande förmåga

Yellowstone 3x09 the dinner table John alone
Det är svårt beskriva exakt vad som gör Yellowstone så tilltalande. Det är inte historien i sig som vare sig är elegant eller slipad utan fortsätter att grovt och kantigt berätta om familjen Dutton, ranchen Yellowstone och dess cowboys. Avsnitten vart och ett lämnar inte alltid avtryck, men helheten är svår att inte älska och olika detaljer likaså.

Landskapet, djuren och ranchlivet fängslar och personerna griper tag, speciellt nu när mjukheten har fått sitt fäste i de annars så tuffa familjemedlemmarna. Patriarken John både gråter upprepat och filosoferar om ett liv med naturen i stället för av den. De nu ikoniska middagsscenerna är som tagna ur värsta familjedramat, smärtsamt komiska och tragiska på en och samma gång, och slutet, herregud, det träffar en som kanonkula i nyllet. Man är helt slut efteråt, men vill ändå bara ha mer.

5. Det sublima syskondramat i Vida

Vida 3x06 sisters
Året såg den tredje och sista säsongen om de amerikansk-mexikanska systrarna i Vida som återvände till barndomshemmet i östra LA efter mammans död. I början fascinerande mest äldsta syrran Emma, den benhårda affärskvinnan som försöker hålla känslor utanför alla beslut, medan den yngre, fladdriga och oansvariga Lyn bara går på känsla. Detta skapar ändlösa bråk när de försöker driva vidare mammans bar.

När vi nu kommit till slutet har vi fått se systrarna utvecklas, dramat fördjupas och det är omöjligt att inte stornjuta, inte minst på slutet när rollerna plötsligt blivit omvända – Emma är den som släpper loss och Lyn blir den ansvarsfulla. Vi får vara med om deras sorg och rädsla, framgång och förhoppningar samt växande syskonkärlek – onormala omständigheter som skapar igenkännande känslor. Jag ville inte alls låta dem gå.

4. Den fenomenala Amanda Peet som Betty Broderick

Betty 1x01 TVdags
1989 sätter Betty Broderick tre kulor i sin före detta man och hans nya fru efter en oerhört långdragen och fientlig skilsmässoprocess. Alexandra Cunningham som skapat Dirty John-serien verkar vilja ge de kvinnor som kan tyckas patetiska en röst och rättvisa. Betty hade lätt kunnat framstå som synnerligen enerverande – en galen, desperat kvinna – men Amanda Peets Betty griper tag omedelbart. Hennes smärta gör ont och det blir självklart hur det för henne inte finns något annat sätt att agera än på det viset hon gör – så envist och aggressivt. Blandat med det sårbara och ibland lite hoppfulla gör Peet det här till något av det mest hjärtskärande man kan se.

3. Den snälla sagan som är The Queens Gambit

Queens gambit Benny and friends
Scott Frank har lyckats skapa en dramatisk och känslosam historia om ett schackspelande underbarn, uppvuxen på barnhem, utan att bli sentimental och – något som stod ut ännu mer – utan skurkar. Den är som en saga, ytterst fängslande, fast varken den elaka styvmodern eller prinsen beter sig som förväntat. Man vill tro att folk runt omkring Beth ska utnyttja och göra henne illa, men nej barnhemmet blir inte den fasansfulla upplevelse man fruktar och relationen med adoptivmodern utvecklas till något så fint i sin enkelhet.

Beth själv är en reserverad och kärv enstöring, men det hindrar inte att alla män som dyker upp i hennes liv sluter upp kring henne. Drama skapas inte bara ur konflikter och misär, även om Beth föräldrar inte ville henne väl och hennes liv naturligtvis inte var en dans på rosor. Människan är kanske rätt godhjärtad ändå verkar det rörande som om Frank vill säga.

2. Den hisnande men tvetydiga förälskelsen i Cardinal

Cardinal 4x05 LAughter
Cardinal & Delorme dödar mig lite grand med varenda scen, varenda blick, i fjärde och sista säsongen. Mordhistorien är lika hårresande som tidigare, men det som tar andan ur en är varken den eller Algonquin Bays iskyla, utan den attraktion som det inte riktigt går att sätta ord på mellan de två detektiverna. Lises leende varje gång hon tittar eller tänker på John smälter dessutom snövallar på sekunden.

Det började skönjas någonting redan i säsong 2, men det är i säsong 4, som det blir glasklart men ändå otydligt. Lise håller inte inne med sina känslor, även om det är oklart vart det ska leda. För vad är det de känner egentligen? De bryr sig onekligen väldigt mycket om varandra och att det handlar om en slags förälskelse är uppenbart med tanke på hur Lise aldrig kan låta bli att le. Men är det romantisk kärlek? Lise är max 35, John närmar sig 60. Det är inte självklart och jag som tittare vill kanske inte ens att det ska leda dit. Ändå shippar jag dem så hårt det bara går. Det som sedan utspelas är perfekt och scenen efteråt – hennes leende och förlägenheten innan skrattet och intimiteten återfinner sig igen – är den bästa i hela serien.

1. Coola, relaterbara, älskade Rob i High Fidelity

HIgh fidelity 1x01 RobHigh Fidelity är en alldeles förtjusande musikalisk serie och i Zoë Kravitz Rob hittade jag äntligen den där unga, kvinnliga tv-karaktären som mitt 25-åriga jag verkligen kunde identifiera mig med. Visst, Rob är tusen gånger coolare än jag någonsin var, men jag kände ändå igen mig själv så mycket. Rob söker tröst i musiken, diskuterar filmer med sina vänner och har en inre röst som pratar med henne hela tiden.

Jag relaterar till hur Rob är en som tänker och funderar, utan att vara någon som pratar hela tiden. Hon skapar ändlöst många listor i sitt huvud och påminner mig om hur mycket som alltid pågår i mitt. Hon har finfin musiksmak, gillar samma Bowie-låtar som jag (Modern Love) och introducerar mig till nya låtar jag inte visste jag behövde höra (som Wings Arrow Through Me). Visst grubblar hon över sitt kärleksliv, men hon är ändå inte så tjejig som många unga kvinnor i tv-serier ofta är. Kanske beror det på att i boken serien bygger på, så är ju Rob en man. Så trist att High Fidelity inte får någon mer säsong. Det blir till att upprepat njuta av denna enda i stället.

Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från film- och tv-året som gått. Håll koll på senaste artiklarna via taggen Film- & tv-året 2020.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Jägarna vs Exit – svensk triumf, norskt fiasko

21 mars, 2021
Hyllning

I morgon är en annan dag – tack för allt Christer!

14 mars, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Var »4 Blocks« den bästa gängkrimserien som gjorts?

14 mars, 2021
Linus Fremin tippar & betygsätter

Melodifestivalen 2021: Vem kan slå Tusse?

13 mars, 2021
Streamingtips

Ljuvliga High Fidelity lyckas både vara nutida & nostalgisk

12 mars, 2021
Intresseklubben Antecknar #78

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Outland och andra favoriter från 1981

12 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel