Fredagsfilmen: Queer i Trollhättan

Tillbaka till Åmål – Lukas Moodyssons mästerverk

Det är omöjligt att överskatta Fucking Åmåls betydelse för svensk film. Inte för att Lukas Moodyssons debut – först ut när TV4 Film denna helg inventerar regissörens karriär – blev en rungande publik- och kritikerfavorit efter premiären 1998. Inte för att nestor Ingmar Bergmans nickade godkännande (»mästerverk« kallade han den). Heller inte för att filmen på egen hand placerade Trollhättan, Film i Väst och produktionsbolaget Memfis på kartan, vilket snart skulle skapa en ny maktfaktor i svensk film.

Däremot för att Fucking Åmål helt okomplicerat – och inte olikt hbt-paketeringen i Änglagård sex år tidigare – sammanförde klassisk svensk landsbygdstematik, ungdomsrevolt och gryende lesbisk kärlek. (2010 blev den framröstad som »Bästa Flatfilm« i QX).

Fast det var inte direkt så att kritikerna efter premiären uppmärksammade någon lesbisk tematik. Med Johan Hilton ord (i ett samtal om hbtq-skildringar i svensk film i tidskriften FLM) »tegs den ihjäl«. Och jo, de direkta kommentarerna i svensk mainstreampress var inte många. Kanske var Jan Agheds stycke i Sydsvenskan tydligast, samtidigt som han knappast var särskilt profetisk gällande regissörens vidare karriär:

I stil och utformning ger Moodyssons debut inte direkt något underlag för löften om hans fortsatta filmskapande, men här ger han övertygande porträtt av tonårslivets utsatthet och vånda, de tidigt resta skiljemurarna mellan könen och av obstinata sexuella fördomar.

I dag utgör Fucking Åmål – med den enerverande internationella titeln Show Me Love, efter Robyns hitlåt – en milstolpe i svensk filmhistoria och är en självklar måttstock för kritiker. Det kan gälla allt från »bästa sen…« och »en lika stark debut som…« till grad av »ungdomlig intensitet« eller halt av hbtq-tematik. Fucking Åmål tillhör kanon och fungerar i de flesta sammanhang.

Och det är rätt häftigt att tänka sig att det nu finns femtonåringar som föddes samtidigt med filmen. Femtonåringar som inte har tagit del av kärleksaffären mellan Elin och Agnes, som inte har sett deras åmålska småstadsuppror, inte hört Broder Daniels musik, inte upplevt den fantastiska baksäteskyssen till tonerna av Foreigners I Want To Know What Love Is.

Dessa femtonåringar har fortfarande tid kvar till den mindre häftiga insikten att det sedan de föddes har kommit exakt en svensk film som är lika glödgande självklar och fylld av samma råa obändbara energi, känsla och äkthet från första till sista sekund som Fucking Åmål – nämligen Gabriela Pichlers Äta Sova Dö.

För det är lätt att glömma att en av de största förtjänsterna med Fucking Åmål är trovärdigheten. Film efter film efter film ur den svenska bildfabriken – i synnerhet sådana med ungdomar i rollerna – får mig antingen att gripa efter skämskudden eller stänga av. Alltmedan Moodysson tillsammans med Rebecka Liljeberg och Alexandra Dahlström får till magi på magi på magi. Oavsett om det gäller det inledande syskonbråkets taffliga men genuina ilska eller den avslutande scenens »vad är lagom mängd O'boy i mjölk«-snack som visade att den upproriska kärlekspassionen inte bara handlade om att hångla och hålla hand offentligt utan om hur ungdomar trevar i sin vardagskärlek.

Det var roligt genialiskt och lyhört – och inte så lite lånat från vad som pågick i DOGME-gänget på andra sidan sundet. För det ska understrykas att Fucking Åmål var en samproduktion med Lars von Triers Zentropa. Hade Moodysson i stället tagit inspiration av vad som pågick i Sverige just då – 1998 hade till exempel Lisa Ohlins Veranda för en tenor, Richard Hoberts Ögat och Colin Nutleys Under solen premiär – då hade resultatet kanske inte blivit fullt lika skoj.

Har du en gång sett Fucking Åmål så kan du med fördel se om den med jämna mellanrum. Har du inte sett filmen – eller har en tonåring där hemma som missat eller tyckte att Moodyssons senaste var lite väl gullig och rundad i kanterna – då är förstås fredagssällskapet med Agnes och Elin självskrivet.

Fucking Åmål visas på TV4 Film i kväll kl 21.

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel