Recension

SVT:s Midnattssol lyser starkt – nordic noir när den är som bäst

Betyg 4 av 5

Det räcker egentligen att se öppningsscenen av Midnattssol för att förstå att man kommer att vara fast åtta söndagar i rad. Det är en egentligen enkel scen och därtill kort, bara en minut hinner passera innan förtexterna drar igång – men jösses vad effektivt den drar in tittaren och bygger förväntningar på vad som ska komma. Efteråt sitter man där, undrande varför ingen annan har tänkt på det där innan Mårlind och Stein gjorde det. Men det är en annan historia.

Midnattssol har all potential att bli en jättesuccé, produktionen håller toppklass från start till mål.

Midnattssols historia är i stället den här: en fransk medborgare hittas brutalt dödad i midsommartid i den nordligaste svenska fjällvärlden, och den franska mordutredaren Kahina Zadi (Leïla Bekhti) skickas till Kiruna för att bistå det svenska rättsväsendet i förundersökningen, som leds av åklagaren Anders Harnesk (Gustaf Hammarsten). Snart hittas fler människor som mördats under symbolladdade, närmast rituella former och misstankarna går åt samiskt håll. I en region där motsättningarna mellan olika folkgrupper redan tidigare är stora riskerar nu samhället att helt slitas itu.

Midnattssol har beskrivits som »nya Bron«. Orsakerna är flera – Måns Mårlind och Björn Stein var med och skapade Bron (även om det sedan främst blev Hans Rosenfeldts bebis), båda serierna är internationella, påkostade och mycket ambitiösa samproduktioner men kanske allra främst för att de båda utnyttjar en unik plats för att berätta en dramatisk kriminalhistoria där de redan existerande konflikterna blir en bärande del i handlingen. I Bron var det danskt gemyt mot svensk korrekthet som gick i klinch, här är det storsvenskar mot nedtryckt samisk ursprungsbefolkning.

Nå, är då Midnattssol det nya Bron? Men herregud vilken hopplös fråga! Inte ens Bron var ju Bron från start, dess nutida status som det mest framgångsrika krimdramat Sverige fått ur sig har byggts över tid, första säsongen sågs inte ens av miljonpublik när den sändes på söndagskvällarna hösten 2011.

Men om vi säger så här: Midnattssol har all potential att bli en jättesuccé, inte bara i Sverige och seriens andra hemland Frankrike utan även på övriga marknader som tagit nordic noir till sitt hjärta. Jag »bingade« hela serien förra veckoslutet och jo – produktionen håller toppklass från start till mål. Skådespelarna i centrum (och periferin) är förträffliga, scenerierna är så storslagna och exotiska de kan bli och tempot (särskilt i premiäravsnittet) är genomgående högt. Historien som sådan innehåller dessutom tillräckligt många lager och vändningar för att spänningen ska hålla hela vägen, slutavsnittet är extremt adrenalinhöjande.

Inget för de flygrädda. Helikoptrar står bokstavligt för både liv och död i Midnattssol.
Inget för de flygrädda. Helikoptrar står bokstavligt för både liv och död i Midnattssol.

Vad Midnattssol till skillnad från Bron däremot saknar är en »Saganorénlänskrimmalmö«, här finns ingen rollfigur som sticker ut på samma sätt. Gustaf Hammarsten spelar sin åklagare och tillika halvsame Anders Harnesk på ett väldigt sympatiskt sätt, men Harnesk är en lågmäld, lite tafflig person som man direkt ömmar för eftersom han så tydligt inte passar in i den machokultur han befinner sig mitt i. Leïla Bekhti är också utmärkt i sin roll som den rätt tungsinta Kahina Zadi som med ett ursprung som algerisk berber känner igen utanförskapet som finns i samernas relation till majoritetssamhället. Visst, det finns mörker och kantighet i dem båda när de brottas med arv från sina respektive förflutna, men… nej, självlysande är rollfigurerna inte.

När Måns Mårlind och Björn Stein har pratat om vad som lockade dem att göra Midnattssol har de lyft fram att det finns så mycket i de här miljöerna som svensken i gemen inte vet något om – men som de borde veta. Samefrågan är ett sådant ämne, gruvornas påverkan på regionen med de påbörjade stadsflyttarna av Kiruna och Malmberget ett annat och ett tredje miljön i sig. Svenskar reser glatt jordklotet runt för att hitta spektakulära platser som tagna från en annan värld, men är i regel omedvetna om hur rikt vårt eget land är på dessa vyer.

Nå, är då Midnattssol det nya Bron? Men herregud vilken hopplös fråga! Inte ens Bron var ju Bron från början.

Då jag själv är boende i Kiruna sedan snart fyra år tillbaka – eller okej, i Vittangi sju mil öster om stan men ändå, avstånden här uppe gör det i princip nästgårds – ser jag troligen Midnattssol på ett delvis annat sätt än den gängse tittaren. Jag vill som inflyttad på intet sätt göra mig till en definitiv uttolkare av seriens autenticitet, men det är klart att jag i dag ser delvis andra saker än om Midnattssol kommit för fem år sedan, då jag bodde på Södermalm i Stockholm.

En del detaljer som för den dramatiska effektens skull skruvats till är bara charmiga. Ta stadsflytten på grund av gruvdriften till exempel. Flytten (eller stadsomvandlingen som den officiellt kallas) presenteras i media ofta som att en hel stad ska lyftas ett antal kilometer, men verkligheten är inte fullt så dramatisk. Stora delar av Kirunas bostadsområden berörs inte men däremot måste hela centrumkärnan omlokaliseras, vilket så klart gör att alla till viss del påverkas ändå. I Midnattssol har man dock valt att gå all in på det här, hela stan ska förflyttas men det har gått lite för fort och det nya polishuset har inte blivit färdigt i tid, vilket tvingat polisen att tillfälligt hyra in sig på en stadens grundskolor. Utredningsteamet håller exempelvis sina möten i slöjdsalen, vilket bjuder på en del komik.

Likaså gränsar serieskaparnas fascination för kaffeost besatthet, i ett av de tidiga avsnitten plockas skålen med de vita ostbitarna fram i var och varannan scen, något min i trakten uppvuxna hustru avfärdade som rent nys: »Kaffeost bjuder man bara på när prästen kommer på besök«.

Vid några tillfällen balanserar Midnattssol på exotismens rand, men de klarar i regel balansgången.
Vid några tillfällen balanserar Midnattssol på exotismens rand, men de klarar i regel balansgången.

Annat rör sig om det gängse filmiska fusket, som att polisen i en dramatisk scen går in genom dörren till en Ica-butik, stormar igenom lokalen och kommer ut på andra sidan från ett Ica någon kilometer bort. Faktumet att gruvbolaget LKAB nekade filmteamet att spela in innanför grindarna löstes genom att seriens gruvscener är inspelade i en gruva i Stockholm, vilket gör att scenerna under jord rent visuellt känns lite rumphuggna, substitutet är helt enkelt inte lika storslaget som de närmast oändliga antalen mil av vägbelagda gruvgångar som i verkligheten vindlar fram under berget Kiirunavaara. Företaget har i serien därtill döpts om till KLMC (Kiruna Lappland Mining Company i stället för Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag), möjligen för att seriens producenter inte ska behöva ligga sömnlösa om nätterna i oro för att gruvjättens jurister ska börja ringa.

En dramatisering är dock svårare att förhålla sig till: Hur rasismen mot samer skildras i serien. Utan att vilja negligera ett verkligt problem, tycker jag att det är lite olyckligt hur även dessa element skruvas till för att driva hem en poäng.

Ett par exempel: när en av seriens samiska rollfigurer presenteras, är han i färd med att kliva av en stadsbuss. När han stiger ut, kastas glåpordet lappjävel! mot honom från en anonym passagerare på bussen. I en senare scen står han bakom kassan på ett café, och vi får bevittna hur ett äldre par mycket demonstrativt väljer att få betala av någon annan, underförstått för att han är same.

I dessa tider då främlingsfientliga vindar blåser över hela Europa och samhällsklimatet hårdnar hade jag gärna sett att den mer dolda rasismen dragits fram i ljuset i stället.

Jag säger inte att dessa scener inte skulle kunna inträffa, men jag vill trots min begränsade erfarenhet hävda att det inte är så här rasismen i regel tar sig uttryck.

Att det här uppe finns en rasistiskt färgad jargong och generaliserande fördomar mot samer är ett faktum, men jag har uppfattat situationen som mer subtil, det talas snarare om samer på nedvärderande sätt än till dem. Jag kan känna att serieskaparna gör den här delen av berättelsen en björntjänst när de visar en övertydlig bild som närmast blir parodisk, särskilt när de är tydligt måna om att lyfta samernas perspektiv och överlag placerar sig i deras ringhörna. I dessa tider då främlingsfientliga vindar blåser över hela Europa och samhällsklimatet hårdnar hade jag gärna sett att den mer dolda rasismen dragits fram i ljuset i stället, då den ofta får mer långvariga konsekvenser och är svårare att bemöta än den som kastas rakt i ansiktet på en.

Kanske går ivern i berättarlustan vid något tillfälle överstyr, men det ger också en fin bild av den genuina glädje det här projektet verkar ha gjorts med.

När jag förra hösten gjorde ett reportage för Dagens Nyheter om den pågående filmboomen i nordligaste Sverige besökte jag inspelningen av Midnattssol. Måns Mårlind beskrev hur idén till serien kommit när han besökt Icehotel i Jukkasjärvi och sett en konsert med Sofia Jannok, där hon i mellansnacket berättat om sin familj, om samernas situation och hur gruvdriften påverkar renskötseln. Fascinationen för regionen och fröet till projektet planterades där och då, menade han. Jannok gör för övrigt här sin skådespelardebut, hon porträtterar en samisk nåjd som blir viktig för berättelsens utgång. Även sångerskan och samiska aktivisten Maxida Märak har en roll, och hon står också för den suggestiva jojk som hörs i seriens intro.

Sofia Jannok inspirerade Måns Mårlind till att skriva Midnattssol, och hon har även en roll i serien.
Sofia Jannok inspirerade Måns Mårlind till att skriva Midnattssol, och hon har även en roll i serien.

Den här fascinationen som Mårlind talade om är påtaglig när man ser serien, i regel låter regissörsduon den gestaltas genom att Leïla Bekhtis rollfigur får ställa storögda frågor om de kuriositeter hon bevittnar, ofta när de dundrar fram i helikopter över väglöst land. Kanske går ivern i berättarlustan vid något tillfälle överstyr, men det ger också en fin bild av den genuina glädje det här projektet verkar ha gjorts med.

Men återigen: Är Midnattssol det nya Bron? Ja! Eller snarare: Ja, i kvalitativ mening, men kanske inte som fenomen. Bron byggdes under flera säsonger, och frågan är om det är möjligt här, åtminstone med samma premiss. Återkommande kriminalfall av spektakulär natur med dansk-svensk koppling i regionen Köpenhamn-Malmö är åtminstone ett någorlunda realistiskt scenario, men kan man sätta en fransk mordutredare på flyget upp till Kiruna mer än en gång utan att det blir krystat?

Hoppas kan vi alltid. Vi har trots allt inte bara midnattssol, utan även midvintermörker.

Midnattssol består av åtta delar, och börjar visas på söndag kväll i SVT och på SVT Play.

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel