Recension

Svaret på livskrisen? Run är oförutsägbar & romantisk

Det sägs att tv-serien är vår tids berättande, men finns det inte nuförtiden väldigt många snarlika berättelser att välja på? Nio gånger av tio känner jag följande när jag  läser hisspitchar på nya tv-serier:

Har inte någon redan gjort det där?
Aha, det är som succéserie X, Y eller Z fast 40 procent sämre.

I ett sådant landskap blir det tydligt när något sticker ut. Så här hade jag skrivit hisspitchen till Run:

Ruby är hemmafru och tvåbarnsmor i det amerikanska förortshelvetet, Billy en krisande livscoach som just gjort bort sig genom att kalla sin publik för fittor. För 17 år sedan var de ett par som gjorde upp en pakt: Om någon av dem sms:ar RUN och den andra svarar RUN tillbaka så ska de lämna sina nuvarande liv, mötas på Grand Central Station och under en vecka resa tåg genom USA ihop. Därefter ska de bestämma om de vill bli tillsammans, eller aldrig träffas igen.

run-hbo-nordic

Denna idé för en serie hade fått i alla fall mig intresserad även om seriens producenter inte hade varit Vicky Jones och Phoebe Waller-Bridge (Fleabag, Killing Eve). Dessutom görs huvudrollerna av underbara skådespelarna Domnhall Gleeson och Merritt Wever. Båda har stark närvaro, båda behärskar konsten att vara roliga, men Wever har en alldeles särskild tyngd som kom fram fint i Unbelievable från förra året. Redan i första scenen gör det register som jag vet att Merrit Weaver har att jag ryser över det tillrättalagda, tålmodiga sätt på vilket hon talar med sin man om att hon inte kan komma hem för att hon måste prova sin nya yogamatta. Mannen spelas av Rich Sommer (Harry i Mad Men), vars öde tycks vara att typecastas som lågaggressiv, självisk respektive. Här är han någon sorts wholesome IT-konsult i Silicon Valley.

UNBELIEVABLE
Wever som empatiska polisen Karen Duvall i Unbelievable.

Ruby och Billy hoppar i alla fall på tåget tillsammans. Varje avsnitt skildrar en dag på resan och är i sig som en liten kortfilm med snärtiga titlar som Tell, Chase, Jump. Under seriens gång interagerar Billy och Ruby mest med varandra, men även med diverse olika biroller (ofta kända skådespelare) på och utanför tåget. Varje möte är som att plocka upp en karamell ur en skål och överraskas av vad som finns innanför pappret. En person – otroligt roligt spelad av Archie Panjabi – dyker dock upp lite väl ofta och mystiskt…

Vad Run har gemensamt med Girls och Fleabag är att de förstår att romantisk laddning kräver precision och inte är något att skämta bort ens i en svart komedi.

I sista säsongen av Fleabag visade duon Jones–Waller-Bridge att de har känsla för den svåra kombinationen originalitet, sexighet och humor. Några komponenter i Run som påminnner om romansen mellan mellan Fleabag och Hot Priest är det dialogdrivna och drastiska, och förstås att berättelsens emotiella och erotiska gravitationspunkt är intimitet – utan att sex nödvändigtvis är slutmålet eller det yttersta beviset på att intimitet har uppnåtts.

Ett annat eko jag tycker mig höra i Run är det av Richard Linklaters Before-trilogi där Ethan Hawke och Julie Delply var tionde år snicksnackar sig genom europeiska städer. Det är den avgränsade miljön, resan på lånad tid, hur huvudpersonerna går igång på varandra i en sorts uppsluppen lek.

maxresdefault (1)

Den oerhört roliga dialogen i Run (och leveransen av den) upplevs som sann för att den är oförutsägbar och direkt leker med tittarens förväntningar. Liksom i Fleabag eller Girls (som kanske var först på bollen) handlar denna lek ofta om införandet av ett ganska utelämnande kvinnligt perspektiv som inte idealiserar huvudpersonen.

När Ruby släpper allt, dumpar yogamattan i en papperskorg och till den livsavgörande resan inte ens har med sig ett trosombyte, tar sig serien ändå tid att skildra hur hon stannar i en sminkaffär på tågstationen för att välja ett perfekt läppstift. En scen där Ruby ringer hem för att prata med sin son som skadat armen på en studsmatta visar både hur Ruby nästan håller på att gå under av dåligt samvete och hur det kanske ändå inte är så himla farligt att hon är borta från sina barn (»He wasn't even missing me, am I just the lady who washes his emoji-pyjamas?«)

Rubys lite fåfänga känslor inför att ha blivit äldre och tjockare – en mamma – liksom Billys svar på dessa känslor (killig obryddhet kombinerad med viss taktlöshet och en verklig oro för vad det faktum att Ruby har en familj innebär för honom och deras framtid) skildras samtidigt humoristiskt, träffsäkert, komplext och med känsla för romantik.

Vad Run har gemensamt med Girls och Fleabag är att de förstår att romantisk laddning kräver precision och inte är något att skämta bort ens i en svart komedi. Kärlek och besatthet är krafter som styr människors handlande och liv. Serieskapare som Lena Dunham, Vicky Jones och Phoebe Waller-Bridge är trygga i att det går att berätta romantiska berättelser både med hjälp av och bortom traditionella troper som »den förbjudna romansen med en katolsk präst« (Fleebag) och »återföreningen med han/hon som 'got away'« (Run).

vicky-jones-phoebe-waller-bridge
Vicky Jones och Phoebe Waller-Bridge som även har en roll i Run.

Det behöver väl knappast sägas, men i Run är mer eller mindre hela produktionsteamet kvinnor (det är för övrigt oklart om serien skulle klara ett omvänt Bechdel-test).

Utöver träffsäkerhet, timing och romantik så är känslan av samtidighet en styrka. Denna berättelse utspelar sig verkligen i den värld vi lever i just nu, där smartphonen står i centrum. I en klassisk tågberättelse hade vi  kanske mer fått känslan av ett slutet rum – men telefonerna driver handlingen framåt och bjuder in världen till kammarspelet: någon facebook-stalkar i hemlighet den andres partner, någon kan använda GPS-funktionen för att röra till det för Ruby och Billy, någon kan inte på allvar göra sig onåbar så länge telefonen visar 56 missade samtal, någon smygringer från toaletten.

Men viktigare är kanske att Run talar direkt till den som befinner sig i livskris och ställer frågan:  Säg att du har en utväg, något som nästan är lite heligt. Vad händer om du agerar på denna potential till ett annat liv? Kan detta heliga vara till salu? Vad händer när allt heligt profaneras? Vad finns kvar efter att du har följt den tvingande impuls som fick dig att känna dig levande igen?

Att ge oförutsägabara svar på detta är vad jag önskar att Run enbart skulle ägna sig åt i samtliga sju avsnitt, men fem avsnitt in i serien tyder mycket på att det här är en serie som successivt överger de realistiska anspråken till förmån för skruvad spänning och absurda twister. Personligen vore jag fullt nöjd med en något mer lågmäld berättelse som litade på att svåra känslor, svåra val och en komplicerad relation i en cool miljö är tillräckligt bra material för en så pass skicklig ensemble.

Run har premiär på HBO Nordic i dag.

Just nu på TVdags

Streamingtips

Kolla in Jonas Strandbergs nya doku Somewhere in the Crowd There's You

27 maj, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Michelle Dockerys »vad fan är det som händer?«-blick

24 maj, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Chick Flick Fix: Pretty in Pink

18 maj, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Penny Dreadful-uppföljaren ett oväntat storverk

17 maj, 2020
Essä

Långläsning: Petra Werner gör en djupdykning i tidig svensk tv

16 maj, 2020
Recension

HBO Nordic-premiär för Greenaway- & The Favourite-doftande The Great

16 maj, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: pausunderhållning

16 maj, 2020
Recension

Digital premiär för ytliga & själlösa filmatiseringen av Per Hagmans Pool

15 maj, 2020
Recension

Eva Green utomjordiskt bra i habila astronaut-rullen Proxima

15 maj, 2020
Recension

Amazons Tales from the Loop smärtar, tröstar & filosoferar

12 maj, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Penelope Wilton & Ricky Gervais på parkbänken i After Life

10 maj, 2020
Recension

Netflix-komedin Never Have I Ever – en uppfriskande tonårskomedi

10 maj, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel