Därför behöver vi statliga dokusåpor

SVT-kritiker till höger och vänster – lika rörande överens som störande okunniga om public service

De senaste tio åren har borgerliga politiker och lobbyister ständigt återkommit med idén om ett slags »nattväktarstatens« public service, vars bärande tanke är att det inte kan vara statens uppgift att jaga tittarsiffror med rena underhållningsprogram – och i praktiken fått stöd även från vänsterdebattörer. Som efter SVT-premiären av Under samma tak igår. Kritiken mot SVT:s alltför »kommersiella« utbud är lika monumental nu som efter varje ny SVT-satsning på lättsammare underhållning. Förra gången handlade det om SVT Flow-realityserien Gift vid första ögonkastet, dessförinnan om lekprogram som Peter Settmans Minuten och dokusåpor som Ung och bortskämd.

SVT måste göra realityserier av samma skäl som TV3 och TV4 måste göra dem. Gör man det inte på dagens kommersiella tv-språk skapar man i stället en irrelevant, odemokratisk stats-tv för eliten.

Vad alla dessa åsiktsmaskiner till höger och vänster har gemensamt (och i det här avseendet agerar verkligen både politiker och kulturredaktörer som just åsiktsmaskiner) är ett perspektiv så ytligt att det är utbytbart mot ointresse. Tyvärr dock ett väldigt högröstat ointresse. Till höger vill man skära kostnader, få bort licensavgifter, säkerställa att SVT inte får otillbörlig fördel gentemot marknadens kommersiella aktörer samt EU-anpassa via förhandsgranskning; till vänster ägnar man sig snarare åt eldfängd efterhandsgranskning med stående krav på mindre kommersialism; DN:s Johan Croneman börjar bjäfsa som en tv-ålderns Jan Myrdal varenda gång Peter Settman eller ett dokusåpa-grepp siktats i den statsfinansierade etern. Och samma sorts finkulturella åsiktsmaskiner som i åratal hyllat fransk och tysk tv:s självförtroende att hålla sig med litterära långkörarmagasin, och som förfasade sig när SVT en gång gjorde om Filmkrönikan, tycker nu plötsligt (på sociala medier i går) att Kobra och Babel har fått rulla för länge och borde bytas ut mot nya programformer… Alltså inget annat än tillfälligt löst tyckande som överhuvudtaget inte bottnar i några seriösa resonemang, allraminst om public service.

Låt oss backa bandet till just SVT-realityserien Ung och bortskämd och lektävlingen Minuten, som gick 2011–2012. Det var exakt samma antidebatt då: Varför, frågade sig Croneman och resten av riddarna runt kulturredaktionsborden, skulle SVT sänka sig till cyniskt kommersiella effektsökerier? Croneman formulerade då den linje han, och många med honom, håller fast vid alltjämt: att ingen kan förvägra programmens rätt att existera till glädje för en miljonpublik – men att det inte är SVT som ska (behöva) göra dem, utan de redan till sin natur cyniskt kommersiella reklamkanalerna.

Detta stora missförstånd har kortslutit debatten sedan dess.

Men den enda, raka sanningen är att SVT måste göra realityserier och underhållningsprogram av precis samma skäl som TV3 och TV4 måste göra dem.

Ung och bortskämd var egentligen ett brittiskt koncept, Young, Dumb and Living Off Mum, skapat av BBC som alltid varit och alltjämt är SVT:s stora förebild och isbrytare genom de ständigt föränderliga moderna public service-farvattnen. Så om man ska kritisera SVT:s (och BBC:s) förhållningssätt till public service bör man förstå vilka avvägningar som faktiskt görs, och varför; vilka de avgörande skillnaderna är mellan Gift vid första ögonkastet och Paradise Hotel; och framför allt vilka reella folkbildnings- och demokrati-parametrar som är public service-spelplanens hörnstolpar.

Centralt i detta är att SVT måste vara relevant för hela befolkningen, vilket i sin tur innebär att mycket av kreativiteten och nytänket måste ägnas åt att trygga en återväxt. SVT måste vara ständigt relevant för alla målgrupper, vilket i synnerhet betyder ungdomar. SVT får inte tappa generationen som vuxit ur Barnkanalen och tenderar att säga »SVT« med en fnysning. Få uppgifter kan sägas vara lika mycket public service som att fortsätta prata med de yngre generationerna. Och gör man det inte på dagens kommersiella tv-språk skapar man i stället en irrelevant, odemokratisk stats-tv för eliten.

Så varför var det rätt av SVT att göra ett lekprogram som Minuten?

För det första var det ett ovanligt billigt program – och att för de pengarna få en lead-in till kl 21 som drar 1,6 miljoner tittare var i sig en lysande public service-affär. Hur ofta reflekterar svenska kulturredaktörer över betydelsen av lead-ins, undrar jag? Och med lead-ins bör man ju i dag alltmer avse även en SVT Play-miljö där en populär dokusåpa kan omges av smart curerade länkar till annat programinnehåll. Det är en kraftfull metod att hålla kvar, och bygga relationer med, ungdomar och unga vuxna.

BBC har på senare år gått mycket längre när det gäller sådant programutrymme – exempelvis har ju den brittiska motsvarigheten till Bingolotto inte gått i en kommersiell kanal utan på BBC. Men detta går inte att isolera från det faktum att BBC är vitalare än någonsin på drama, samhällsdebatt och kultur. Det hänger ihop. (Men betyder givetvis inte att public service-kanaler står över programpolitisk kritik.) 

Problemet är att kritiker underkänner hela den grundläggande ekvationen bakom strategin utan att ge alternativ eller beakta konsekvenser – eller ens känna till strategin.

Bryter man ner public service till dess demokrati-grundrecept blir det uppenbart att SVT:s och BBC:s programpolitik – inklusive dokusåpor och lekprogram – är den enda möjliga. Ty i public service-begreppet ingår även folklig deltagarkultur.

Jag och andra har försökt påpeka detta förr, och många gånger, men kritiken mot public service har i sig blivit en elit-folklig deltagarkultur där »dåligt« går bort, allt ska vara »bra«, Settman är ett monster, dokusåpor är onda, SVT »ska« vara »kvalitet«.

Men titta i stället på hur SVT utvecklats sedan de moderna realityseriernas inträde för fyra år sedan. Vad har förändrats? Jo, man producerar numera dramaserier i världsklass, sänder fler och variationsrikare svenskproducerade dokumentärer och samhällsserier, och har låtit såväl Kobra som Kulturnyheterna bli levande institutioner – även Kobra håller världsklass, bättre än BBC:s The Culture Show. Hade detta varit möjligt utan en inkluderande, folklig, festlig, fullsatt programpolitik? Det är en retorisk fråga.

Just nu på TVdags

Recension

På Netflix: Charlie Kaufmans absurda drama I’m Thinking of Ending Things

23 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: »Älska mig« – formperfektion i kuliss

20 september, 2020
Premiär

C More-premiär för Maskeradligan – lite som en radiodoku … men på tv

15 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: P-Valley är ett arbetsplatsdrama som kan lyfta till skyarna

13 september, 2020
Säsongspremiär

Yellowstone säsong 3 bjuder minsann på mjukisar, mys & melodrama

12 september, 2020
Nyhet

Slutet närmar sig för The Walking Dead – fast ändå inte

9 september, 2020
Kommentar

Yellowstone säsong 2: Familjedramat fördjupas & ranchkriget blir råare

8 september, 2020
Tips

En titt på svensk rollspelshistoria i Mot andra världar

6 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen: The Boys är tillbaka i stan – med psykopat-Homelander i täten

6 september, 2020
Recension

Nej, vilken rymdkrasch… Netflix Away kan du hålla dig borta ifrån

4 september, 2020
Recension

The New Mutants-premiär – i sina bästa stunder en Breakfast Club för 2020-talet

3 september, 2020
Recension

Karate Kid-uppföljaren Cobra Kai nu på Netflix!

1 september, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel