Recension

Tonårstrots i apokalypsen i Netflix-rullen I Am Mother

Betyg 4 av 5

Mänskligheten har gått under. I en återbefolkningsanläggning någonstans startar ett program för att, likt ett bunker-Eden, föda upp människor att fylla jorden på nytt. En robot väljer ut ett embryo bland 63000 att bli den första nya personen i den nya världen.

Rose Byrne gör rösten till Mother med en imponerande balans av maskinell ton och moderlig ömhet.

Varför bara ett barn? Jo, för att roboten, Mother, behöver träna på att bli en bra förälder. Här följer ett, faktiskt något rörande, montage av barnets första år. Att se en android lära ett barn att gå, trösta det när det gråter och sjunga godnattvisor för ett ensamt människobarn väcker mer ömhetskänslor än jag trodde det skulle göra.

Klipp till 13867 dagar senare. Tonåringen Daughter spenderar dagarna i anläggningen med sin mor Mother och lär sig att bli en god framtida medborgare. Detta med lektioner i läkaretik och sådant som sannerligen inte fanns i läroplanen under min skolgång under 1990- och 2000-talet.

Daughter har vuxit upp med en bild av världen utanför som förgiftad och obeboelig. En sanning som sätts på prov den dagen där hon, efter ett strömavbrott, hittar en mus i anläggningen. Ett tvivel uppstår och Daughter, som den tonåring hon är, börjar bli än mer nyfiken på vad som finns på andra sidan av luftslussen som skiljer henne från omvärlden.  Den dag en kvinna (Hillary Swank) knackar på luftslussen till hennes hem, bönandes efter hjälp, börjar hon alltmer ifrågasätta vad hon fått lära sig.

Detta är en film med i huvudsak tre karaktärer och som till största delen utspelar sig i en bunker. I likhet med  2016 års 10 Cloverfield Lane så funkar det dock väldigt bra och det är i det begränsade spelutrymmet som filmen lyfter. Även om den sanning både Daughter och vi som åskådare vill åt finns på utsidan, liksom i nämnda 10 Cloverfield Lane, så är det på insidan det faktiskt intressanta händer.

I Am Mother är regissören Grant Sputores långfilmsdebut, med endast en kortfilm och ett fåtal serieavsnitt på CV:t  sedan tidigare. Rose Byrne gör rösten till Mother med en imponerande balans av maskinell ton och moderlig ömhet.  Danska Clara Rugaard är fantastiskt bra i rollen som Daughter och jag tror och hoppas att hon har en ljus framtid framför sig.

I Am Mother finns på Netflix.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Vardagen med Tunna blå linjen

28 februari, 2021
Linus Fremin tippar & betygsätter

Melodifestivalen 2021: Eric Saade gör en perfekt comeback

27 februari, 2021
Dokumentär

Så många magiska melodislingor i Bee Gees-dokun How Can You Mend a Broken Heart

27 februari, 2021
Kommentar

Relationsdramat Malcolm & Marie på Netflix – Rörande, enerverande & relevant

25 februari, 2021
Essä

Här är Ria Wägner – den första stora svenska tv-kändisen

23 februari, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Alba August & Reco utklassar resten i Alla utom vi

21 februari, 2021
Linus Fremin tippar & betygsätter

Melodifestivalen 2021: Är det årets vinnare vi har här? JA!

20 februari, 2021
Premiär

Eldfesten! Ny poddserie med Tordyveln flyger i skymningen-känsla

19 februari, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Bright Eyes-duons The Stand-musik

14 februari, 2021
Linus Fremin tippar & betygsätter

Melodifestivalen 2021: Dotter är oslagbar – eller?

13 februari, 2021
Recension

Psycho Goreman är en »splattrig« 1980-talshyllning för hela familjen!

10 februari, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: WandaVision förnyar sitcomen

7 februari, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel