Kommentar

The Irishman föryngrar ansikten digitalt, men glömmer bort allt det andra

I Martin Scorseses Netflix-film The Irishman ansiktsopererar man (digitalt) bland annat Robert De Niro för att möjliggöra en resa från tjugo år till åttio. Men man glömmer resten av kroppen, med alla dess krämpor som kommer med åldern. Man glömmer skådespelarnas patos. Den ungdomliga glans publiken minns dem för. Det är helt enkelt svårt för en Taxi Driver-skadad publik att acceptera en ung De Niro som rör sig gammalt. Hade det hört skådespelet till så hade det varit en annan sak.

Vad innebär allt det här i praktiken? Det är svårt att sätta fingret på, men det sätter sig i magtrakten och sprider sig till resten av kroppen. Ungefär likande den medicin Harmony Korines Trash Humpers bjöd på, fast invers.

I Trash Humpers bar unga skådespelare masker som fick dem att se ut som gamla gubbar. De rörde sig med unga kroppar, men ytan hävdade något annat. Rätt obehagligt. Men man förstod varför. Trash Humpers försökte aldrig dölja maskerna.

Obehaget i The Irishman ligger på en annan nivå. Inte för att det är ännu en våldsam film med hög mysfaktor, utan av skäl jag inte riktigt kan förklara. Det är något som inte stämmer. Som en Clementin som egentligen är en Mandarin.

The Irishman försöker komma undan med en bluff som redan är synad, av hela världen. Ponera att The Irishman producerats bortom all bevakning. Då hade man säkert förvånats över filmens look. Men idag, efter år av analyser, reportage och trailers, har man satt sig själva i fällan. The Irishman är en pionjär, ett experiment. En gangsterfilmernas Toy Story.

Det finns en scen i The Irishman som är en kompilation av scener från The Simpsons, varav alla innehåller Mr Burns. Ni vet, ägaren av kärnkraftsverket och rikare än Joakim von Anka. Han stönar väldigt mycket, vispar och vevar, och stönar. Han ser gammal ut, han agerar gammalt, utåtagerande. Precis som när De Niro misshandlar ett affärsbiträde. En scen som inte förnekar sitt bisarra uttryck. Jävlar. Vad som är tänkt som en otäck blinkning till Maffiabröder, blir istället ett bisarrt dito till Singin' in the Rain. Man kan inte sluta titta.

Obehaget i The Irishman ligger på en annan nivå. Inte för att det är ännu en våldsam film med hög mysfaktor, utan av skäl jag inte riktigt kan förklara. Det är något som inte stämmer. Som en Clementin som egentligen är en Mandarin.

Även om det inte blir värre än i ovanstående exempel så är skadan redan skedd, och den repareras aldrig. Det största problemet är att man som publik desorienteras. Man vet aldrig hur gammal De Niro är. Han skaffar familj när han ser ut som sextio, men ska väl vara fyrtio? Klippen från hans tid i armén föreställer jag mig ska gestalta en De Niro cirka tjugo år? Men han ser ut som fyrtio. Denna desorientering mildras av ren beundran över att man ändå fått De Niro att se fyrtio år gammal ut, men äntrar åter scen då man bitvis tror sig se på en filmscen ifrån ett Rockstar-spel.

Och det gäller inte bara De Niro. Joe Pesci ser ut som en mumie. En ung mumie. Pacinos Hoffa är gjord av Lego, tack Nöjesguiden! Han kan inte ens sitta på en säng utan ge ifrån sig vårdhemsvibbar. Det ligger ett tyngdtäcke över hela filmen. Den blir en teknisk jakt på en ungdom förlorad i skådespelarnas mörka undermedvetna. Tröttheten går att ta på.

Och här någon gång lämnar jag filmen till fördel för fantasin om en annan slags film. En film som drar saker och ting till sin spets. En gangsterfilm gjord av Spike Jonze, där De Niro regredierad till tioåring, med en tioårings ansikte och pitchad röst spelar baseball, byter samlarkort eller spanar efter tjejer vid poolen. Allt det här fortfarande iklädd en gubbes kropp. För det måste väl ändå varit det här Scorsese eftersträvat. En slags själslig konsekvens. En närvaro som skulle bibehållas med hjälp av kroppslig konsekvens. Men som inte funkar då skådespelarna inte längre är unga, varken i kropp eller själ, och helt tappat förmågan att spela unga.

Att The Irishman ändå fungerar hyfsat säger rätt mycket om hur lyckat allt annat är. Det är en vacker film med ett snyggt soundtrack. Och trots att de digitala effekterna inte fungerar i praktiken, så förstår man tanken med att fånga livet och döden. Förgängligheten. Robert De Niros sista scener är magnifik ångestnostalgi. Det är roligt att se Joe Pesci i en storfilm ännu en gång. Man har ju helt glömt bort hur bra han kan vara. Jag var tvungen att googla »why hasn't Joe Pesci acted in more films« och fick reda på att han för ett bra tag sedan bestämde sig för att satsa på sin musik istället.

Kanske borde Scorsese också ha satsat på annat, alltså annat än digital ansiktsföryngring. För vad satsningen resulterat i är ett bestående, värkande Varför?

The Irishman går att se på Netflix.

 

 

Just nu på TVdags

Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Little Fugitive (1953)

14 juli, 2020
Tips

Underbart dålig stämning när Ziwe gisslar kollegor om rasism

13 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sandis skojdissningar av Gyles Brandreth i QI

12 juli, 2020
Tips

Damer i burar! Amy Sedaris i otippad hyllning av obskyr 60-talsrulle

7 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Perry Mason-skådisguldet – Lithgow, Rhys & Maslany

5 juli, 2020
Streamingtips

Missa inte febriga »I May Destroy You« på HBO Nordic

2 juli, 2020
Tips

Office Hours med Tim Heidecker – kul & kaotisk karantänkultur

30 juni, 2020
Premiär

På HBO Nordic: Följ Michelle McNamaras Golden State Killer-jakt i I'll Be Gone in the Dark

29 juni, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Pauline à la plage (1983)

29 juni, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Knutby! Svensk true crime på barnens sida

28 juni, 2020
Recension

Eurovision Song Contest: The Story Of Fire Saga – charmig, tramsig & småkul

26 juni, 2020
Trailer

Premiären för Fredrik Backmans »Björnstad« närmar sig

25 juni, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel