Veckans biopremiär på TVdags

The Imitation Game – ett klumpigt anti-konstverk typiskt för den amerikanska filmens superkris

Det råder kreativ kris i Hollywood. Det har vid det här laget fastslagits fler gånger än det går superhjältefilmer på ett år. Och visst, den amerikanska blockbustern har formulaiskt erövrat all världens biolistor utan några som helst tankar på originalitet utan snarare franchiseifiering och varumärkeskännedom som främsta fantasiobjekt.

Det är en utveckling som även går hand i hand med de senaste årens minst sagt trubbiga kritik mot Oscarsakademin. I USA menar nämligen vissa kritiska röster att tillställningen blivit en uppvisning i elitism. Ett sätt för den amerikanska filmkulturen att slå sig själv för bröstet och visa hur de förstår film som den breda massan aldrig betalar för på bio. Mycket kan man anklaga Oscarsgalan för, att den är fylld av brutalt hårda slag över otaliga bröst inte minst, men att den skulle vara en uppvisning i en elitistisk kulturhållning är ju bara löjeväckande.

Att en biopic om en framstående historisk figur kan vara en väg till Oscarsgalan har alltid varit en inofficiell sanning men de senaste åren vuxit till ett empiriskt faktum.

Den amerikanska kvalitetsfilmen plågas nämligen, lite i skymundan, av exakt samma kreativa kris som blockbustern. När nomineringarna till årets prisceremoni tillkännagavs igår stod det exempelvis klart att inte mindre än hälften av filmerna i kategorin för bästa film var baserade på verkliga händelser. En hårdragning, kan tyckas, men tar man dessutom i beaktning att samtliga fyra av de verklighetsbaserade filmerna i praktiken är renodlade biografi-filmer om framstående män ur historien blir mönstret desto tydligare. I kategorin bästa manliga huvudroll än mer så: fyra av fem nominerade skådespelarinsatser är gestaltningar hämtade ur verkligheten.

Att en biopic om en framstående historisk figur kan vara en väg till Oscarsgalan har alltid varit en inofficiell sanning men de senaste åren vuxit till ett empiriskt faktum. För ungefär samtidigt som Jamie Foxx lyfte sin statyett för rollen som Ray Charles exploderade den filmbiografin som genre. Åren efter vann Philip Seymour Hoffman för Capote, Forest Withaker för sin porträttering av Idi Amin och Sean Penn för sin insats som gayaktivisten Harvey Milk.

Norske regissören Morten Tyldums senaste film The Imitation Game är därmed ett bevis för biografifilmens Oscarpotential, som tagit form i rakt nedåtstigande led från Jaime Foxxs Ray. Historien kretsar kring Alan Turing, den brittiske matematikern som under andra världskriget gavs uppgiften att knäcka tyskarnas mytiska kodmaskin »Enigma«. Turing, som senare skulle komma att klassas som en av den moderna informationsteknologin och datorutvecklingens fäder, dömdes efter andra världskriget för homosexualitet och straffades med kemisk kastrering. Han tog sitt eget liv 1954. Först 59 år senare utfärdade den brittiska regeringen en postum ursäkt till Turing för det helvete han hade fått utstå.

Det som ska likna livets sammanträffanden sticker i tittaren som otympligt spetsiga manusgrepp. Det spektakulära regerar, det komplexa, gråskaliga, flyttas till periferin.

Det är en livshistoria som vittnar om ett statligt övergrepp på en briljant människa, som ringar in hur utsatta samhällsgrupper och minoriteter behandlats av, så kallade, civiliserade samhällen. Detta är även en tematik som helt och hållet får stå till sidan i Tyldums filmatisering av Turings liv. I stället uppehåller sig filmen mestadels vid att bocka av de olika kriterierna för att placera filmen i det prestigefyllda Oscarsracet. En Rain Man-liknande socialt missanpassad huvudroll som filmen lär publiken att tycka om, check. Ett dramatiskt laddat klimax i form av ett dramaturgiskt konstruerat genombrott som understryker huvudpersonernas tapperhet, check. Ett tragiskt slut, check. En berättelse som fokuserar på att bygga en hjälte snarare än att berätta om historien, check.

På samma vis som Ben Afflecks Argo (en annan Oscarsvinnande skildring av samtidshistorien) snitslar The Imitation Game en narratologisk bana genom historien tänkt att appellera på de mest basala av mänsklig känslor. Filmen igenom ses klumpiga dramaturgiska grepp, en spion avslöjas för att någon råkar hitta en bibel, ett framsteg görs för att en telegrafist berättar om sina flirtar med en annan telegrafist. Det som ska likna livets sammanträffanden sticker i tittaren som otympligt spetsiga manusgrepp. Det spektakulära regerar, det komplexa, gråskaliga, flyttas till periferin.

Mitt i alltsammans finns den Oscarsnominerade Benedict Cumberbatch. Med roller som Sherlock och Julian Assange har han redan tränat in sina versioner av både socialt missanpassad, arrogant geni och samtidshistorisk visionär. Det är för Cumberbatch därmed bara att kasta lägga växeln i tomkörning och göra det förväntade.

The Imitation Game blir därmed ett typexempel på den amerikanska kvalitetsfilmens tydliga stagnation. Även om det är en film producerad i Storbritannien, med en norsk regissör, är det lika mycket en jakt på ett amerikanskt berättande, och framförallt amerikanskt erkännande. Det är en film som tar en historia om civilisationens misslyckande och förvandlar den till en saga om hjältemod. Det enda som i slutändan gör filmen någorlunda hedersvärd är att tusentals människor lär läsa om Alan Turing på wikipedia på väg hem från biografen.

Terry Gilliam sa en gång i en intervju att han aldrig gillat Steven Spielbergs Schindler's List. Med en parafras på Stanley Kubrick framhävde han hur förintelsen är en historia om mänskligt misslyckande, Schindler's List en film om mänsklig framgång. Detsamma kan sägas om The Imitation Game.

The Imitation Game har svensk biopremiär i dag.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Jägarna vs Exit – svensk triumf, norskt fiasko

21 mars, 2021
Hyllning

I morgon är en annan dag – tack för allt Christer!

14 mars, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Var »4 Blocks« den bästa gängkrimserien som gjorts?

14 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel