Recension

Systrar 1968 lider av uppfostrande ton – men är ändå småtrevlig

Betyg 3 av 5

Det var svårt att inte bli lite förtjust i huvudkaraktären, Karin (Mikaela Knapp), när jag började titta på SVT:s nya miniserie, Systrar 1968, skapad och skriven av Martina Bigert och Maria Thulin. Jag älskar pixie-frisyren, de korta utsvänga kjolarna och den lite truliga attityden. Karin har precis gått klart sin journalistutbildning och söker förgäves jobb på alla rikets tidningar innan hon får napp i Ystad, tack vare att mamman känner ägaren, vilket dock Karin inte har någon aning om. Väl där rör hon runt i den mossiga redaktionens gryta genom att inte alls rapportera om några banala småstadshändelser utan om viktiga saker såsom att Betty Friedans bok, Den feminina mystiken, har kommit ut på svenska och vad den kan betyda för svenska hemmafruar.

Karin är huvudpersonen som fungerar som en katalysator för de andras uppvaknande, men hon gör ingen resa själv. För vilken är hennes historia?

Inackorderad hos tidningsägaren George (Jens Hultén), som också är ägaren till stadens hotell, får hon med sina artiklar och blotta närvaro – snabbt kompletterad av vännen och konstnären Lotties (Maja Rung) – både hans hustru (Livia Millhagen) och trolovade dotter Ingela (Anna Åström) att börja fundera på sin tillvaro.

Men det är något som skaver lite med historien om vakna kvinnor eller de som plötsligt väcks upp ur de mardrömmar de inte riktigt visste de hade, i alla fall med hur den berättas. Karin är huvudpersonen som fungerar som katalysator för de andras uppvaknande, men hon gör ingen resa själv. För vilken är hennes historia? Ja, det visade sig att hon var en hyvens journalist, men det var hon säker på att hon var redan innan. Hon blev kär i Janne (Hannes Fohlin) och efter sommaren är hon fortfarande kär i Janne. Hon visste att hon inte ville ha barn, så hon skaffade inte barn. Hon hade aldrig haft någon pappa och ville inte ha någon heller, även när det visade sig att hon hade en.

Systrar ep 1
Inte oväntat blir Karin (Mikaela Knapp) förtjust i den odräglige överklasskommunisten Janne (Hannes Fohlin) som nyfiket nedlåter sig till att frottera sig med en arbetarklass-tjej.

Antingen borde överklassfamiljen och den förändring de genomgår när den unga radikala journalisten och hennes vänner hyr rum hos dem en sommar vara i berättelsens centrum. Eller så känns det som att sommaren i Ystad skulle påverka Karin på något sätt, men så uppfattar jag det inte. Hon är socialisten som redan är färdigformad och klar, med uppgift att uppfostra överklassen. Och uppfostras behöver den. Överklassens kvinnor är korkade, de kan varken något om politik eller konst, och alla männen nedlåtande vare sig det är väl eller illa menat.

Hon är socialisten som redan är färdigformad och klar, med uppgift att uppfostra överklassen. Och uppfostras behöver den.

Dock måste jag säga att manusförfattarna också fångat nidbilden av den självupptagna vänsteraktivisten ibland. Karin är så inne i sitt förakt att hon inte kan drista sig till att intressera sig för andra människor om de inte delar hennes åsikt. Om man inte kan politik, utan vill bli mannekäng, som Ingela, är man irrelevant. Ingela har precis med glädje hjälpt henne hitta ett spännande sillrecept till hennes artikel, men Karin kan inte ens förmå sig att fråga henne om mannekängjobbet eller önska henne lycka till. Inte förrän hon är omvänd är Ingela intressant. Inte heller oväntat blir Karin förtjust i den odräglige överklasskommunisten som nyfiket nedlåter sig till att frottera sig med en arbetarklass-tjej och senare tar sportbilen för att susa ner och träffa henne i Ystad. Det är någonting där med att vilja äta kakan och ha den kvar.

Systrar gungorna
Mikaela Knapp och Anna Åström som Karin och Ingela. När de hälsar på varandra vid trädgårdens gungor känns det mer som en 10-åring som frågar en annan 10-åring om hon vill leka än två tjugo-åringar som bekantar sig med varandra.

Karin och även Ingela har något ungt och barnsligt över sig även om de ska vara en bit över tjugo. Första gången vi ser Ingela är genom fönstret när hon hoppar rep, dock inte i syfte att roa sig, utan för att bli smal inför bröllopet. När de sedan hälsar på varandra är det vid trädgårdens gungor och det känns mer som när en 10-åring som frågar en annan 10-åring om hon vill leka än två tjugo-åringar som bekantar sig med varandra. Karin dekorerar sitt nya rum med planscher på Che Guevara som hon har med sig, lite som en tonåring gör. Känslan av att de är tonåringar återkommer i dialogen och av bilden när de två senare sitter på sängen och pratar förtroligt.

Kul var det också att åtminstone tidningens fotograf och hotellreceptionisten pratade skånska.

Det barnsliga får ytterligare en dimension i det tredje och sista avsnittet, när Karin ska avslöja vidrigheterna som pågår på hotellet. Det hela känns som taget från en bok om LasseMajas detektivbyrå, barnförbjuden visst, men ändå LasseMaja. Hur Karin smyger in på hotellet med sin kamera och den ackompanjerande musiken gör sitt till. En annan orsak är att Gottfrid (Kim Sulocki), hotellmanagern, är som en figur som hämtad från en av dessa böcker, likaså George. Båda har något smålöjligt alternativt småroligt, karikatyrmässigt över sig.

Systrar G och G
Jens Hultén och Kim Sulocki som George och Gottfrid. Båda har något smålöjligt alternativt småroligt, karikatyrmässigt över sig.

Systrar 1968 saknar inte underhållningsvärde, den barnsliga tonen har sin charm. Jag får helt enkelt vibbar av en amerikansk after school special – en småtrevlig historia, men tillrättalagd och uppfostrande, utan överraskningar eller nyanser och ett budskap som inte går att missa. Trevligt var det också att åtminstone tidningens fotograf samt hotellreceptionisten pratade skånska.

Systrar 1968 finns på SVT Play.

Just nu på TVdags

Kommentar

Pete Holmes förändring & vändning i Crashing – HBO:s snällaste serie

18 mars, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Good Fight är Trump-erans största motstånds-måste

17 mars, 2019
Klipp

En mycket mörkare Fresh Prince i en fejk-trailer som ger mersmak

15 mars, 2019
Gruppdiskussion

The Walking Dead-cirkeln om David Brent, Beta-bröl & papier maché-tigern

15 mars, 2019
Recension

The House that Jack Built: pretentiös, rolig & så in i helvete grotesk!

15 mars, 2019
Trailer

»I like this one« – Här är ännu en Avengers: Endgame-trailer

14 mars, 2019
Recension

Nya Kevin Costner-serien Yellowstone är långt ifrån perfekt – men berör

14 mars, 2019
Tips

Bio-tips för stockholmare: Guldbaggefestivalen 15–17 mars

13 mars, 2019
Kommentar

Ändra texten inför Eurovision, John! Det är inte slang, det är bara fel

13 mars, 2019
Klipp

Dödskraschen med Ethiopian Airlines kan vara Donald Trumps vidrigaste skandal

13 mars, 2019
Kommentar

Vi gratulerar text-tv på 40-årsdagen!

12 mars, 2019
Säsongspremiär

Det viktigaste vårtecknet? Trädgårdstider är tillbaka!

12 mars, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel