Diskussion

Sugen på skräck inför Halloween? Vi djupdyker i The Haunting of Hill House på Netflix

Sara: En av höstens stora skräcksnackisar är Netflix-serien The Haunting of Hill House, ett passande Halloween-tidsfördriv i tio delar. Den är löst baserad på Shirley Jacksons roman med samma namn från 1959,  (på svenska Hemsökelsen eller Hemsökelsen på Hill House i senare upplagor). För att riktigt djupdyka i serien och dess förlagor har jag tagit hjälp av två Jackson-specialister, TVdags egna Daniel Åberg och Malin Nauwerck. Daniel, ryktet säger att du skrev din C-uppsats i litteraturvetenskap om denna roman, så kan du börja med att berätta lite om Shirley Jackson och boken?

Daniel: Ja, som många andra i Sverige kom jag in på Shirley Jackson inte via hennes berömda novell The Lottery som man i regel gör i USA där den brukar vara obligatorisk läsning på high school, utan via Stephen King, som ofta vurmar för hennes romaner i allmänhet och The Haunting of Hill House i synnerhet, bland annat skriver han utförligt om den i fackboken Dödsdansen från 1980. Trots att hon aldrig blivit något direkt stort namn i Sverige brukar hon ofta omfamnas av King- och gotikfans och det mesta i hennes produktion har getts ut på svenska en eller flera gånger. Hennes två mest kända verk Hemsökelsen på Hill House och Vi har alltid bott på slottet (som tidigare kallats Vårt hem är vårt slott på svenska) gavs så sent som i fjol ut igen med nyskrivna förord och delvis uppdaterade översättningar av Mima Förlag. Hemsökelsen på Hill House kan kort sägas vara en roman på cirka 200 sidor där en kvartett människor flyttar in tillfälligt på kråkslottet Hill House för att genom empiriska studier påvisa paranormala aktiviteter. Huset är dock även det en huvudperson i sin egen rätt, och ganska snart står det klart att byggnadens dragningskraft är särskilt stark på en av dess besökare, den 32-åriga, själsligt något vacklande Eleanor Vance.

Malin: Som stort Shirley Jackson-fan kan jag lägga till två trivia:
- Mästerliga The Lottery utgör inspiration till Hunger Games, framför allt lottningsscenen på »Reaping day«.
- Inflytandet som The Haunting of Hill House haft på Stephen King syns i hans berättelser om ondskefulla hus och hur de driver människor in i galenskap: bland annat The Shining och Rose Red. Intressant nog är den här adaptationen av Hill House i ett slags inverterat förhållande ganska inspirerad av King (som för övrigt har hyllat serien). Det betyder också att serien förhåller sig synnerligen fritt till romanen, även om den blinkar till den på olika sätt. Samtidigt ligger denna tolkning av Hill House ändå närmare boken än de tidigare filmatiseringarna om man 1) ser till vad som är själva kärnan i berättelsen: trauma i det förflutna och 2) vad som driver handlingen framåt: gestalternas relation till varandra.

Daniel: Filmatiseringen från 1999 kan vi väl helt välja att förtränga, men den första från 1963 tycker jag väldigt mycket om. Eller tycker om är väl fel ord i sammanhanget, jag tycker den är otäck, och att den lyckas förmedla skräcken på ett väldigt bra sätt. Den är precis som Jacksons bok mycket bra på det som Stephen King alltid varit värdelös på, det vill säga att inte visa monstret. Scenen när något för en massa oväsen utanför ett låst rum där ett antal av husets besökare befinner sig, och dörren trycks inåt utan att ge med sig, jösses Amalia vad jag tyckte den scenen var otäck när jag såg den första gången. Varianter av den scenen återkommer i tv-serien flera gånger, men där är det mycket mer jump scares, brutala bankningar på väggar och dörrar och specialgjorda dörrknoppar som ska se extra läskiga ut när de vrids om. Som kuriosa kan nämnas att regissören Robert Wise stack in den den här mycket läskiga filmen i sitt schema mellan att han regisserade West Side Story (1961) och Sound of Music (1965), onekligen tvära kast i hans repertoar. Men nu till tv-serien!

Sara: Jag plöjde stora delar en söndag och den molokna stämningen var inte nyttig för min allmänna söndagsångest. Hade konstant tryck över bröstet, vilket väl får anses vara ett gott betyg för den här typen av serie?

Malin: Jag började kolla på den ensam mitt i natten. Kan inte rekommendera detta. Blev paralyserad av skräck och äckel flera gånger och var tvungen att läsa igenom en halv årgång av Kalle Anka för att kunna somna.

Daniel: Jag såg den också själv, ofta sent på kvällarna, vilket gjorde att jag tog bilderna med mig till sängs, vilket inte heller var att rekommendera. Jag kan inte för mitt liv förstå en del svenska Jackson-fans jag sett uttrycka besvikelse i sociala medier över att de inte tycker att serien är skrämmande nog. Det finns absolut brister som vi lär komma till längre ner, men själv tyckte jag överlag att det var oerhört otäckt.

Malin: Lite kortfattat går handlingen i tv-versionen ut på att familjen Crain (två föräldrar, fem barn) i början av 1990-talet tillfälligt flyttar in i Hill House med ambitionen »to flip it«, det vill säga renovera upp och sedan sälja det med så pass stor vinst att de äntligen kan bygga sitt alldeles egna »forever house«. Vi får sedan följa dem i dåtid och nutid när de hemsöks av ett slags psykologiskt problem (jämför Losers club i Stephen Kings Det). Detta problem tar gärna formen av ett spöke eller en skräckupplevelse och kan kopplas till hemmet i Hill House (det vill säga problemen är »unheimlich«). I avsnitten, som fokuserar på en person i taget, behandlas dessa psykologiska problem ett efter ett, samtidigt som en sammanlagd bild över vad som har skett i familjens förflutna långsamt pusslas ihop.

Daniel: Jag vill nog vända mig lite mot att det bara skulle handla om psykologiska problem, eller hur menar du, Malin? Det manifesteras ju olika för allihopa, men det råder ju ingen tvekan om att Hill House inte är sunt (bokens beskrivning) och att något ondskefullt vandrar därinne och angriper besökarna genom deras sinnen. Jag tycker inte att man ska sticka under stol med att det ÄR en spökhistoria. I tv-serien kryllar det ju dessutom av vålnader och gestalter som vi tittare kan se men som familjen Crain ofta inte verkar upptäcka, de ser liksom bara sina egna monster. Här är för övrigt en bra genomgång av alla skepnader som dyker upp. Jag missade själv merparten, kan jag lugnt medge.

Malin: Hm. Ja det finns ju onekligen många spöken (mer om det nedan). Men när det kommer till gotikgenren (som Hill House befinner sig inom) är min bestämda åsikt att alla spöken ska vara tvetydiga, det vill säga kanske finns de där, kanske inte. Bästa anledningen till att »inte visa monstret« som du skrev ovan är just ambivalensen. Man vet inte säkert om det är spöken – det ska vara upp till betraktaren att tolka. Har därför även mycket svårt för spöken som griper in i den fysiska verkligheten, till exempel genom att försöka döda eller skada någon med sina bara händer. Skräckexemplet (höhö) är första säsongen av American Horror Story där spökena är dödligt våldsamma och till och med kan befrukta människor med djävulssperma. De spöken som är classy och på lämpligt sätt följer genrens konventioner, menar jag, ska bara skrämmas och driva folk till att skada sig själva. Här slirade Hill House lite ibland.

Sara: Särskilt i förhållande till Olivia, mamman i familjen, tyckte jag det var lite oklart vilken typ av påverkan vålnaderna hade på henne och varför. Men innan jag låter er gå loss på att diskutera det, ska vi säga något generellt om miljön? Jag tycker att det är en vacker serie att titta på.

Malin: Shirley Jacksons bok utspelar sig under sent 50-tal, men här är det nutid varvat med tidigt 90-tal. Dock är inramningen framför allt klassiskt gotisk med allt man kan önska sig: från spiraltrappor och gobelänger till lönndörrar och gammalmodiga leksaker. Stämningsskapande men stundtals nästan parodiskt med allt svallande hår, sidenmorgonrockar,  spetsnattlinnen… I nutiden berättas serien ofta från Shirley, äldsta systerns, begravningsbyrå, där vi istället får frossa i en sorts modern dödsestetik av dyra kistor, obduktionsbord av rostfritt stål, liljor, kemikalier och liksmink.

SPOILERVARNING: Här nedan diskuterar vi handlingen mer ingående och flera bärande händelser avslöjas.

large_a4874b4da28eff7d896b9c5246a3c9d8-hill2Malin: Låt oss då gå in på det överordnade traumat, det vill säga det som händer mamman Olivia. Hennes trauman/spöken tycker jag är särskilt intressanta dels för att det verkar som om det är hennes brott som har gjort Hill House känt som spökhus för allmänheten, dels för att vi egentligen inte får någon psykologisk förklaring till hennes galenskap, hon tycks enbart påverkad av huset. I klassisk gotik brukar galna kvinnor och mammor drivas mot galenskap för att de till exempel är instängda i en patriarkal eller kolonial struktur eller har olösta freudianska issues. Ska jag gissa på vad det är som utlöser Olivias beteende så är det att den åh så ljuva mammarollen och familjelivet har gått överstyr och slagit över i en perverterad mammamonsterdröm om att få vara med sina barn för alltid i sitt forever house.

Daniel: Jag tolkar ju egentligen inte Olivia som galen alls, utan mer som att man ska köpa att hon tillhör en släkt som är ovanligt receptiv för att märka av och påverkas av övernaturliga fenomen, hon nämner ju själv vid ett tillfälle att hon fått detta i arv av sin mamma och att hon tror att hon fört det vidare till barnen (minns inte om det är Nell eller Theodora hon pratar med det om). Godtar man att det är sant att hon är extra receptiv, så förklarar det ju varför hon är den som huset först och främst ger sig på och gör till sitt verktyg, på samma sätt som huset i bokförlagan ger sig på Eleanor (även om också de andra i huset påverkas av byggnadens kraft i såväl tv-serien som boken).

Malin: Jag säger inte emot, men uppfattade det väl lite som att familjen Crains spökupplevelser alltid är möjliga att läsa på två sätt – detta gör sig ganska lätt med de fem syskonen, men Olivia är lite mer gåtfull. Hur ser kopplingen mellan hennes psyke och mardrömmarna/spöksynerna ut? Känns som att det finns någonting antytt i migränanfallen och den lite extrema, tålmodiga moderligheten som är potentiellt sjukt och farligt – dock inte fullt förklarat.

Daniel: Nej, visst det kan jag hålla med om. Men en sak som jag störde mig ofantligt på och som står i kontrast mot den här tålmodiga moderligheten, är föräldrarna Crains närmast bisarra envishet gällande att låta sina ofta helt vettskrämda barn sova på egen hand i stora, i ärlighetens namn skitläskiga rum. Inte en enda gång antyds det ens som en möjlighet att de skulle få kunna krypa ner mellan sina föräldrar efter att de hemsökts av vidriga skepnader/mardrömmar. Jag förstår ju att det är viktigt för berättelsen att de ofta möter sina demoner i enrum, men de vuxna vinner inte direkt några parent of the year-priser i mina ögon.

Malin: Förutom dåligt föräldraskap så tycker jag också att det är möjligt att läsa in något som handlar om rädslan för att falla ekonomiskt. Familjen har satsat allt på renoveringen av huset men bortsett från allt koncentrerat trauma som finns i The Red Room (hej igen Stephen King) finns där också varje husägares skräck - möglet som sprider sig genom huset och omöjliggör hela renoveringsprojektet och kan leda till, som Hugh säger, »the ruin of this family« i flera bemärkelser.

Sara: För att gå över till något mer produktionstekniskt: De jobbade ibland med oerhört långa tagningar, vilket jag är lite kluven inför. Det positiva med såna scener är att de ofta känns mjuka, flytande, sammanhängande, och i exempelvis de långa familjediskussionerna inför minnesceremonin i avsnitt 6 gav den svepande kameran ett klaustrofobiskt intryck som funkade väldigt fint. Särskilt grälen måste varit otroligt svåra att få till, när folk pratar i munnen på varandra. Problemet är att skådespeleriet ibland haltar (vilket det gjorde här också, särskilt äldstebrodern Steve misslyckades ibland övertyga), plus att man kan bli distraherad av hantverket. »Klipp nudå! Hur länge sen var det de klippte egentligen?« sa jag och sambon några gånger till varandra. Det måste ju finnas en poäng med de där långa tagningarna, ibland kändes det som att de mest gjorde dem för att göra dem, för att de var så himla imponerade av sig själva. Hur kände ni inför det?

Daniel: I avsnitt 6 var det ju uppenbart att de gjorde en grej av det, och jag måste säga att jag till stora delar föll för det, blev illa till mods varje gång kameran gjorde sig redo att svepa förbi så att man såg rummets bortre ände med kistan, ifall det skulle ha skett något jävelskap där borta sedan kameran senast var där, vilket jag antar var poängen. Men visst, håller absolut med om att det i längden kändes lite krystat.

Malin: Tycker ofta att barnskådespelarna var starkare och förmedlade mycket mer intressanta personligheter än vuxenversionerna av samma gestalter. Den vuxna Nell var karismatisk men hade ca två ansiktsuttryck (plågad och jätteplågad), vuxna Theo utstrålade amerikansk, obstinat ytlighet och inte den androgyna mystik och integritet som jag tror att det är meningen att hon ska utstråla (källa: boken). Junkie-Luke och Esme från Twilight var OK. Sämst skådis och sämst på att väcka några som helst sympatier var Steve och problemet är att han har en ganska viktig roll med att öppna och stänga serien och förklara för tittaren vad hemsökelser verkligen är (= minnen, skuld, trauma et cetera)

Daniel: Fast här tycker jag nog återigen att man ska vara lite försiktig med att föra fram det rationella som seriens sanning, och där väl Steve ska förkroppsliga denna rationella tro. Han har ju byggt hela sin författarkarriär på att logiskt försöka förklara det övernaturliga och att skylla det på saker som skuld och trauman, vilket jag tolkar det som handlar om att han genom att komma med rationella förklaringar försöker förtränga det han innerst inne vet hände i huset. Det är ju också väldigt symptomatiskt att han reser runt och besöker platser som andra människor påstår är hemsökta och slår sönder dessa villfarelser med rationella förklaringar, men har inte själv återvänt till Hill House för att göra upp, eftersom han (tolkar jag det som) innerst inne vet att när det kommer till Hill House kan inte logik, undertryckt trauma eller sorgbearbetning användas som förklaringsmodeller.

Malin: Håller med. Steves psykologiska 'problem' är att han på olika sätt skyggar för sanningen och bedrar sig själv och andra. Att han faktiskt har sett ett spöke (och skrivit in det i sin bok) utan att kunna erkänna det för sig själv är en viktig poäng.

Daniel: Och jag får verkligen inte ihop Steves voice over i början och slutet av serien med hans egen logik. I tv-serien ska ju de här orden komma från den variant av boken The Haunting of Hill House som han i serien har skrivit själv. Men de där orden, som när den läses i seriens början nästan är intakt med inledningen i Shirley Jacksons bok, förklarar ju Jackson klart och tydligt att något bortom vår fattningsförmåga vandrar osaligt i Hill House. Varför har han skrivit det, om han nu sedan ägnar boken åt att försöka förklara att det aldrig fanns några riktiga spöken på Hill House, utan att allt i grund och botten härrör från den mentalsjukdom han menar finns i deras familj? Jag tycker det är konstigt.

Malin: Ett sätt att kunna få in så många Shirley Jackson-citat som möjligt?

Daniel: Jo, antagligen, eller ett sätt att förstärka förankringen i förlagan. Men ändå lite motsägelsefullt.

d877f9671491429b0e847c8086da1122aa209a00.jpg_1200x630Malin: Jag slets mellan att tycka att berättandet var bra som i tight och genomtänkt och alltför överarbetat/övertydligt. Till exempel: extremt tydlig symbolik (även för dem som inte sett Stark-vargarna i Game of Thrones) när äldsta systern Shirley hittar fem kattungar som förlorat sin mamma. Blir ännu tydligare när en av kattungarna dör före de andra (precis som Nellie). Kattungen har en läbbig insekt i munnen, och senare får vi se en likadan insekt krypa ut ur Nellies döda mun. Men det räcker inte heller för att tittaren ska anses fatta parallellen mellan kattungarna och syskonen, utan karaktärerna måste för säkerhets skull även diskutera att de är som kattungar som övergivits av sin mamma. Annat exempel: Theos synskhet/känslighet tillåter henne att förstå att det monster, »The Smiling Man«, som ett av barnen hon behandlar upplever, i själva verket är en representation av ett övergrepp. Först får vi det skildrat, sedan får vi det övertydligt förklarat när Theo sätter fast gärningsmannen. Sedan får vi det förklarat en gång till när hon berättar för sin flirt att barnet har varit utsatt för ett övergrepp och tvingats »compartmentalize«. Ingen ska missförstå: monster = trauma. Annan övertydlig grej: Alla övergångar mellan de två tidsplanen var likadana: någon ser det rycka i ett handtag i dåtiden, i nutiden öppnas en dörr, någon plockar upp ett äpple i nutiden, i dåtiden för någon äpplet till sin mun osv osv. Är ju kongenialt med storyn pga dået och nuet hänger ihop, men det är något med att serien är extremt hårt knuten och inte vill lämna en enda tråd lös. Bra, dåligt? Vet inte. Men lite ambivalens och gåtfullhet brukar generellt förbättra skräckberättelser.

Daniel:  Jag är rent generellt väldigt lättskrämd när det gäller skräck på film och tv, hoppar för minsta jump scare och håller gärna för öronen för att minska obehaget i läskiga scener som musiken förstärker. Men oftast brukar jag trots detta snabbt glömma fasan jag känt, och vara rätt oberörd efteråt. Men The Haunting of Hill House har stannat kvar hos mig nu i fem dagar efter att jag kollat klart, jag tänker på vissa saker ofta, och då i synnerhet The Bent-Neck Lady. Jag köpte det fullständigt, och tyckte det var extremt snyggt och otäckt visualiserat när Nell med repet om halsen och med bruten nacke faller igenom sin egen barndom och i själva dödsögonblicket inser att hon alla dessa gånger i själva verket har sett sig själv dö. Om man tvivlat på att Hill House är ondskefullt så kunde man ju lägga den villfarelsen åt sidan där, snacka om djävulskt utstuderat.

Sara: »Twisten« med The Bent-Neck Lady var nog det mest lyckade greppet i hela serien. Riktigt skicklig storytelling som knöt ihop hennes berättelsebåge på ett snyggt sätt. Däremot rann hela upplevelsen av mig ganska fort – men så är jag inte helt mottaglig för den här typen av skräck heller. Socialrealism kommer alltid att vara mer skrämmande för mig än spökhistorier. Tycker fortfarande den är sevärd dock!

Malin: The Bent-Neck Lady var definitivt bästa spöket och det tydliga och täta anslaget i serien kom verkligen till sin rätt där. Men jag som ju då föredrar att tolka spökena som karaktären Steve gör (helt enkelt på grund av har svårt att köpa premissen att ett amerikanskt hus i New England byggt i slutet av 1800-talet i fuskgammal stil kan vara ont i sig självt - det måste åtminstone vara byggt på en gammal hednisk begravningsplats eller bära på något annat historiskt minne av mänsklig ondska/trauma för att ondskan ska vara meningsfull), jag väljer att se det som att Bent-Neck Lady representerar Nells dödsångest och galenskap (som hon ärvt av mamman) och som fungerar självuppfyllande.

Daniel: Lite trivia att skjuta in där – i bokens inledning anges Hill House vara 80 år gammalt, men i tv-versionen sägs det ha stått i 100 år. Men eftersom tv-serien inleds kring 1990 och boken gavs ut 1959, så diffar byggnadsåret på detta sätt ändå bara med cirka tio år och hamnar i samma tidsera.

Sara: Det är tydligt att den här diskussionen skulle kunna fortsätta in i evighetens forever house, men vi ska försöka oss på att avrunda. Daniel, på vilket sätt valde du att grotta ner dig i detta när du studerade vid Uppsala Universitet 1998?

Daniel: Min C-uppsats heter Färder slutar i kärleks famn, en svensk översättning av citatet »journeys end in lovers meeting« som i boken blir något av ett mantra för huvudpersonen Eleanor Vance, och som ursprungligen kommer från Shakespeares pjäs Trettondagsafton. Det är tur att jag har alla textfiler jag någonsin skrivit på en dator sedan 1993 sparade i min Dropboxmapp, för annars skulle jag inte minnas uppsatsen särskilt väl. Men nu var den enkel att fiska upp, och så här skrev jag i min syftesbeskrivning för 20 år sedan (Spoilervarning för hur boken slutar): Jag tänker försöka visa hur författarinnan på ett effektivt sätt utnyttjar sitt klassiskt utrustade spökhus (Hill House) till att skapa en suggestiv, sorglig men samtidigt vacker berättelse om en kvinnas frigörelse, uppblomning och nedbrytning. Med uppsatsens titel som utgångspunkt – »Färder slutar i kärleks famn« – vill jag visa hur det mellan Hill House och Eleanor Vance växer fram ett förhållande som kan liknas vid en kärlekshistoria med fatal utgång. Om det blev en bra uppsats eller inte låter jag vara osagt, men den blev i alla fall godkänd och jag fick min fil kand i litteratur.

Malin: Och i serien är det Olivia och Hugh som återförenas i lovers meeting, vilket betyder att de ska spökhänga ihop i Hill House för evigt. Generellt var slutet på serien lite tillrättalagt tycker jag nog. Typ lyckligt? Alla dealar med sitt trauma och alla blir nöjda. De övriga spökena i huset är lite allmänt mystiska och ologiska. Hade gärna sluppit dem även om det är fiffigt att de tittar fram här och där. Galleriet av återkommande spöken det vill säga galna flappern, sjuka tanten, pojken i rullstol och the floating man med hatten och käppen upplevde jag som ganska ospännande och grunda i sina funktioner - de har på olika sätt med huset att göra men deras respektive bakgrundshistorier kändes som klichéparad. Ganska likt spökgalleriet i American Horror Story: Murder house som även tycks ha inspirerat slutscenen.

Daniel: Icke att förglömma får ju även familjen Harris som skött Hill House ett ännu större lovers meeting där i slutet, då de kan förenas med båda sina döda barn och leva lyckliga i alla sina skuggdagar.

Sara: Jag hade ganska stora problem med slutet. Visserligen var det skönt att det var ett hyfsat ångestbefriat slut, så att trycket över bröstet kunde lätta lite. Men dialogen var så absurt högtravande, exempelvis i storasysterns märkliga (och ärligt talat ganska onödiga) otrohetstal till maken. Och plötsligt gick själva huset från att vara alla mardrömmars helveteshus till något sorts mys-kollektiv för de levande döda.

Daniel: Slutet gjorde mig verkligen besviken, just för det vi redan nämnt – och den döda pappans spöke kunde ju till och med hjälpa till att stötta Luke på väg ut till bilen! Hill House ska ju inte vara ett »forever house« där döda kan mysa tillsammans i evighet, det ska ju vara en plats där fasan bor och tvingas vandra i ensamhet. Och jag hatar visserligen rent generellt när folk skriker om helgerån för att saker ändras i en adaption jämfört med originalet, men att de hade ändrat sista strofen i bokens slutkläm (som ju är identisk med bokens inledning) från silence lay steadily against the wood and stone of Hill House, and whatever walked there, walked alone till and those who walk there, walk together, nej, där ville jag bara stänga av (vilket jag ju också kunde, eftersom serien tog slut). Fast samtidigt talar jag nu delvis mot mig själv, för nu kommer min gamla C-uppsats tillbaka och spökar. I dess slutsats skrev jag nämligen bland annat så här: Trots detta vill jag påstå att romanen på något sätt har ett lyckligt slut, då det är min förhoppning att Eleanor slutligen finner ro i det ensliga Hill House, och att färder verkligen slutar i kärleks famn. Utan att vilja sätta på mig för stora skor är det ju faktiskt möjligt att serieskaparen Mike Flanagan tänkt i liknande banor. Men det är ett långt steg från bokens slut där Eleanor kan tolkas besvara husets kärlek till henne genom att hon tar sitt eget liv så att de kan få vara tillsammans för evigt, till det veritabla kollektiv av döda familjemedlemmar från släkterna Crain och Harris som till sist befolkar huset i tv-versionen.

The Haunting of Hill House finns på Netflix.

Just nu på TVdags

Pop Culture Confidential

I podden: Soraya Chemaly om Rage Becomes Her: The Power of Women’s Anger

14 november, 2018
Recension

Tung Lassgård räddar Jägarna – Premiär på C More i dag

14 november, 2018
Recension

Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott – besök magiska Paris i denna fullproppade uppföljare

14 november, 2018
Gruppdiskussion

The Walking Dead-cirkeln om muterade zombier, tidshopp & Grey Carol

13 november, 2018
Stan Lee (1922–2018)

Julia Skott tar farväl av Stan Lee, superhjältarnas superhjälte

13 november, 2018
Intresseklubben Antecknar #56

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Mission Impossible-sviten del 2

13 november, 2018
Teaser

#ForTheThrone – HBO-pepp inför sista säsongen av Game of Thrones

13 november, 2018
Teaser

Forky!? Första teasern för Toy Story 4 är här

12 november, 2018
Lista

Säg det med kroppen! 20 dansscener du inte vill missa

11 november, 2018
Premiär

Lagom trevliga Andra åket får bärhjälp av Klungan & Grotesco

11 november, 2018
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: House of Cards sublima finalsäsong

11 november, 2018
TVdags betygsätter tolkningarna

Stor med gäst stjäl showen i kvällens Så mycket bättre

10 november, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel