Rundabordssamtal om säsong 2 och kommande final

Team Richie, romantik-naivitet & chocknedläggning – TVdags summerar underbara Looking

Sara: Blev bedrövad av nedläggningsbeskedet om Looking. Det känns som att serien aldrig riktigt fått ta plats i tv-landskapet mer än som trivsam bagatell, men särskilt den senare delen av andra säsongen tycker jag var överraskande stark. Det var en av få serier jag verkligen såg fram emot varje vecka. Nu får vi nöja oss med en avslutande special, vilket känns som ett snålt men förhoppningsvis tillfredsställande tröstpris.

Precis när vi börjar få långkörarfeeling meddelar HBO att de lägger ner… De berövar mig på några av mina allra närmsta tv-vänner!

Linus: Jag har läst många som har tyckt att serien hittade hem just i andra säsongen, och visst har den utvecklats väl, men jag tyckte om den redan från början. En bra serie skapar ett eget litet universum, en egen känsla, ett eget tonläge. Jag tyckte att Looking gjorde det från första scenen där Patrick av ren nyfikenhet testar att cruisa i en park. Just hur serien lyckades kännas modern och realistisk i sitt skildrande av amerikanskt storstadsbögliv gjorde att jag föll pladask. Nedläggningen var inte oväntad, serien har ju till skillnad från Girls (som faktiskt inte har sååå lysande tittarsiffror heller) helt saknat den medie- och awards show-buzz som får HBO att satsa på den ändå. Men det gjorde mig ändå lika bedrövad. Jag tycker dock om att den får en chans till ett riktigt avslut. Team Richie måste vinna!

Kjell: Jag gillade mycket i säsong 1, kanske främst lugnet, tonen av vanlighet, dramat i icke-dramat, och så förstås själva rollfigurerna. Och det var de senare som fick säsong 2 att skjuta fart som den relationsserie jag nog tyckt mest om av alla, eller i alla fall på nivå med Tell Me You Love Me och Men of a Certain Age. När vi sen började få verkliga bakgrundshistorier som ytterligare fördjupade karaktärerna, som hela Modesto-avsnittet, började i alla fall jag få viss långkörarfeeling. Känslan av att, nu växer det, nu går vi in i den här världen på verkligt allvar! Och så bara ett par veckor senare meddelar HBO att man lägger ner. De berövar mig på några av mina allra närmsta tv-vänner!

Anna-Karin: Jag oroar mig för ett sånt hastigt sista avsnitt. Det brukar bli ett sånt jäkla hopsyende av alla säckar samtidigt. Seriens stora lockelse för mig är ju dess stora trovärdighet och realism. Att det känts som att man hänger med sina polare och får en direktinblick i sina liv. Jag tror den stora känslan för mig när jag hör om nedläggningen är omedelbar saknad. Och besvikelse över att jag inte får fortsätta följa mina kompisar. Det känns helt rimligt att de lever vidare sina liv i San Francisco, bara att jag inte får fortsätta vara med i dem. Jag är orimligt ledsen över detta.

Sara: Jag tycker om Kevins rollutveckling under säsongen. Kevin och Patricks förhållande har på ett sätt alltid varit dödsdömt, (vem är inte Team Richie?) men de har skickligt byggt upp hans likeability så att han blivit mer än bara den veliga otrogna typ han började som. I finalen hade jag verkligen sympati för honom. Ur hans synvinkel vill han bara vara mån om sitt förhållande, vis av sitt tidigare haveri testar han lite radical honesty, vilket krockar totalt med Patricks romantiska naivitet. Som nästan blir löjligt blåögd i jämförelse. Jag menar, att säga saker som »it's like your heart works one way and mine works another«…

Linus: Under den andra säsongen så fördjupades de flesta av karaktärerna. Till och med Agustin gjordes till mer än en självupptagen gnällspik. Och jag ser att de försökte mänskliggöra Kevin, men som jag skrivit från början, så är Russell Tovey en alldeles för dålig skådis. Redan från start har han varit den enda som inte fattat seriens ton, som överagerat och som gjort Kevin till ett manipulativt as med få förlåtande egenskaper. Det har stört mig oerhört att så mycket fokus under den andra säsongen har lagts på Kevin. Jag tänkte länge att han skulle bli som Mr Big i Sex and the City, en självupptagen jävel som utmålas till The One trots att han inte förtjänar det. Som tur är så berättade Looking en betydligt mer intressant historia som jag, trots Toveys dåliga skådespel, berördes av. Det sista avsnittets bråk mellan Kevin och Patrick är ju smått epic. Där krockar ju allting. Och jag förstår bådas sidor. Att Kevin vet om att han inte kan vara den monogama typen och för en gångs skulle försöker vara ärlig med det, och att Patrick vet om att han bara vill ha en vanligt fungerande relation, men valt fel kille för det.

Jag tänkte länge att Kevin skulle bli som Mr Big i Sex and the City, en självupptagen jävel som utmålas till The One trots att han inte förtjänar det.

Anna-Karin: Är jag den enda som inte är Team Richie? Jag kände att de var så olika att det bara blev skavigt när de var ihop, men å andra sidan är det redan skavigt med Patrick och Kevin ändå. Agustin har seglat upp som en riktig person under säsong två, med lite empati och mänskliga känslor. Jag gillar nya Agustin, och min favoritrelation under säsong 2 har nog faktiskt varit mellan honom och Eddie. Den har utmanat honom, och det är så fint att se honom falla mer och mer för honom.

Kjell: Jag är väl egentligen bara Team Looking, i så fall. Följer serien varthelst den vill gå. Accepterar alla människorna i den, Kevin precis lika mycket som Richie, som såklart är mycket lättare att tycka om i sin försiktighet, men desto större gestaltat av Russell Tovey att även fördjupningen av Kev fäster och blir på allvar. Jag gillar att Patrick faktiskt får ungefär samma sorts relation till båda, även Kevin efterhand; när det gäller samtalstonen dem emellan. När Kevin säger att Patrick får honom att må bättre och känna sig bättre som människa är det så trovärdigt, där gestaltar Russell Tovey en naken ärlighet, rätt upp och ner, med allt vad det innebär. Hans »cocky« självförtroende utmanat av ett bära-eller-brista. Richie är så självklar, det är inte Kevin. Men det där aviga mellan Richie och Patrick fick en sån underbar avfrostning när Patrick hängde med ut till Richies uppväxtkvarter för att hämta den där glassbilen. Jag gillade att man fick flera såna fina nedslag i deras vanliga vardagssamtal, där kändes hela deras relation så självklar och på riktigt. Och det var förresten en fin spegelvändning av första säsongens tripp till Patricks ex bröllop. Utöver Modesto-avsnittet fick vi små mini-roadtrips till allas bakgrunder… utom Augustins. Hade sett fram emot den också…

Sara: Om min favoritrelation under första säsongen var Dom och Lynn var det under andra säsongen definitivt Doris och Dom. Jag har ju en grej för starka vänskapsrelationer mellan män och kvinnor på tv, som jag skrivit om till exempel efter The Killing, och det här är inget undantag. Så himla fina! Modesto-avsnittet om Doris pappas död var verkligen en höjdare.

Linus:
Ja, Dom är nog min favoritkaraktär förutom Richie. Håller helt med dig, Sara, om kärleken till starka vänskaper mellan kvinnor och män. Och Dom och Doris hade ju en relation med ett större djup än någon annan relation i serien. Jag förstod dem, och även vilka komplikationer en sådan nära vänskap kan få när en partner kommer in i bilden. Men jag måste ju lyfta fram Richie mest. Älskar honom! Jag tycker att han underanvändes i den andra säsongen, men ett av mina favoritavsnitt var det där han och Patrick hämtar glassbilen. Jag tycker så mycket om de två tillsammans. Det finns en naturlig kemi där (som inte alls fanns med Kevin) som det också gick att känna igen sig i. Den här känslan när en börjar tycka om någon och inte kan sluta le, utan går runt och dumflinar hela tiden. I love it!

Sara: Önskan inför finalspecialen: Det kan få utspela sig på Doris och Maliks bröllop, där Lynn inser att han vågar tro på kärleken igen och att han och Dom har en framtid tillsammans, Richie och Patrick fortsätter sin trevande återförening (ingen anledning att ha bråttom), Agustin och hans mysbjörn är stabila tillsammans och Agustin har återupptagit sitt konstnärskap.

Vill vi verkligen ha ett rosaskimrande avslut? Jag skulle bli arg om alla gick iväg helt lyckliga och oförstörda.

Linus: Alltså Sara, jag kan skriva under på allt! Jag vill också ha det precis så! Och att Doms jäkla kycklingställe blir en hyfsat succé. Jag unnar honom lite framgång (hur överlevde han ens under den andra säsongen?).

Kjell: Men vill vi inte veta lite mer om Augustin, på djupet? Å andra sidan är det inget som kommer att hinnas med i en sista finalspecial. Genial idé för final-setting, Sara! Vetefan om jag håller med om Lynn, bara. Men det kanske bara är för att jag har svårt att släppa Scott Bakulas rollfigur i Men of a Certain Age, som påminde så jäkla mycket om den här – men där serieskaparna Royce och Romano släppte in oss så mycket mer i processen bakom hans känsloliv. Lynn är så uppenbart utanför seriens kärna, mycket mer än Kevin och Richie, och det vore kanske lite konstigt om han släpptes in i sista avsnittet. Jag tror att vi alla vill känna det rätta för Dom som avslutning, och vi tittare accepterar inte Lynn som part i det!

Anna-Karin: Ursäkta om jag ställer mig lite skeptisk även här – vill vi verkligen ha ett rosaskimrande avslut? Skulle inte det skada den finstämda realism som blivit seriens signum? Jag skulle bli arg om alla gick iväg helt lyckliga och oförstörda. Jag skulle kasta saker på min dator och skrika att så är det ju fan inte i verkligheten! Missförstå mig rätt, jag vill alla karaktärerna väl, men tycker det vore en missgärning mot resten av seriens berättelse att fixa det för alla. Kanske kan jag gå med på en aning om att Richie och Patrick kan fixa saker, men Lynn får gärna hålla sig borta för min del. Såg Doms resa efter uppbrottet som att han äntligen hittade sig själv och vågade tro på att han kunde klara saker själv. Fan vad jag kommer sakna den här serien. Det var länge sedan jag kände så här för en nedläggning. Det är inte riktigt på Firefly-smärta i mina känslor, men strax under.

Looking finns på HBO Nordic och C More Play. Serien blev inte förnyad för en tredje säsong men ska avslutas med en entimmesspecial.

Just nu på TVdags

Streamingtips

Dagens karantäntips – »Radioten« Fleksnes

6 april, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Night of the Comet (1984)

6 april, 2020
Streamingtips

Dagens karantäntips – Fantastiskt landskap & mordiska öbor i fina Shetland

5 april, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Deutschland 83-skaparens vackra Netflix-drama Unorthodox

5 april, 2020
Streamingtips

Four Weddings and a Funeral funkar utmärkt som fyndig förströelse

4 april, 2020
Streamingtips

Dagens karantäntips – mysiga hämndmelodramen Itaewon Class

4 april, 2020
Streamingtips

Dagens karantäntips – Hemmabiospecial med Intresseklubben Antecknar

3 april, 2020
Streamingtips

Dagens karantäntips – Studio Ghiblis filmskatt på Netflix

2 april, 2020
Streamingtips

Dagens karantäntips – Kärlekens olidliga skörhet i »På Chesil Beach«

1 april, 2020
Streamingtips

Dagens karantäntips – Bara goda nyheter med John Krasinski

31 mars, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Road House (1948)

30 mars, 2020
Streamingtips

Dagens karantäntips – Netflix helt bananas doku-serie Tiger King

30 mars, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel