Se Denis Villeneuve obehagliga thriller på Viaplay

Streamingtips: Att vara sin egen största fiende – lysande Jake Gyllenhaal i skrämmande Enemy

Denis Villeneuves Prisoners var en av de där där filmerna vars titel man knappt såg i bioannonsen eftersom den svämmade över av så många skyhöga betyg och superlativ-citat.

Prisoners var också verkligen värd varenda fyra och femma. Villeneuves thriller om ett försvunnet barn och en desperat far som förlorar sin mänsklighet under jakten på förövaren är ett lågmält mästerverk, otäckt spännande och tät.

Lite i skymundan av hyllade, stjärnspäckade Prisoners spelade Gyllenhaal och Villeneuve samma år också in Enemy – det är en film som inte går att släppa när man sett den.

Men det var faktiskt inte den enda film Villeneuve spelade in 2013. Det var faktiskt inte ens den enda film kanadensaren spelade in med Jake Gyllenhaal 2013.

Enemy-JG-2Lite i skymundan av den hyllade stjärnspäckade Aaron Guzikowski-skrivna Prisoners spelade duon också in Enemy, löst baserad på portugisiske Nobelpristagaren José Saramagos roman Dubbelgångaren. Jag såg den för ett par veckor sedan och har inte kunnat släppa den sedan dess.

Enemy är en obehaglig liten film. En mycket obehaglig liten film.

Prisoners teman, förlust av barn och sönderfallande familjer, slog hårt mot hjärta och mage. Enemy är lika spännande men på ett väldigt annorlunda sätt: som ett vasst finger som retligt petar runt inne i hjärnan.

I en kort konversation med en främling får historieläraren Adam (Gyllenhaal) ett filmtips och när han sen ser filmen upptäcker han i en sekvens ett välbekant ansikte i bakgrunden. Det visar sig att Adam har en dubbelgångare, Anthony, en kämpande skådespelare i Toronto. Adam tar kontakt med Anthony, som visar sig vara en douchebag av stora mått. Till en början är Anthony måttligt intresserad av kontakt med Adam, till och med direkt hotfull, men han märker efter hand att det finns potentiella vinster att göra.

Prisoners slog hårt mot hjärta och mage. Enemy är lika spännande men på ett väldigt annorlunda sätt: som ett vasst finger som retligt petar runt inne i hjärnan.

Det saknas inte direkt filmer om utsuddade identiteter, men det var länge sedan jag såg någon göra så mycket av problematiken med så små medel som Villenueve och den alldeles lysande dubbelspelande Gyllenhaal gör i Enemy. David Lynch, pre-transcendentalmeditation, hade möjligen kunnat göra något liknande, eventuellt också Villeneuves landsman David Cronenberg, men Enemy är en typ av film man väldigt sällan ser just nu. Det är, för att tala hiphop, Hitchcock screwad och choppad, allt är liksom förvridet, lätt meditativt och på halva hastigheten.

enemy-feat-reelgoodMed utgångspunkt i det inledande Saramago-citatet »chaos is order not yet deciphered« låter Villeneuve långsamt den i sig inte särskilt sympatiska Adam förlora sig själv och sitt liv. Redan i en av de första scenerna efter upptäckten att han har en dubbelgångare använder han Anthonys identitet – för att få tag i Anthony. Det är bara början. Snart undervisar Adam sina elever om totalitära staters förtryckande påverkan på individen, men är givetvis oförmögen att se parallellerna till den egna relationen med dubbelgångaren. Så snart Anthonys existens blir medveten för honom upphör Adam att vara en individ, allt han gör blir reaktioner på Anthony. Och så har Anthony plötsligt kommit för nära, för långt in i Adams liv. Bara för att man har en fysisk dubbelgångare behöver den ju inte per automatik vara sympatisk eller vilja en väl.

Villeneuve har lagt ett smutsgult filter över alltihop och sveper, med ständiga kameraglidningar över nästan sci-fi-dystopiska skyskrapor, in Toronto i en olycksbådande atmosfär.

Här och där – bland annat i en mardrömsframkallande slutscen – har regissören dessutom tryckt in spindlar som symboler för hur Adam ju mer han försöker slita sig loss från nätet han själv vävt, bara snurrar in sig än mer. En sista liten obehaglig detalj. I en film man inte glömmer i första taget.

Enemy finns att hyra på Viaplay.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: »Älska mig« – formperfektion i kuliss

20 september, 2020
Premiär

C More-premiär för Maskeradligan – lite som en radiodoku … men på tv

15 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: P-Valley är ett arbetsplatsdrama som kan lyfta till skyarna

13 september, 2020
Säsongspremiär

Yellowstone säsong 3 bjuder minsann på mjukisar, mys & melodrama

12 september, 2020
Nyhet

Slutet närmar sig för The Walking Dead – fast ändå inte

9 september, 2020
Kommentar

Yellowstone säsong 2: Familjedramat fördjupas & ranchkriget blir råare

8 september, 2020
Tips

En titt på svensk rollspelshistoria i Mot andra världar

6 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen: The Boys är tillbaka i stan – med psykopat-Homelander i täten

6 september, 2020
Recension

Nej, vilken rymdkrasch… Netflix Away kan du hålla dig borta ifrån

4 september, 2020
Recension

The New Mutants-premiär – i sina bästa stunder en Breakfast Club för 2020-talet

3 september, 2020
Recension

Karate Kid-uppföljaren Cobra Kai nu på Netflix!

1 september, 2020
Trailer

Skräckpepp! Snart premiär för The Haunting of Bly Manor på Netflix

31 augusti, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel