Recension

Tonårstrots i apokalypsen i Netflix-rullen I Am Mother

Betyg 4 av 5

Mänskligheten har gått under. I en återbefolkningsanläggning någonstans startar ett program för att, likt ett bunker-Eden, föda upp människor att fylla jorden på nytt. En robot väljer ut ett embryo bland 63000 att bli den första nya personen i den nya världen.

Rose Byrne gör rösten till Mother med en imponerande balans av maskinell ton och moderlig ömhet.

Varför bara ett barn? Jo, för att roboten, Mother, behöver träna på att bli en bra förälder. Här följer ett, faktiskt något rörande, montage av barnets första år. Att se en android lära ett barn att gå, trösta det när det gråter och sjunga godnattvisor för ett ensamt människobarn väcker mer ömhetskänslor än jag trodde det skulle göra.

Klipp till 13867 dagar senare. Tonåringen Daughter spenderar dagarna i anläggningen med sin mor Mother och lär sig att bli en god framtida medborgare. Detta med lektioner i läkaretik och sådant som sannerligen inte fanns i läroplanen under min skolgång under 1990- och 2000-talet.

Daughter har vuxit upp med en bild av världen utanför som förgiftad och obeboelig. En sanning som sätts på prov den dagen där hon, efter ett strömavbrott, hittar en mus i anläggningen. Ett tvivel uppstår och Daughter, som den tonåring hon är, börjar bli än mer nyfiken på vad som finns på andra sidan av luftslussen som skiljer henne från omvärlden.  Den dag en kvinna (Hillary Swank) knackar på luftslussen till hennes hem, bönandes efter hjälp, börjar hon alltmer ifrågasätta vad hon fått lära sig.

Detta är en film med i huvudsak tre karaktärer och som till största delen utspelar sig i en bunker. I likhet med  2016 års 10 Cloverfield Lane så funkar det dock väldigt bra och det är i det begränsade spelutrymmet som filmen lyfter. Även om den sanning både Daughter och vi som åskådare vill åt finns på utsidan, liksom i nämnda 10 Cloverfield Lane, så är det på insidan det faktiskt intressanta händer.

I Am Mother är regissören Grant Sputores långfilmsdebut, med endast en kortfilm och ett fåtal serieavsnitt på CV:t  sedan tidigare. Rose Byrne gör rösten till Mother med en imponerande balans av maskinell ton och moderlig ömhet.  Danska Clara Rugaard är fantastiskt bra i rollen som Daughter och jag tror och hoppas att hon har en ljus framtid framför sig.

I Am Mother finns på Netflix.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kate Mara som sexförbrytare i »A Teacher«

22 november, 2020
Recension

Saint Maud borde helgonförklaras – eller åtminstone kultförklaras

20 november, 2020
Säsongspremiär

Dags för 1980-talet när The Crown är tillbaka på Netflix

15 november, 2020
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Kjellman & Brynolfsson i »Kärlek & anarki«

15 november, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: hockey-hatkärleken i »Björnstad«

8 november, 2020
Recension

Beck – undercover: en medioker krimstory men med nya pusselbitar i Beck-universumet

6 november, 2020
Streamingtips

Äntligen! Nu finns Cityakuten på C More

2 november, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: »Ministern« på SVT är ett unikum

1 november, 2020
Recension

Nu på Viaplay! Josephine Bornebusch jobbiga & välspelade social distansering-drama Orca

30 oktober, 2020
Intresseklubben Antecknar #75

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Lifeforce

29 oktober, 2020
Recension

HBO Nordic-premiär för The Undoing – Kidman & Grant i välgjord men grund whodunnit

26 oktober, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Genial svensk tv-humor i »Premiärdatum oklart«

25 oktober, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel