Kommentar

Tonårsdramat Riverdale – ett tack och hej till 1970-talisterna

Serietidningen Acke hade mycket att göra med formandet av min relation till USA. Även formandet av min tonårstid. Jag väntade på att de ljuva tonåren skulle nå sin fulla potential då jag skulle sitta på en diner och dricka milkshakes med mina allra bästa vänner i hela världen innan den stora skolbalen. Men det hände ju aldrig så jag var tvungen att bosätta mig i Kalifornien i vuxen ålder istället. Jag skriver dessa rader från en liten lägenhet på den amerikanska västkusten, bara några veckor innan collegekidsen i staden tar studenten.

När Acke får en makeover i tv-serieform är det som om serieskaparna velat lyfta på hatten till just min generation och tacka för vårt tålamod. Riverdale är en avtackning.

Det fanns en tid då 1970-talisternas hela syn på ungdomstiden och vad det innebar att vara tonåring formades av tv-serier som baserade sig på amerikansk nostalgia. Som En härlig tid, Gänget och jag, John Hughes-filmer och Beverly Hills 90210. Ingen är så bra på nostalgi som amerikanerna. Möjligtvis engelsmännen men i deras fall begränsar sig nostalgin till den viktorianska tiden och andra världskriget.

När Acke får en makeover i tv-serieform är det som om serieskaparna velat lyfta på hatten till just min generation och tacka för vårt tålamod. Riverdale är en avtackning. Vi får blinkningar och gåvor i form av tidigare tonårsidolerna Luke Perry och Molly Ringwald som farsa och morsa. Det är som om man säger »Tack för den tiden, nu lämnar vi scenen till nästa generation«. Den generationen är inte som vår. De har inte matats med moraliskt stabila tv-lektioner där det viktigaste är att berätta sanningen för sina föräldrar, stå upp för sina vänner och inte ha sex. Allt det där som levererades rakt in i vardagsrummet från 90210 och deras gelikar. Den ständigt närvarande konflikten i serietidningen Acke var rivaliteten mellan Betty och Veronica om Ackes gunst. Han hade att välja mellan en reko All American-girl med hästsvans och frilusftsintresse eller en rikemansdotter med dyr smak, sexiness och snobbtendenser. Jug (Sopprot) hade en minimal roll och ville mest äta burgare och sova.

En sak ändras aldrig. Det absolut kontanta i alla tonårsdramer världen över kommer alltid att vara viljan att passa in.

Detta har man lyckligtvis helt struntat i när man tagit serien in i 2010-talet. Betty och Veronica är rivaler i ungefär fem sekunder sedan skiter de i det. Ett sista hej då till det som en gång var och sedan rakt in i uppdateringen med ämnen som hämndporr, illegala sexuella relationer och mörka familjehemligheter. Ja, precis, det är några steg från Donna Martin Graduate, det klassiska 90210-avsnittet som gick ut på att Donna inte alls smakat sprit på en fest, hon hade lurats till det och var därför helt berättigad att få ta studenten med sina goda, spritfria vänner. För att inte nämna tidningen Acke där en »konflikt« i stil med »ska jag åka och campa med Betty en vecka i sommar eller följa med Veronica till hennes familjs chateau?« kunde uppta ett halvt nummer.

En sak ändras aldrig. Det absolut kontanta i alla tonårsdramer världen över kommer alltid att vara viljan att passa in. Här är det Jug som står för den udda men inte mer än att han har emo-tendenser och författarambitioner. Strax utanför fokus men desto intressantare är Cheryl Blossom, staden Riverdales cheerleader-prinsessa, skolans bitch och samhällets rikaste arvtagerska. Dessutom har hon en oklanderlig stil som hamnar mitt emellan Kylie Jenner och modern goth. Hon är helt fantastisk. När hon blir själva epicentrum för den tragedi som chockar den lilla staden i och med hennes tvillingbrors försvinnande bär hon uppmärksamheten med utsökt utstuderad dramatik. Höga spetskragar, svart flor och slöja. Tills känslorna tar över och sorgen blir äkta.

Riverdale har också behållit två par saker från serieformatet: estetiken och dramatiken. Varenda ruta är uppskruvad lite, lite grann genom Instagramfiltret »comic book«, karaktärerna likaså. De är inte de mest mångfacetterade, vilket bidrar till att Riverdale är en ren fröjd att se. De är inte platta för den sakens skull, bara väldigt härligt tydliga. Inga subtila känslor, inga intrikata handlingar (förutom att mordgåtan i själva hjärtat av serien involverar en del svängningar). Oerhört mycket drama, oerhört mycket knas. Och så den där fantastiska amerikanska nostalginerven där stafettpinnen tagits över från Gilmore Girls. Staden har jubileum och alla ska träffas i det lilla stadshuset! Här i Riverdale gör vi prisbelönt lönnsirap! Gud, jag kan bara tänka mig avsnittet då man i Riverdale firar jul.

Ett sista hej då till det som en gång var och sedan rakt in i uppdateringen med ämnen som hämndporr, illegala sexuella relationer och mörka familjehemligheter.

Det påminner mig om Twilight, som också gav högt utslag på kitsch-o-metern. Om man skalar bort allt vampyrtrams finns det en fin tonårsskildring där under, i alla fall i första filmen. En story om att inte passa in, och om den universala längtan av att bli sedd och älskad. Drömmen om att hitta en själsfrände att navigera fram med under en tid av identitetssökande. Precis som Bella i Twilight å ena sidan oroade sig för om Edward verkligen älskade henne men samtidigt oroade sig för ett annalkande vampyrkrig så har man här samma nivå av orostankar kring huruvida Betty kommer acceptera Archies val av flickvän och vem som egentligen äger mordvapnet. Det är väl där kitschen kommer in som starkast.

Den här utvecklingen av tonårsdramat, från Veronica Mars och Skins via Gossip Girl och Pretty Little Liars, når en kulmen i Riverdale. Kitsch galore, barn som leker detektiver, sportässet som funderar på att satsa på musiken istället (dilemma!) och samtidigt – bedårande tonårskärlek och äkta känslor.

Förresten, här är en till sak som aldrig förändras i amerikanska tonårsdramer: den med bestämdhet absoluta åsikten att man alltid ska ställa upp för sina vänner. Det kan varken tid eller format ändra på.

Riverdale finns att se på Netflix.

Just nu på TVdags

Pop Culture Confidential

I veckans podd: Vilhelm Blomgren från »Midsommar« & »Gösta«

20 augusti, 2019
Nyhet

Ny trailer för Apples prestigeserie – och rykten om högt pris

20 augusti, 2019
Recension

C More-premiär för habila Fartblinda – spännande miljö men för övertydligt

19 augusti, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Netflix-dokun om The Family – kopplingar till KD i Sverige!

18 augusti, 2019
Recension

Once Upon a Time in Hollywood-premiär! Men vad vill du berätta, Tarantino?

16 augusti, 2019
Nyhet

Fantasynytt! En drös skådespelare klara för Wheel of Time

15 augusti, 2019
Recension

Snygga skådisar – men inget känns unikt i nya C More-serien Grand Hotel

13 augusti, 2019
Apples kommande prestigedrama

Första trailern till Anistons & Witherspoons The Morning Show

12 augusti, 2019
Podcast

I veckans Pop Culture Confidential: produktionsdesignern Barbara Ling

12 augusti, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Äntligen berör The Handmaid's Tale igen

11 augusti, 2019
Recension

1980-talsmysiga Scary Stories to Tell in the Dark: »En skräck-inkörsport!«

9 augusti, 2019
Recap

Så mycket kärlek i veckans Younger – The Debu-taunt

8 augusti, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel