Kommentar

Tonårsdramat Riverdale – ett tack och hej till 1970-talisterna

Serietidningen Acke hade mycket att göra med formandet av min relation till USA. Även formandet av min tonårstid. Jag väntade på att de ljuva tonåren skulle nå sin fulla potential då jag skulle sitta på en diner och dricka milkshakes med mina allra bästa vänner i hela världen innan den stora skolbalen. Men det hände ju aldrig så jag var tvungen att bosätta mig i Kalifornien i vuxen ålder istället. Jag skriver dessa rader från en liten lägenhet på den amerikanska västkusten, bara några veckor innan collegekidsen i staden tar studenten.

När Acke får en makeover i tv-serieform är det som om serieskaparna velat lyfta på hatten till just min generation och tacka för vårt tålamod. Riverdale är en avtackning.

Det fanns en tid då 1970-talisternas hela syn på ungdomstiden och vad det innebar att vara tonåring formades av tv-serier som baserade sig på amerikansk nostalgia. Som En härlig tid, Gänget och jag, John Hughes-filmer och Beverly Hills 90210. Ingen är så bra på nostalgi som amerikanerna. Möjligtvis engelsmännen men i deras fall begränsar sig nostalgin till den viktorianska tiden och andra världskriget.

När Acke får en makeover i tv-serieform är det som om serieskaparna velat lyfta på hatten till just min generation och tacka för vårt tålamod. Riverdale är en avtackning. Vi får blinkningar och gåvor i form av tidigare tonårsidolerna Luke Perry och Molly Ringwald som farsa och morsa. Det är som om man säger »Tack för den tiden, nu lämnar vi scenen till nästa generation«. Den generationen är inte som vår. De har inte matats med moraliskt stabila tv-lektioner där det viktigaste är att berätta sanningen för sina föräldrar, stå upp för sina vänner och inte ha sex. Allt det där som levererades rakt in i vardagsrummet från 90210 och deras gelikar. Den ständigt närvarande konflikten i serietidningen Acke var rivaliteten mellan Betty och Veronica om Ackes gunst. Han hade att välja mellan en reko All American-girl med hästsvans och frilusftsintresse eller en rikemansdotter med dyr smak, sexiness och snobbtendenser. Jug (Sopprot) hade en minimal roll och ville mest äta burgare och sova.

En sak ändras aldrig. Det absolut kontanta i alla tonårsdramer världen över kommer alltid att vara viljan att passa in.

Detta har man lyckligtvis helt struntat i när man tagit serien in i 2010-talet. Betty och Veronica är rivaler i ungefär fem sekunder sedan skiter de i det. Ett sista hej då till det som en gång var och sedan rakt in i uppdateringen med ämnen som hämndporr, illegala sexuella relationer och mörka familjehemligheter. Ja, precis, det är några steg från Donna Martin Graduate, det klassiska 90210-avsnittet som gick ut på att Donna inte alls smakat sprit på en fest, hon hade lurats till det och var därför helt berättigad att få ta studenten med sina goda, spritfria vänner. För att inte nämna tidningen Acke där en »konflikt« i stil med »ska jag åka och campa med Betty en vecka i sommar eller följa med Veronica till hennes familjs chateau?« kunde uppta ett halvt nummer.

En sak ändras aldrig. Det absolut kontanta i alla tonårsdramer världen över kommer alltid att vara viljan att passa in. Här är det Jug som står för den udda men inte mer än att han har emo-tendenser och författarambitioner. Strax utanför fokus men desto intressantare är Cheryl Blossom, staden Riverdales cheerleader-prinsessa, skolans bitch och samhällets rikaste arvtagerska. Dessutom har hon en oklanderlig stil som hamnar mitt emellan Kylie Jenner och modern goth. Hon är helt fantastisk. När hon blir själva epicentrum för den tragedi som chockar den lilla staden i och med hennes tvillingbrors försvinnande bär hon uppmärksamheten med utsökt utstuderad dramatik. Höga spetskragar, svart flor och slöja. Tills känslorna tar över och sorgen blir äkta.

Riverdale har också behållit två par saker från serieformatet: estetiken och dramatiken. Varenda ruta är uppskruvad lite, lite grann genom Instagramfiltret »comic book«, karaktärerna likaså. De är inte de mest mångfacetterade, vilket bidrar till att Riverdale är en ren fröjd att se. De är inte platta för den sakens skull, bara väldigt härligt tydliga. Inga subtila känslor, inga intrikata handlingar (förutom att mordgåtan i själva hjärtat av serien involverar en del svängningar). Oerhört mycket drama, oerhört mycket knas. Och så den där fantastiska amerikanska nostalginerven där stafettpinnen tagits över från Gilmore Girls. Staden har jubileum och alla ska träffas i det lilla stadshuset! Här i Riverdale gör vi prisbelönt lönnsirap! Gud, jag kan bara tänka mig avsnittet då man i Riverdale firar jul.

Ett sista hej då till det som en gång var och sedan rakt in i uppdateringen med ämnen som hämndporr, illegala sexuella relationer och mörka familjehemligheter.

Det påminner mig om Twilight, som också gav högt utslag på kitsch-o-metern. Om man skalar bort allt vampyrtrams finns det en fin tonårsskildring där under, i alla fall i första filmen. En story om att inte passa in, och om den universala längtan av att bli sedd och älskad. Drömmen om att hitta en själsfrände att navigera fram med under en tid av identitetssökande. Precis som Bella i Twilight å ena sidan oroade sig för om Edward verkligen älskade henne men samtidigt oroade sig för ett annalkande vampyrkrig så har man här samma nivå av orostankar kring huruvida Betty kommer acceptera Archies val av flickvän och vem som egentligen äger mordvapnet. Det är väl där kitschen kommer in som starkast.

Den här utvecklingen av tonårsdramat, från Veronica Mars och Skins via Gossip Girl och Pretty Little Liars, når en kulmen i Riverdale. Kitsch galore, barn som leker detektiver, sportässet som funderar på att satsa på musiken istället (dilemma!) och samtidigt – bedårande tonårskärlek och äkta känslor.

Förresten, här är en till sak som aldrig förändras i amerikanska tonårsdramer: den med bestämdhet absoluta åsikten att man alltid ska ställa upp för sina vänner. Det kan varken tid eller format ändra på.

Riverdale finns att se på Netflix.

Just nu på TVdags

TVdags betygsätter tolkningarna

Mycket mellanmjölk men ändå mysig Så mycket bättre-final

7 december, 2019
Säsongspremiär

Benlöse Ivar på äventyr i Ryssland när Vikings ska få ett avslut

5 december, 2019
TVdags blickar tillbaka på 2010-talet

2010-talet gav oss några alldeles utsökta äktenskapsdraman

3 december, 2019
Kommentar

The Irishman föryngrar ansikten digitalt, men glömmer bort allt det andra

2 december, 2019
Kommentar

Ken Burns Countrymusikens historia på SVT Play – men se den inte!

1 december, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Ray Donovans eviga dödsdans

1 december, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Är Magnus 1 eller 5? TVdags splittrat efter Så mycket bättre

30 november, 2019
Recension

Julen i fara i årets julkalender Panik i tomteverkstan

30 november, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: The Irishman-aktuella dekoratören Regina Graves

28 november, 2019
Gruppdiskussion

Gaslighting & spagettivästern: The Walking Dead-cirkelns säsongsreflektioner efter vinterfinalen

28 november, 2019
Kommentar

Melodifestivalen 2020: Dags för en kvinna att vinna!

26 november, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Bästa buddy cop-duon sen Turner & Hooch

24 november, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel