Recension

Suveränt mor & dotter-porträtt i indie-highschoolrullen Lady Bird

Betyg 4 av 5

Lady Bird har en helt perfekt första scen. En sådan man borde använda i filmskolor som exempel på hur man på bara ett par minuter slår fast huvudkaraktärerna, deras relation och filmens ton och tema. (Se inte trailern där den något absurda slutklämmen i scenen avslöjas).

Skärmavbild 2018-02-23 kl. 16.23.02

Christine, eller Lady Bird (Saoirse Ronan) som hon kallar sig själv, går på en katolsk high school i Sacramento, men längtar till New York där »konsten finns«. Lady Bird tycker att hon själv är ganska så fantastisk trots att hennes (i Lady Birds tycke) oförstående familj håller henne tillbaka. Hon jagar orädd och med friskt humör efter det hon vill ha, som ett mattebetyg hon inte förtjänar, en svårt (pseudo-)intellektuell kille eller en roll i skolans musikal, trots sin brist på talang. På andra sidan står hennes mamma Marion, suveränt spelad av Laurie Metcalf. Allt mer pressad av familjens usla ekonomi ställer hon högre och högre krav på sin dotter, och talar ofta om vilken besvikelse Lady Bird är. Lady Bird å sin sida ser inte hur hennes mamma kämpar för att dottern ska få det bra, och att det ligger stor kärlek bakom tjatet och de hårda orden. En speciellt hjärtekrossande scen är när Marion sitter uppe på natten, mellan dubbla sjuksköterskeskift, och syr om en secondhandklänning som Lady Bird ska ha på sig när hon firar Thanksgiving med en annan, rik, familj. Men Marion ser inte hur mycket Lady Bird behöver kärlek och kravlös uppskattning. Inte ens när Lady Bird ber om en enkel komplimang, kan Marion ge den.

LKC2QKY5JRDSXFU7PBW33PNLS4
En av filmens fina scener med Laurie Metcalf som mamman Marion.

Denna komplicerade mor och dotter-relation är den röda tråden i en film som annars skulle kunna vara en ganska vanlig highschool-film, om än dragen genom ett rejält indiefilter och med osedvanligt bra skådespelarprestationer av alla inblandade.

Lady Bird har utväxt rosa hår, ja, men hon lanseras inte som adorkable à la Zooey Deschanel.

En av dess stora förtjänster är att medan Lady Bird som sagt känns superindie på många sätt, faller den inte i den gulliga quirky-fällan som ack så många andra coming of age-filmer med anspråk på att vara alternativa gör. Lady Bird har utväxt rosa hår ja, men hon lanseras inte som adorkable à la Zooey Deschanel utan får vara lite finnig och lögnaktig på ett helt vanligt och trovärdigt tonårssätt. Och regissören Greta Gerwig trillar inte i instapoetry-fällorna som filmatiseringarna av Joe Green-böckerna, det är ingen romantisk film, och det är ingen som säger poetiska oneliner-sanningar.

Men det som brukar finnas i highschool-filmer är där. Den roliga och schyssta, men töntiga bästisen. Den snygga coola tjejen i klassen, som är rik men ytlig. Den åtråvärda mörkhåriga killen som genomför samlag på 5 sekunder men som inte vill ta hjältinnan med till skolbalen. Den snälla killen som är bra på att sjunga och dansa men som har en hemlighet.

Lady%20Bird
Saoirse Ronan och Beanie Feldstein spelar bästisar och delar intressen som onani och att käka oblat som snacks.

Lady Bird nominerades till fem Oscars, det har regnat BAFTAS och Golden Globes över den. Efter att ha läst så många hyllningar av filmen gick jag in i biosalongen med de högsta av förväntningar. Kanske var det därför jag till min egna stora besvikelse inte blev så hänförd som många andra kritiker och filmjurys har blivit? Jag är nämligen inte helt såld.

Det är en film som presenterar så många olika spännande porträtt att säkert tio av birollerna skulle kunna spela huvudrollen i en alldeles egen film.

Det är en film som presenterar så många olika spännande porträtt att säkert tio av birollerna skulle kunna spela huvudrollen i en alldeles egen film. Dramaläraren som gråter under improvisationsövningen, den godmodiga nunnan, den hjärtskärande rara pappan (Tracy Letts, så fin!). Men det gör också att man får svårt att fastna för någon, knappt hinner det bränna till innan man går vidare till nästa person som Lady Bird träffar på. Filmen utspelar sig under ett helt år och man går raskt vidare: Thanksgiving! Julafton! Nyår! Skolbal! En till skolbal! Examen! Födelsedag! Ofta känns det som att det bara puttrar på och man undrar vart man egentligen är på väg.

Det som till slut verkligen stannade kvar är relationen mellan mor och dotter, den totala oförmågan att nå fram till varandra kändes så äkta att man kunde känna den, nästan fysiskt. På det sättet blir Lady Bird i sina bästa stunder en kärleksfilm, men mellan förälder och barn. Och  Oscars-statyetten för bästa kvinnliga biroll, den borde ha gått till Laurie Metcalf!

Lady Bird har biopremiär i dag.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Present till fansen i nya Room 104-premiären

15 september, 2019
Kommentar

Filip & Fredrik levererar – SVT sjunker som en sten

14 september, 2019
Recension

Netflix-premiär för drabbande våldtäktsdramat Unbelievable

13 september, 2019
Nyhet

Fantasynytt! Terry Pratchetts The Watch har fått skådespelare

12 september, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: kvinnorna bakom gripande Netflix-serien Unbelievable

11 september, 2019
Nyhet

Apples drag för att locka tv-kunder: Lågt pris och friår

11 september, 2019
Podcast

Filmfrossa! TVdags-podden från Malmö filmdagar

9 september, 2019
Kommentar

I säsong 6 av Younger får Diana lysa – medan annat luktar blöt filt

8 september, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Från sylvass satir till syskonkram i Succession

8 september, 2019
TVdags listar

Plötsligt ser man dem! Stjärnorna du inte visste var med i storfilmen

7 september, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Mindhunter-producenten & manusförfattaren Liz Hannah

4 september, 2019
Recension

»Heder«? Nej, en enda stor skam, tyvärr

3 september, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel