Recension

Todd Haynes Wonderstruck: en hyperestetisk saga för vuxna

Betyg 4 av 5

Wonderstruck är baserad på en ungdomsbok med samma namn, skriven och illustrerad av Brian Selznick. Det är också namnet på en antik bok-i-filmen, om kuriosakabinett och museer. Todd Haynes, som tidigare gjort bland annat de rosade Carol och I’m Not There, fortsätter att experimentera med berättande och uttryck.

Wonderstruck är helt enkelt en upplevelse, mycket mer än en berättelse. Värd att se, värd att uppleva, men kanske med barnets ögon, som bara tar in och njuter. En fantasi om en natt på muséet, utan att fundera på om det egentligen ens går.

Filmen känns även den som en finkänsligt illustrerad barnbok. Två parallella berättelser vävs tätare och tätare ihop. Den första handlar om Ben som 1977 förlorar sin mamma i en bilolycka och sen sin hörsel i ett blixtnedslag, och ger sig av för att hitta sin okända far i New York. Den andra handlar om döva Rose som 1927 flyr till samma stad för att hitta sin mamma. Båda hamnar till slut på Naturhistoriska museet och fascineras av dioramor och utställningar.

Båda narrativen är hyper-estetiska. Rose rör sig i svartvitt, musiksatt och stiliserat som en stumfilm, ur hennes perspektiv och alltså utan hörbar dialog. (Bara vissa repliker är textade; det vore intressant att veta hur man avgör vad det är meningen att originalpubliken ska kunna läppläsa.) Ben är gulvarmtonad som ett familjefotografi, i ett folkmassesuddigt New York fullt av hotpants och graffiti och frisyrer med stort F.

Det är en lek med idéer om upplevelse och berättande. Ljud och hörsel. (Rose ser en film på en biograf som strax ska byggas om för ljudfilm. Det är en telefon som gör Ben döv. Och så vidare.) Om märkliga samlingar, om modeller och vad som är På Riktigt.

Och det är där den är starkast, när den är en nästan förenklad liten saga, fast för vuxna. Utan poäng, utan mål, sådär logisk som saker bara är när man är elva-tolv och det verkar helt rimligt och görbart att rymma till New York, när saker enkelt faller på plats och det är lika viktigt med upplevelsen av en historia som att den håller ihop eller vad den ska »betyda«.

film_review_wonderstruck

Med den evigt aktuella diskussionen om huruvida roller med funktionsvariationer ska spelas av »vanliga« skådespelare i bakhuvudet var det intressant att läsa att Rose faktiskt spelas av en döv tonåring, Millicent Simmonds, och att Haynes medvetet försökte hitta döva eller hörselnedsatta skådespelare till rollen. Både Simmonds och Oakes Fegley (Ben) gör finkänsliga prestationer – i sällskap med bland andra Julianne Moore och Michelle Williams.

Det är när de två förloppen ska börja komma ihop, mot sista tredjedelen av filmen, som det funkar mindre bra. Allt måste inte knytas ihop prydligt alla gånger; ibland är det bättre om publiken får antingen gissa eller undra. Och: när det ska bli mer verkligt blir det svårare att ignorera vissa logiska eller praktiska luckor eller att inte fundera på vad det är dövheten och de döva ungdomarna betyder, om de är mer än bara funktioner i en lite övertänkt men underresonerad berättelse. Samtidigt är det några rent visuella bitar i den sista tredjedelen som blir ännu mer av en liten bilderbokskaramell och som hade varit tråkigt att missa, så det är svårt att säga att det borde ha slutat annorlunda.

Med den evigt aktuella diskussionen om huruvida roller med funktionsvariationer ska spelas av »vanliga« skådespelare i bakhuvudet var det intressant att läsa att Rose faktiskt spelas av en döv tonåring, Millicent Simmonds, och att Haynes medvetet försökte hitta döva eller hörselnedsatta skådespelare till rollen.

Wonderstruck är helt enkelt en upplevelse, mycket mer än en berättelse. Värd att se, värd att uppleva, men kanske med barnets ögon, som bara tar in och njuter. En fantasi om en natt på muséet, utan att fundera på om det egentligen ens går.

Den här texten har tidigare publicerats i Dagens ETC.

Wonderstruck går på bio.

Just nu på TVdags

Tips

Premiär ikväll för ny säsong av släktmysterier i Arvinge okänd

20 augusti, 2018
Klipp

Pilot! Orleans! Bara soft rock-godis i Ozempics oförtjänt avskydda reklamfilmer

20 augusti, 2018
Nyhet

Iron Fist är tillbaka – kolla in trailern för nya säsongen

20 augusti, 2018
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Nashvilles episka final-försoning

19 augusti, 2018
Recension

Uppfriskande miljöombyte & Bollywood noir i Netflix Sacred Games

18 augusti, 2018
Klipp

Se Jimmie Åkesson blåljuga om sin SD-nazism-bakgrund

17 augusti, 2018
Klipp

Kusligast med Brennan-gate: Trump prickar inte av en lista med fiender – utan med vittnen

17 augusti, 2018
Till minne

Aretha Franklin död – se ABC:s livesända hyllning här

16 augusti, 2018
Trailer

Alla ska med i Mad Men-skaparens nya serie The Romanoffs

15 augusti, 2018
Intervjutips

Öppenhjärtig Colbert om The Late Show, Trump & tuffa frågor

14 augusti, 2018
Pop Culture Confidential

I veckans podd: vi pratar med Silicon Valley-stjärnan Jimmy O. Yang

13 augusti, 2018
Trailer

Nya säsongen av Mrs Maisel verkar minst lika skruvad

12 augusti, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel