Hopplösa könsroller men ack så lättsmält underhållande

Suits femte säsong kör vidare i gamla spår – på gott och ont

Det här inlägget innehåller spoilers om den nyss avslutade första halvan av Suits femte säsong.

Det finns mycket att irritera sig på med Suits. Det mest uppenbara är så klart seriens totala fokusering på männen och deras intrigerande och tjafsande – vilket är extra sorgligt med tanke på att Suits vid det här laget, kommen fem och en halv säsong in i sin levnad, har en rätt sjyst könsfördelning när det gäller huvudkaraktärerna (om vi bortser från faktumet att allt egentligen handlar om Harvey och Mike, vill säga) – det finns tre färgstarka kvinnor i fokus, och tre färgstarka män. Det skulle kunna vara frid och fröjd.

Men har det under dessa år förekommit ett enda samtal mellan två av seriens kvinnliga rollfigurer, som inte i grund och botten har handlat om Mike, Harvey eller Louis? Jag tror ärligt talat inte det.

Men ändå sitter jag där i min tv-soffa, och ser fram emot varje nytt Suits-avsnitt med en längtan i mitt bröst nästan i paritet med den min femårige son känner inför att Netflix ska lägga till säsong två och tre av Legoserien Legends of Chima i sin barnkatalog. Och där kan vi snacka längtan, hörni. (Fotnot: Kom igen på Chima-fronten nu, Netflix!)

Har det under dessa fem år förekommit ett enda samtal mellan två av seriens kvinnliga rollfigurer, som inte i grund och botten har handlat om Mike, Harvey eller Louis?

Samtidigt är jag fullt medveten om att Suits är som socker, en quick fix, en serie som gjord för att bingas – vilket var vad jag och min hustru gjorde i vintras, klämde de fyra första säsongerna under några intensiva veckor och lät annat stå åt sidan. Det är knappast någon The Good Wife när det gäller advokatdramakvalitet, inte ens i närheten av den senaste något svagare säsongen av Alicia Florricks upp- och ner-vägar genom Chicagos juridiska värld, men skaparen Aaron Korsh är rysligt skicklig på att skapa ett sug efter mer, plus att han så klart ska ha en eloge för att ha skapat en så hopplös och samtidigt rolig figur som Louis Litt (ja, självklart har vi en You just got Litt up-mugg i kaffekoppssamlingen).

littup

Bortsett från det här med de stereotypa könsrollerna är mitt andra huvudsakliga störningsmoment med Suits deras till synes ändlösa oförmåga att släppa något. Hur många varv kan egentligen historien om att ännu en person är på väg att få nys om Mikes stora hemlighet snurras? Och hur många gånger ska den ack så okarismatiskt genomonda Daniel Hardman försöka ta kontrollen över Pearson Specter Litt eller vad nu firman heter för stunden? Hur många gånger som helst tydligen, även om det får sägas att vi i den senaste halvsäsongsfinalens sista scen förhoppningsvis äntligen såg starten på slutet av »Mike har inte gått på Harvard och är ingen riktig advokat«-storyn. Men det tänkte jag visserligen inför att Rachel skulle få reda på det också. Och Jessica. Och Louis.

Men den här gången måste det ju bli så. För inte kan väl gripandet handla om något annat? Då lovar jag att sluta följa serien. Nästan.

Men en sak med Suits oförmåga att låta det förflutna vara det förflutna gillar jag faktiskt – och det är att tidigare utskrivna rollfigurer återvänder till serien på ett sätt som är rätt ovanligt för traditionell drama-tv. I halvsäsongsavslutningen var det Mikes farmor, salig hennes minne, som tillsammans med en ruskigt dåligt ungdomsfriserad Mike dök upp i en scen, och i avsnittet innan var det hans gamla struliga bästis Trevor, som visade ha gjort en total make-over och nu hade bättre ordning på sitt liv än Mike själv. Trevors och tillika Mikes ex Jenny har också återkommit i flera flashbacks, trots att hon tillsammans med Trevor skrevs ut ur serien redan i början av säsong två.

mikefrisyr

Nu är det här så klart inget fullständigt unikt, klart att gamla ansikten ibland dyker upp i andra serier också, men min känsla är att det i Suits sker mer återkommande och till synes medvetet. Och på något sätt finner jag det fint, för det är ju sådant livet är, klart att människor som tidigare varit viktiga i våra liv ibland flyter upp till ytan, om så bara för ett flyktigt minne eller ett slumpartat möte. De flesta dramaserier med långt liv verkar dock gärna undvika det här, kanske ofta av praktiska skäl eftersom det är enklare att anlita nya människor för tillfälliga roller än att få avpolleterade skådisar att återvända.

Men som tittare gillar jag det. Att få chansen att utbrista Nä men hej, det var länge sedan, kul att se dig! med jämna mellanrum ska inte underskattas.

De avslutande sex avsnitten av Suits femte säsong börjar visas i januari i USA. I Sverige har SVT hittills visat tre säsonger av serien.

Just nu på TVdags

Recension

Vem tittar på Watchmen? Premiär för nästa HBO Nordic-fullpottare

21 oktober, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Succession-säsongsfinalen, vad annars?

20 oktober, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Petra & Orup bäst i kvällens Så mycket bättre-premiär

19 oktober, 2019
Recension

Netflix Living with Yourself är lättviktig & mångbottnad på samma gång

18 oktober, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Joker, Succession & mycket mer

17 oktober, 2019
Säsongspremiär

Keeping Faith tillbaka på C More! »Varje bildruta utsökt komponerad«

16 oktober, 2019
Veckans streamingpremiärer

Premiärsammanfattning: Korrupta snutar, korrumperade samurajsjälar & Kanda-skotrar

15 oktober, 2019
Streamingtips

Dplay-måstetittning: Spielbergs & Gibneys hat-dokumentär Why We Hate

14 oktober, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Unbelievable – en feministisk triumf när vi behöver den

13 oktober, 2019
Premiär

Älska mig: Josephine + Sverrir = bäst

12 oktober, 2019
Intresseklubben Antecknar #65

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Death to Smoochy & Funny Bones

9 oktober, 2019
Veckans streamingpremiärer

Premiärsammanfattning: Basket, bokmalar & blodsband

8 oktober, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel